Debatt: EU 50 år: Den blå-röda unionen

När man ska skriva om EU 50 år kan man falla i två olika fällor, antingen skriver man om starten på 50-talet eller så är man så uppe i att diskutera de dagsaktuella frågorna att det är de som dominerar. Det är bra mycket svårare att verkligen skriva om alla de 50 åren. Helst ska man också tänka framåt – de kommande 50 åren.

Min bild av EU är en bild av en periodare. Det finns radikala perioder då projektet både går framåt och går åt rätt håll. Däremellan finns de tröga och konservativa perioderna. För mig är det lika med perioderna då de nyliberala ekonomiska idéerna dominerar.

Det radikala femtiotalet

50-talet var, när det gäller EU, en radikal period. De målsättningar som finns i det ursprungliga Romfördraget är förvånansvärt sociala. Syftet med EU var inte bara att åstadkomma en enad ekonomisk zon. Det fanns också en önskan att förbättra levnadsvillkoren för människorna.

Att de följande årtiondena ändå kom att helt domineras av de rent ekonomiska frågorna är inte så underligt då man började med helt separerade nationalstater och förde samman deras tullsystem och det som skulle bli en inre marknad. Även om det bara var fråga om sex länder var det ett omfattande arbete och dessutom fanns bara möjligheten att fatta beslut med enhällighet.

Arbetsrätten föds

I början av 70-talet fanns för första gången de arbetsrättsliga frågorna på dagordningen. Flera av de direktiv som vi talar om idag har sitt ursprung redan under den tiden. EU var också först med att formulera principen om, inte bara lika lön för lika arbete, utan också lika lön för likvärdigt arbete. Därmed kan man jämföra olika yrkesgrupper. Tyvärr har det gått mycket trögt med den praktiska tillämpningen.

Efter åter en trög period kom 80-talet som är mest känt för hur man genom att införa beslut med kvalificerad majoritet lyckades få igång beslutsfattandet så att den inre marknaden kunde genomföras under början av 90-talet.

Höjdpunkten för den nyliberala eran

Detta följdes av det som jag personligen ser som den mest lyckade perioden hittills i EU. Nästan allt det som vi pratar om idag vad gäller arbetsrätt inom EU kom till under den här tiden. Utstationeringsdirektivet, som säger att det är villkoren i arbetslandet som ska gälla även för tillfälligt arbete, och de koncernfackliga råden i multinationella företag är några av de bästa exemplen.

För Sveriges del har de första goda åren som EU-medlem avlösts av en tung period med extrem betoning på nyliberala idéer. Kommissionens ursprungliga förslag till tjänstedirektiv måste nog ses som höjdpunkten för den nyliberala eran. Att vi med facklig-politisk samverkan i Sverige och i EU, främst i Europaparlamentet, lyckades vända det till något positivt måste ses som att vi åter är på väg in i en ny period.

Ny radikalare period tar vid

Det är osäkert hur man ska karakterisera dagens EU från skalan radikal-konservativ. Det känns dock som tämligen säkert att EU inom flera områden kan komma att bli radikalare än under de senaste åren. Man skulle kunna säga att inom arbetsrätten står det och väger.

Men så gott som alla utgår från att både klimatförändringarna och den demografiska utvecklingen är så dramatiska att de måste påverka politiken. Insikt räcker inte om man inte har de formella möjligheterna att snabbt komma till beslut.

Jag säger inte om, utan när, de politiska knutarna runt frågan om ett nytt fördrag har lösts, kommer vi att se ett EU som tar avgörande beslut igen.

Lars Nyberg

Utredare av europafrågor på LO