Hoppa till huvudinnehåll
Hoppa till fördjupning

Debatt: “Norden och vänstern måste slåss för sin modell “

3 maj 2006

Debatt: Sverige har en lång tradition av att ”ligga lågt” när det tryter nere på kontinenten. Men att bättre torgföra sin modell ligger idag i Sveriges intresse. Risken finns att Europas kärnländer försöker sig på ett radikalt ”systemskifte” med mycket högre sociala konflikter och än starkare populiströrelser som följd. Det är först då som den svenska vänsterns farhågor om EU som ett “liberalt projekt” kommer att infrias. Det skriver Wojtek Kalinowski från den franska tankesmedjan La République des Idées.

EU befinner sig i en kris vars djup knappt anas, och än mindre uppmärksammas, från en svensk horisont. På den institutionella nivån verkar förvisso allt i sin ordning: ministrar fattar beslut, teknokrater skriver rapporter om Lisbon-strategin, universitetsledningar bildar nya avdelningar för ”Europastudier”, en ny utvidgning står för dörren. Men skådar vi ner i de samhällen som är tänkta utgöra det gemensamma Europa upptäcker vi att den europeiska anden är bortblåst.

EU-spelet vilar på svag grund
Protektionism, nationell egoism och misstro växer fram mitt bland talen om europeisk ödesgemenskap. De franska och holländska folkomröstningarna om EU-grundfördraget ger blott en föraning om vad som komma skall om den negativa trenden får fortsätta. Risken för europeisk desintegration kan inte längre uteslutas, i alla fall om vi betraktar EU som ett politiskt projekt.

Vägen ur denna kris leder inte genom den ena eller andra institutionella lösningen eller ett nytt EU-konvent. Överhuvudtaget kan inte lösningen finnas på EU-nivån, ty all den EU-skeptiska populism som nu oförhindrat väller fram bärs upp av Européernas missnöje med hur deras nationella demokratier fungerar, framför allt med den politiska sfärens handlingsförlamning inför uppluckringen av solidaritetsbanden och den växande sociala separatismen.

Hotade av social nedklassning
Allt fler Européer känner sig hotade av social nedklassning och känner allt mindre förtroende för politikens möjligheter. Europa kommer därför inte att gå bättre så länge dess sjuka män – Frankrike, Tyskland, Italien, för att stanna vid dessa tre kärnländer –inte börjar komma ur den sociala kris som förlamar de sedan många år.

Tro något annat vore att förledas av teknokrater och jurister som menar att Europa finns eftersom den och den paragrafen påstår detta. Det räcker med att iakta den allt större nonchalans nationella politiker visar inför EU-kommissionens ”varningar” och ”anmärkningar” för att inse, att hela det institutionella EU-spelet vilar idag på en svag grund.

Europas sociala kris
EU:s kris är alltså i grunden Europas sociala kris. Men även om kristecken finns överallt att skåda har somliga länder klarat sig bättre än andra.

Nyligen observerade Thomas Steinfeld från Süddeutsche Zeitung att “aldrig någonsin har de skandinaviska länderna, och framför allt Sverige, beundrats så intensivt i Tyskland som idag”, även om denna beundran förblir i stort sett obesvarad (“Tysklands behov av Sverige”, Svenska Dagbladet 1/3 2006: https://www.svd.se/tysklands-behov-av-sverige).

Samma intresse kan observeras i Frankrike och andra länder. Detta intresse uttrycks såväl på höger- som vänsterkanten och bottnar inte i något romantiskt svärmeri men i kalla fakta, fakta som vi hittar i OECD-rapporter, EU-statistiken och forskningen.

De nordiska länderna har helt enkelt lyckats bättre än de kontinentaleuropeiska med att modernisera välfärdsstaten och lotsa den genom den kris vars rötter går tillbaka ändå till sjuttiotalet.

Kontrasten blir slående framför allt när vi tittar på de senaste femton åren: sedan krisen i början på 1990-talet har de nordiska länderna genomfört en rad strukturella reformer och bevisat (i alla fall för stunden, ty framtiden är alltid oviss) att de är hållbara, medan de kontinentaleuropeiska har förlorat dyrbar tid.

Fyra välfärdsmodeler
De olika välfärdsstater som växt fram runtom i Europa under 1900-talet brukar indelas i den sydeuropeiska, den kontinentaleuropeiska, den anglosaxiska och den nordiska. Var och en av dessa typer bildar ett sammansatt system av institutioner ägarförhållanden, utbildningsystem, arbetsmarkandsrelationer, privat eller offentlig tjänsteproduktion, generella eller behovsprövade sociala ersättningar, ersättningsnivåer som kompletterar varandra och bildar en helhet. Var och en dem är djupt förankrad i landets politiska och sociala historia och har fungerat relativ väl under efterkrigstidens högkonjunkturår.

Stort reformbehov
Idag växer emellertid insikten om att de sydeuropeiska och de kontinentaleuropeiska välfärdsstaterna behöver reformeras i grunden. De har blivit inte bara ekonomiskt ohållbara (kroniska underskott) utan alltmer orättvisa: genom att inte följa samhällets och ekonomins omvandling cementerar de gamla sociala orättvisor och skapar nya.

