Debatt: (m): Mycket allvarlig politisk situation i Ryssland

Inger Segelström (s) tar i ett inlägg om Ryssland upp problemet med den bristande respekten där för mänskliga rättigheter som ett hinder för fortsatt normala relationer mellan Sverige/EU och det stora landet i öster (Europaportalen 061207). Jag instämmer; de senaste årens förändring av läget under Putin oroar onekligen. Inte bara på de punkter Segelström preciserar - könshandeln över gränserna, mordet på Anna Politkovskaja, bristen på reciprocitet i energiinvesteringarna, gasledningen – utan listan kan göras mycket längre.

Den förre Moskvaambassadören Sven Hirdman tillför i en debattartikel flera andra besvärande faktorer: ”den allomfattande byråkratin, korruptionen, det svaga rättssamhället med laglösa säkerhetsstyrkor” (SvD 9/12). Senast är det Ikea som drabbats i form av en stängning av ett helt affärskomplex, på minst sagt oklara grunder.

För egen del vill jag se en ändring på en rad aktuella områden innan EU kan slutföra arbetet med ett nytt partnerskaps- och samarbetsavtal. Framförallt är det av största vikt att EU uppträder som ett samlat block och att det är slut på soloturer av Berlusconis typ. Det är illa nog att det rysk-tyska gasledningsprojektet splittrat EU med Polen i en obstruerande roll.

En gemensam utrikespolitik

Sverige kan inte skapa större förändringar på egen hand, och ett så stort och rikt land som Ryssland kan inte isoleras från omvärlden. Men få andra exempel understryker bättre behovet av en gemensam utrikespolitik inom EU, och en utvecklad fördragsmässig plattform för detta.

För svensk del gäller också ett intimare samarbete inom det nordisk-baltiska blocket, vilket illustreras av den nya regeringens intensifierade kontakter med Nato-länderna på andra sidan Östersjön. Natos roll som konfliktdämpare vid gränsen mellan Ryssland och de baltiska staterna ska inte underskattas.

Snabbavveckla det svenska biståndet

Något kan vi dock påverka alldeles själva. För att fortsatt bistånd ska vara meningsfullt måste det finnas fria medier och medborgarrättsgrupper att bistå, men det kan bli omöjligt med tanke på det nuvarande återfallet i auktoritärt styre där frivilligorganisationerna hindras i sin verksamhet och återstående fria medier tenderar att köpas upp av Putinlojala krafter.

Att detta nu behandlas i den rysk-svenska dialogen bekräftades av biståndsminister Gunilla Carlsson för några veckor sedan som svar på en interpellation från mig angående just fri- och rättigheter i Ryssland. Sker inte en förbättring måste Sverige snabbare än tänkt (2010) försöka fasa ut nuvarande biståndsverksamhet där en stor del av för närvarande 400 miljoner kronor per år går till investeringar i rysk infrastruktur.

Ett tvivelaktigt projekt borde undersökas snarast, det reningsverk i Kaliningrad som skulle ha varit klart vid nyår men försenats minst tre år (!) , till vilket Sida ska bidra med 120 miljoner kronor för att få det att fungera. Borde inte det rika Ryssland, med en valutareserv lika stor som hela Sveriges årliga BNI, kunna köpa dessa tjänster av Sverige?

Korruption och hotad yttrandefrihet

Mot bakgrund av den ökade korruptionen är det inte så konstigt att yttrandefriheten steg för steg beskurits under den nuvarande regimen. Bland annat har stora tidigare oberoende tv-kanaler och tidningar underordnats den härskande eliten, vilket inte bådar gott för framtiden. I det perspektivet är det särskilt illavarslande att hundratals journalister dödats efter befrielsen från sovjetväldet, och att detta kunnat ske utan större folkliga protester. Tvärtom har president Putin fortfarande ett starkt stöd i opinionen, vilket belyser den svaga liberala traditionen i Ryssland.

Rapporter om en tilltagande öppen rasism i storstäderna som inte beivras av myndigheterna understryker allvaret i utvecklingen. Så bristfällig är respekten för de politiska fri- och rättigheterna att regimen inte kan hålla fingrarna borta ens från biograferna, i det att det nyligen meddelades att visning av den populära filmen ”Borat” inte bör ske. Uttalanden nyligen av president Putin om att Ryssland inte kan påtvingas ”konstlade normer” tecknar bilden av att den nuvarande regimen vill distansera sig ytterligare från den frihetliga europeiska värdegemenskapen.

Till detta intryck bidrar ändringar i vallagen nyligen. Bland annat ska kandidater kunna hindras ställa upp om de av myndigheterna anses ha ägnat sig åt extremism – utan att ha fällts för brott. I samma anda avskaffas den nedre gränsen för giltiga val, vilket på grund av lågt valdeltagande gynnar presidentens parti. Och tv-inslag med kritik och negativa omdömen förbjuds under valkampanjer.

Solskensteoriernas tid är förbi

Listan kan som sagt göras lång, spekulationerna om de senaste morden förutan. Visst kan hoppet om ett nytt, modernare Ryssland ännu hållas vid liv – men beslutsfattarna i den svenska och europeiska utrikespolitiken kan inte utgå från de solskensteorier som präglade det sena 90-talets försvars- och säkerhetspolitik. Sverige måste åter fundera över i vilket sammanhang vi ska klara våra militära uppgifter att försvara landet och i vilken politisk kontext vi ska driva på EU att ställa krav på förändringar i Ryssland, ungefär som i relationerna med Turkiet.

Fromma förhoppningar är en dålig utgångspunkt för de fortsatta kontakterna med ett Ryssland som bara ändrar sin politik om kostnaderna ökar för att driva den.

Mats Johansson,

riksdagsledamot (m).

Politisk chefredaktör i Svenska Dagbladet 2000-2003.