Debatt: Eudoxa: Fattiga länder behöver en egen läkemedelsindustri

Europaparlamentariken Carl Schlyter (mp) vill också hjälpa människor i fattiga länder att få mediciner (Europaportalen 071207). Vi har olika åsikter om hur detta görs bäst.

Ett kinesiskt ordspråk säger ”Ge en människa en fisk och hon är mätt för dagen. Lär en människa att fiska och hon behöver aldrig svälta”. Den visheten gäller också för att råda bot på varför mediciner saknas; fattigdomen.

Ger bort läkemedel

Problemet är inte att företag gör vinst, det gör att de kan förnya och förbättra. Vinst ger också chansen att vara generös. En av branschens organisationer; Partnership for Quality Medical Donations, ger årligen bort läkemedel till ett värde som nästan hela det svenska biståndet på ett år. Det som Schlyter nämner som marknadsföring inkluderar de i dag mycket höga administrativa kostnaderna för att få sina produkter godkända i olika länder och för att läkemedlen på ett rimligt sätt skall kunna nå ut till köparna. Kostnader som bland annat beror på höga säkerhetskrav.

Otillräcklig sjukvårdsinfrastruktur

Indien är ett land med mycket svagt patentskydd, ändå så har knappt en procent av Indiens miljoner aidssjuka tillgång till bromsmediciner. Indiens och andra länders problem handlar om otillräcklig sjukvårdsinfrastruktur och ineffektiv tilldelning av resurser, ofta genom att offentliga medel och bistånd slösas på vapen, ineffektivitet och korruption. Det handlar inte bara om att spendera mer forskningspengar, medicinerna måste nå ut på fältet också.

Det finns skillnader mellan de länder som fortfarande sorteras som ”u-länder”. Det finns numer medelinkomstländer, som själva utvecklat en läkemedelsindustri. EU-kommissionär Peter Mandelson har uttryck oro över att Thailand planerar att systematiskt använda tvång för att överta patent som de tycker är för dyra. FN betecknar Thailand som ett medelinkomstland. Om Thailand är i en folkhälsokris, varför upprätthåller juntan då läkemedelstullar på 11 procent och förkastar erbjudandet från Globala Fonden mot aids, tuberkulos och malaria (GFATM) att betala för aidsmedicinerna?

Medelinkomstländer kan själva

Medelinkomstländer behöver kunna ta steget från att tillverka kopior till att själva kunna innovera. Singapore såg möjligheten och reformerade sin patentlagstiftning. Från att ha varit ett fattigt land som tillverkade kopior, har de nu själva innovativa företag. Veredus Laboratories är ett gott exempel genom sin ledande utveckling av diagnos och analysmetoder av malaria, denguefeber och fågelinfluensa.

I bästa fall skulle tvångslicensieringar kunna ge lägre priser, men ganska få av de mediciner WHO bedömer som nödvändiga är patentskyddade i u-länderna. Förhoppningsvis tar sig medicinerna fram till fattiga patienter genom otillräckliga sjukvårdssystem. Risken om tvångslicensieringar sätts i system blir att patentsystemet försämras så att rika länder inte vågar investera i fattiga länder, och de spirande industrierna i u-länderna inte utvecklas.

Självhjälp och fungerande marknader

Huvudmålet borde ju självklart vara att göra biståndet överflödigt och kunna få med de fattiga länderna i den globala läkemedelsmarknaden. Först då kommer de hållbara lösningarna på världens folkhälsoproblem. Arbetet med att bygga upp fungerande marknader och läkemedelsforskning- att lära folk att fiska- kräver ett komplicerat infrastruktursbyggande inom forskning, näringsliv, upphovsrättsjuridik och bistånd. Här har EU en viktig, men svår, roll att spela.

Waldemar Ingdahl

VD för liberala tankesmedjan Eudoxa