Idag inser de flesta i dessa länder behovet av reformer, och dess ledare har också börjat genomföra dem. Men åt vilket håll kommer dessa reformer att leda? Och vad blir följderna för det som brukar kallas den ”europeiska sociala modellen”? Dessa frågor ställs idag allt oftare av politiker och forskare.

I en rapport från den Bryssel-baserade tankesmedjan BRUEGEL hävdar till exempel ekonomen André Sapir att ”både den nordiska och den anglo-saxiska modellen år hållbara, medan den kontinentala modellen och medelhavsmodellen måste reformeras i riktning mot högre effektivitet och mer incitament för arbete och tillväxt.

Förvisso finns det ingenting som säger att dylika reformer måste gå hand i hand med större ojämlikhet. Det är fullt möjligt för den kontinentala modellen att bli mer lik den nordiska, och för medelhavsmodellen att likna mer den anglosaxiska.

Nordisk eller anglosaxisk modell
Icke desto mindre kan man inte bortse från möjligheten att reformer som syftar till högre effektivitet sätter igång processer som påverkar jämlikheten i den ena eller den andra riktningen (Globalisation and the Reform of European Social Models, BRUEGEL 2005, p. 10).

Sapir uttrycker här själva kärnan i debatten om den ”europeiska modellen”: de reformer som Frankrike, Tyskland och andra länder står inför riskerar att följa den anglosaxiska modellen, där effektivitet erörvras till pris av allt högre sociala klyftor. Men det finns en väg för att undvika detta, och den vägen bör inspireras av den nordiska modellen.

Globalisering och välfärdsmodellernas mångfald
Denna syn på Europas sociala reformer som ett val mellan olika modeller är inte oomstridd. Ofta tolkas kärnländernas kris som början på slutet för den ”europeiska sociala modellen” överhuvudtaget. I dagens globaliseringsdebatter träder ofta också en ”konvergensteori” fram, dvs idéen att globaliseringen innebär en ökad konkurrens mellan modellerna – och att denna konkurrens redan har fått en obestridlig vinnare: den anglosaxiska eller liberala modellen, vars regelverk och institutioner nu bör efterliknas av alla som inte vill gå under i den globala konkurrensen.

Konvergensteorin drivs fram till viss del av ideologisk övertygelse om liberalismens överlägsenhet, men också av en pragmatisk reformism som ställer de riktiga frågorna, till exempel frågan om orsakerna till den beklämmande kontrasten mellan USA:s och Europas ekonomiska utveckling sedan 1990-talet.

Oftast leder jämförelser av detta slag till att man identifierar en enskild faktor som verkar avgöra konkurrensen till en annan modells fördel. Exemplevis skriver Gunnar Wetterberg i Axess 1/2006 att ”större lönespridning skulle belöna utbildning och ansvar bättre, samtidigt som lägre ingångslöner skulle ge fler människor chansen att ta sig över trösklarna till arbetsmarknaden”.

Wetterberg erkänner att ”den sammanhållna lönestrukturen är en nationell tillgång. Genom att skillnaderna inte blir alltför stora minskar risken för upplopp liknande de som i höstas startade i Aulnay-sous-Bois i Frankrike.” Likväl hävdar han att större lönespridning och högre acceptans för låglönejobb är det viktigaste förändringarna som måste genomföras för att rusta Sverige för globaliseringen.

Radikal brist på tillit
Men vad upploppen i Frankrike (eller för den delen de senaste protestvågen mot arbetsrättsreformer, eller EU-folkomröstningen) ytterst handlar om är den radikala bristen på tillit i det franska samhället: mellan ”eliten” och ”folket”, mellan samhället och staten, mellan de olika sociala grupperna.

Sociala relationer präglade av tillit är en tillgång inte bara för samhället men också för marknaden, och bakom det svenska samhällets höga tillitsnivå hittar vi det som utgör själva kärnan i den nordiska modellen och dess särdrag mot andra modeller: det generella välfärdssystemet.

Men ett generellt välfärdsystem kan knappast överleva kraftigt ökade löneskillnader (såvida dessa inte begränsas till en mycket liten elit på de allra högsta posterna): ty i takt med löneskillnaderna kommer efterfrågan på sociala tjänster att diversifieras i en sådan utsträckning att de mer välbeställda till sist kommer att lämna systemet.

Viktig helhetsbedömning
Ett system med flera nivåer eller individuella lösningar blir följden, vilket innebär att ett centralt solidaritetsband bryts och att tillitsnivån minskar mellan olika samhällsgrupper. I detta exempel bör alltså de påstådda (och möjligen reella) dynamiska effekterna av större lönespridning vägas mot effekter av lägre tillitsnivå, ty bägge utgör viktiga beståndsdelar av ett lands företagarklimat.

Detta är själva poängen med reformer av sammansatta system: man kan inte fritt och obekymrat överföra en institution från ett system till ett annat utan att ta i beaktande hur den kommer att interagera med helheten, och vad slutresultatet av dessa interaktioner kommer att bli.

