Debatt: EU:s sociala kris ökar vänsternationalismen
5 juni 2006Debatt: Jag vill inte reducera EU-kritiken till nationalism, men vi kan inte utesluta att Europas sociala kris kommer att leda till mer nationalistiska eller populistiska tendenser, också inom vänstern. Det vore lite förnämt att tro att vänstern på något sätt skulle vara immun mot detta. Det är inte svårt att hitta den polske rörmokaren bakom den franska vänsterns EU-kritik. Det skriver Wojtek Kalinowski i slutreplik till Kjellén och Andersson.
På flera punkter är jag överens med Kjellén och Andersson vad gäller Europas sociala kris (Europaportalen 060601 https://www.europaportalen.se/2006/05/europeisk-demokrati-ar-inte-losni…). Men det som skulle vara en debatt om den europeiska sociala modellen blev nu en dispyt om det franska Attac.
Eftersom jag anklagas för förtal har jag tagit mig mödan att översätta några stycken ur en artikel av ordföranden för Attac France, Jacques Nikonoff, publicerad i Le Monde den 23 maj 2005, alltså några dagar innan den franska folkomröstningen om EU-fördraget. Läsarna får själva avgöra om den sortens skrämselpropaganda och den inställning till andra medlemsländer som Nikonoff ger prov på verkligen speglar den internationalistiska vänster som Kjellén och Andersson säkerligen tillhör. Men först tre kommentarer:
Franska Attac splittrat
1) Det var inte min avsikt att anklaga Attac som sådant, eller ens det franska Attac som sådant, för nationalistiska tendenser. Men det är ett välkänt faktum att den franska modersorganisationen är djupt splittrad mellan en national-republikansk falang (Bernard Cassen, nämnde Jacques Nikonoff med flera) och äkta internationalister som exempelvis Susan George, samt att det dessutom finns flera mindre strömningar inom Attac. Dessa falanger är oense sinsemellan på områden som EU, det mångkulturella samhället, ekonomisk protektionism, osv. Helhetsbilden av organisationen är alltså ganska komplicerad. Detta kan bekräftas av vilken fransk journalist som helst som jobbat med dessa frågor. Det årsmötet som snart kommer att hållas kommer troligen att förvandlas till en uppgörelse mellan de två huvudfalangerna, och jag råder Kjellén och Andersson att noggrant följa utvecklingen.
Negativ demokrati
2) Jag vet inte om denna mer nationellt lagda falangen inom franska Attac är en typiskt fransk företeelse eller om samma fenomen återfinns i andra länder. Men vad som verkar prägla hela antiglobaliseringsrörelsen är dess förmåga att suga upp missnöjet och samla grupper som har svårt att enas om ett positivt politiskt program. Jag skulle kalla det för negativ demokrati: förmågan att bilda nej-allianser med allmänt hållna slagord och internationella massmöten. Det är därför jag delar till viss del den skepsis inför moderna folkrörelser som bl. a. Anthony Giddens har givit uttryck för: det är lätt att mobilisera mot EU-byråkratin, storkapitalet osv., men det är svårare att omvandla detta till konkreta förslag. Men detta betyder inte att organisationer som Attac inte fyller en viktig roll genom att skapa internationella nätverk.
Polske rörmokaren bakom vänsterns EU-kritik
3) Jag påstår inte att franska Attac har myntat uttrycket den polske rörmokaren, utan att man kan hitta den polske rörmokaren bakom vänsterns EU-kritik. Frågan om vem som myntade det är sekundär, det viktiga är att förstå vad det säger om den politiska debatten. Enligt mig är idéen bakom uttrycket att EU-fördraget hotar sysselsättningen (De som röstade nej angav som främsta skälet de negativa effekterna för sysselsättningen i Frankrike), vilket utbasunerades mycket riktigt av nej-sidan (såväl på höger- som vänsterkanten). Jag säger det inte av bitterhet, utan av oro för vad som komma skall om den sociala krisen får fortsätta.
