Debatt: "Facken nöjda - Rättighetsstadgan binder EU"

Hur debatterar man mot någon som inte tar till sig argument och fakta utan som har bestämt sig för en åsikt som inte kan ändras (Europaportalen 070705)? Tyvärr måste man då själv ibland upprepa sina inlägg.

EUs domstol är tvingad
Att rättighetsstadgan blir bindande är en stor framgång. Jag säger det alltså en gång till. Inför de avslutande förhandlingarna om ett nytt fördrag valde Europafacket som består av så gott som alla fackliga centralorganisationer inom EU och även inom Europa i övrigt, bland sina krav att föra fram en bindande rättighetsstadga som det allra viktigaste. Den blev bindande – på det sätt som man önskade. Det vill säga, att den binder EUs institutioner och, som jag redan sagt, är det allra viktigaste att EUs domstol är tvingad att nu ta hänsyn till denna stadga.

Det fanns inga krav från Europafacket att EU skulle ställa upp exakta formuleringar för de fackliga rättigheterna som alla medlemsstater skulle tvingas rätta sig efter. I EU reglerar man EUs institutioner och EUs verksamhet inte hur man sköter de frågor som fortsätter att vara nationella.

Acceptera faktum Jonas
Att stadgetexten i sin helhet inte nu återfinns i själva fördraget är ur informationssynpunkt en försämring jämfört med förslaget från 2004. Att den juridiskt blir bindande är dock tveklöst, med den formulering som valts, och det är detta som facket slagits för. Det är absolut inte någon degradering att stadgetexten som sådan finns vid sidan av fördraget, som Jonas skriver. Den ”ska ha samma rättsverkan som fördragen”. Acceptera faktum Jonas och säg för en gångs skull att något inom EU är bra. Att förslaget att EUs rättighetsstadga ska vara bindande för EUs institutioner kan väl ändå inte vara negativt!

Ett steg framåt för parlamenten
När det gäller de nationella parlamentens nya möjlighet att förstärka den så kallade subsidiaritetsprincipen (att inget ska beslutas på en högre nivå än nödvändigt) så skrev jag att förslaget nu har en förbättring och en försämring jämfört med förslaget från 2004. Då skriver Jonas att han håller med mig om att förslaget är ännu sämre än det förra. Vart tog förbättringen vägen i Jonas’ analys? Om man säger att något blir sämre utgår man från att ett tidigare förslag är dåligt. Det anser inte jag.

Jämfört med dagens fördrag, där de nationella parlamenten inte har någon sådan möjlighet alls så är det definitivt totalt sett en förbättring. Med en sådan korrekt jämförelse med dagens fördrag så borde man kunna vänta sig att även Jonas inte kallar förslaget för rena skämtet utan faktiskt föredrar det förslag som nu finns på bordet framför dagens situation.

Lars Nyberg
Utredare på LO