Inte avgjort vilken modell som är bäst
Sin popularitet till trots har konvergensteorin svagt empiriskt stöd. Forskare inom institutionnel ekonomi som Bruno Amable (Les cinq capitalismes, 2005) har genomfört omfattande studier som visar att globaliseringen ingalunda innebär en generell likriktning av de olika välfärds- och kapitalismmodeller: modellerna kan anpassa sig till globaliserinen utan att förlora sina särdrag.

Exempelvis har stabila och långsiktiga ägarrelationer inte försvunnit från den japanska eller den europeiska modellen, trots utmaningen av den anglo-saxiska modellen och dess företagstyp med mycket rörliga ägare. Och tvärtom vad som ofta påstås är det för tidigt att säga vilket som är bäst i längden.

Konvergensteorin har också ifrågasatts på en helt annan, företagsekonomisk nivå. Till exempel visar Suzanne Berger i sin internationella studie (How we compete, 2006) på stora skillnader mellan olika företags strategier för att möta globaliseringens hot och utyttja de fördelar den erbjuder. Varken på makro- eller på mikronivån kan man således säga att globaliseringen tvingar oss att följa den ”enda vägen”. Såväl stater som företag konkurrerar genom att hitta och utveckla sina egna, originella konkurrensfördelar. Och man kan inte förneka att den nordiska modellen har sådana, eller att dessa fördelar är intimt förknippade med dess välfärdsmodell.

Kampen om den europeiska sociala modellen
Likväl kvarstår intrycket av de kontinentaleurpeiska modellernas haveri, och frågan är i vilken riktning framtida reformerna kommer att gå. Häri ligger Nordens ansvar för Europa. Ty den väg tyska och franska reformer kommer att slå in på blir avgörande för utformningen av ”den europeiska sociala modellen”. Och det ideologiska trycket är stort för att det går i riktningen mot den anglosaxiska, liberala modellen –de senaste tyska valkampanjen gav ett prov på detta när CDU presenterade Paul Kirchoff, experten som ville avskaffa det progressiva skattesystemet.

Samma tryck kommer från de nya medlemsländerna, vars politiska eliter är mycket mer liberalt sinnade än de västeuropeiska, och där acceptansen för sociala klyftor är högre. Men den viktigaste faktorn är helt enkelt att det i praktiken är mycket svårare att välja en reformlinje som närmar sig den nordiska modellen. Därför behövs nordiska röster i den europeiska debatten, inte bara på institutionnel nivå men också i den politiska debatten i ordets vidaste mening.

Varken den nordiska eller den anglosaxiska modellen kan förvisso ”exporteras” som sådana till kontinentaleuropa. Men de utgör centrala riktmärken som politiker och experter i dessa länder har för ögonen.

Stora skillnader mellan nordiskt och brittiskt
Hittills hörs framför allt Tony Blair, som har tagit flera viktiga initiativ till att modernisera den europeiska sociala modellen. Men trots hans stora insatser på området, och trots det nära samarbetet med exempelvis den svenska regeringen, ligger de nordiska och de brittiska modellerna långt från varandra i en rad centrala frågor. Och det nordiska bidraget till diskussionen om Europas sociala modellen måste bygga på nordiska, inte brittiska, erfarenheter. I bästa fall kommer slutresultatet att innehålla element från bägge modellerna.

Sverige har en lång tradition av att ”ligga lågt” när det tryter nere på kontinenten. Men att bättre torgföra sin modell ligger idag i Sveriges intresse. Ty risken finns att Europas kärnländer i tysthet prisger jämlikhetsambitionerna som de inte lyckas nå upp till, och försöker sig på ett radikalt ”systemskifte” med mycket högre sociala konflikter och än starkare populiströrelser som följd. Det är först då som den svenska vänsterns farhågor om EU som ett “liberalt projekt” kommer att infrias.

Wojtek Kalinowski
Sociolog, jobbar på den franska tankesmedjan La République des Idées

Beskriv vad som behöver rättas.
CAPTCHA
Enter the characters shown in the image.
Den här frågan testar om du är en mänsklig besökare och förhindrar automatiska spaminsändningar.
Här kan du tipsa Europaportalen. Tänk på att vara så utförlig som möjligt annars kanske vi inte kan arbeta vidare med uppgifterna. För att vi ska kunna arbeta med ett tips underlättar det om du lämnar en e-postadress eller telefonnummer. Du kan också välja att vara anonym genom att ange en tillfällig e-postadress, exempelvis gmail. Europaportalen kan garantera fullständigt källskydd enligt grundlagen.
CAPTCHA
Enter the characters shown in the image.
Den här frågan testar om du är en mänsklig besökare och förhindrar automatiska spaminsändningar.
Annonser
annons från EU-kommissionen
annons
Fackliga Brysselkontoret

Missa inget

Europaportalens nyhetsbrev ger dig koll.

Annonser
annons från EU-kommissionen
annons
Fackliga Brysselkontoret