Katastrofretorik hos fransk vänster
Så kommer vi till Nikonoff och den katastrof som EU-fördraget enligt honom skulle leda till:
Om ja-sidan vinner den 29 maj kommer EU att försjunka i en kris vars djup vi knappast kan ana. Arbetslösheten förblir blockerad på höga nivåer (...) Den offentliga sektorn kommer att nedmonteras ännu snabbare. (...) Sjukförsäkringen och utbildningssystemet kommer successivt att privatiseras. (...) Företagsflytten kommer att påskyndas, inte bara i de mest utvecklade länderna men också i länder som Spanien och Portugal. Detta kommer att ske till gagn för de minst utvecklade länderna, huvudsakligen från det gamla Sovjetblocket. Bolkesteins direktiv kommer att tas upp till nåder och sättas omedelbart i bruk, vilket kommer att leda till att arbetsrätten nedmonteras ännu mer och att konkurrensen mellan anställda från olika EU-länder ökar. Det som vi har observerat angående invandrare de tar våra jobb kommer att slå på ett hittills oanat sätt mot rumänska, polska och lettiska arbetare. Främligsfientligheten och rasismen kommer att öka. Den mark som göder populismen och extremhögern kommer att öka på ett knappt föreställbart sätt. (...) De som stödjer detta fördrag är ofta inte medvetna om vilket ansvar de tar. (Le Monde den 23 maj 2005.)
Europas fyra block
Den som inte ser den polske rörmokaren skymta mellan raderna saknar god vilja. Men om fördraget nu leder till en sådan katastrof, hur kommer det sig att så många vänsterpartier runtom i Europa röstat ja? Hur kommer sig att de europeiska fackföreningarna har givit det sitt stöd? Jag råder Kjellén och Andersson att noggrant läsa Nikonoffs analys på den punkten, helst hela texten i original (http://www.lemonde.fr/web/article/0,1-0,36-652889,0.html). Han beskriver ett Europa uppdelat i fyra block: Storbritannien, Sydeuropa, Östeuropa och kärneuropa (Frankrike, Tyskland samt Benelux-länderna). Som äkta internationalist glömmer han att de nordiska länderna också är med i EU, men låt oss bortse från detta och läsa hur ser på grannländerna i Syd- och Östeuropa:
Europa med 25 medlemsländer vilar på fyra block av länder med djupt olika politiska och strategiska intressen. Storbritannien är det första blocket. (...) De tre före detta fascistdiktaturerna (Spanien, Portugal och Grekland) bildar det andra blocket. De har mycket att tacka EU för, de har fått mycket, och EU har kraftigt medverkat till deras demokratisering. Ständigt närda av EU-fonder kommer de att acceptera vilket EU-direktiv som helst av rädslan att förlora sina finansieringar. (...) Det tredje blocket : de nya medlemsländerna, framför allt de från före detta Warszawapakten. ( ) De gick med i NATO innan de gick med i EU. (...) De tillgrep en ultraliberal chockterapi. Kriget i Irak gav dem chansen att visa sin förankring i Europa. Men de har valt fel sida. (...) Återstår den fransk-tyska alliansen. Det är där som EU:s motor finns (...) Men det verkar som om det monstruösa institutionella bygget som EU-fördraget syftar till ville tämja den fransk-tyska dynamiken. (Le Monde den 23 maj 2005.)
Nationalistiska tendenser
Det är i ljuset av den sortens retorik som jag vidhåller vad jag tidigare skrivit. Jag vill inte alls reducera EU-kritiken till nationalism, men vi kan inte utesluta att Europas sociala kris kommer att leda till mer nationalistiska eller populistiska tendenser, också inom vänstern. Det vore lite förnämt att tro att vänstern på något sätt skulle vara immun mot detta. I en undersökning gjord dagen efter den franska folkomröstningen tyckte 67% procent av de som hade röstat nej att det finns för många utlänningar i Frankrike, medan bara 33% av de som röstat ja gjorde det. Bland dessa 67% hittar vi en del av vänsterns väljarkår.
Wojtek Kalinowski
Sociolog, jobbar på den franska tankesmedjan La République des Idées.