Debatt: Nergelius: Folkomröstningen om EMU var olaglig

Vissa centrala grundfakta rörande Sverige och EMU glöms ständigt bort i den politiska debatten. Hit hör inte minst att Sverige, i likhet med andra medlemsländer gick med i EU utan undantag för EMU och med skyldighet att tillämpa EU:s samlade regelverk, så som det såg ut 1 januari 1995.

Sverige måste gå med
Av alla EU:s medlemsländer har endast Danmark och Storbritannien sådana undantag. EMU infördes juridiskt genom Maastrichtfördraget, som trädde i kraft 1 november 1993 (oaktat att eurovalutan tillkom långt senare). Sverige som gick med samtidigt som Finland och Österrike har exakt samma förpliktelser som de, vilka ju båda som bekant har euro.

Även nationellt är det juridiska och konstitutionella läget klart, genom att folkomröstningen 2003 var rådgivande och således kan frångås av riksdagen närhelst denna finner det lämpligt. 2003 års folkomröstning kan jämföras exempelvis med folkomröstningen om höger- eller vänstertrafik 1955.

Mot denna bakgrund måste man fråga hur det kan komma sig att svenska politiker dels, utan särskilt mycket kritik från media eller andra partier, lyckades få frågan att bli föremål för en folkomröstning 2003 och nu dessutom börjar argumentera för ännu en folkomröstning i frågan. Jag har behandlat dessa frågor tämligen utförligt min bok En olaglig folkomröstning – Sverige och EMU. Mina slutsatser är i korthet dessa.

Dålig kunskap om EU:s regler
Utgångspunkten att Sverige som EU-medlem är skyldig att följa EU:s regler i stort och smått har varit mycket dåligt spridd i Sverige, både i politiska kretsar och bland allmänheten. Detta beror delvis på historiska skäl och på den svenska demokratins starka betoning av folksuveränitet, det vill säga riksdagsmajoritetens obegränsade rätt att besluta i princip vad den vill.

I detta politiska klimat väckte inte Carl Bildts klandervärda utspel hösten 1997 om en särskild EMU-folkomröstning alls den uppmärksamhet, kritik och debatt som borde blivit följden. Utan övriga partier, liksom media och forskare, rättade in sig i ledet och såg detta som ett ofrånkomligt faktum – vilket onekligen säger en hel del om hur torftig den svenska EU-debatten länge varit.

Folkomröstningen var olaglig
Det faktum att Sverige hade och alltjämt har en skyldighet att gå med i EMU innebär att folkomröstningen 2003 rätteligen måste ses som olaglig, trots att den är ett politiskt faktum. De EMU-positiva politiker, särskilt inom folkpartiet, som nu ivrar för en ny folkomröstning, gör därför ett dubbelt misstag; dels har de nu liksom förra gången en svårförklarlig övertro på att en folkomröstning ska sluta med ett ja-resultat, dels bidrar de till att ge den i alla avseenden olyckliga folkomröstningen från 2003 en legitimitet som den helt enkelt inte förtjänar.

Det enda Cecilia Wigström har rätt i är därför att folkomröstningar inte gäller i evighet och därför kan frångås när omständigheterna ändrats (Europaportalen 080519). Skillnaden mellan folkomröstningarna 1994 och 2003 är däremot inte att den förra var ”säkerhetspolitisk” och den andra ”teknisk”, utan att den förra inkluderade den fråga som ställdes på nytt i den senare.

Ja-resultatet i folkomröstningen 1994 medförde därför en skyldighet att gå med i EMU, vilken inte försvann genom att ansvariga svenska politiker med Carl Bildt och Göran Persson i spetsen sedan, utan att vederbörligen ifrågasättas skötte frågan så illa - och dessutom var så dåliga på att övertyga väljarna - att en ny folkomröstning kom att hållas nio år senare, med känt resultat.

Håll inne med retoriken
Cecilia Wigströms övriga argument om att omvärlden förändrats, att fler länder kommer med i EMU efter hand som de uppfyller kraven – senast Slovakien – och att medlemskap i EMU inte minst handlar om Sveriges politiska inflytande i EU är naturligtvis också korrekta, men tycks här främst syfta till att redan nu övertyga väljare om att de bör rösta ja i en kommande folkomröstning.

Både hon och övriga EMU-förespråkare bör dock hålla inne med denna retorik. Betydligt viktigare är att granska tillkomsten av 2003 års folkomröstning och framförallt, att fråga vad som skulle hända om ännu en folkomröstning skulle sluta med ett nej-resultat. När tror de då att Sverige skulle kunna införa euron?

Folkomröstningar fungerar dåligt
Runtom i Europa märks nu, i synnerhet i diskussionen om ratificeringen av Lissabonfördraget, en stark medvetenhet om att nationella folkomröstningar om EU-frågor fungerar illa, eftersom de främst blivit ett verktyg för allmänt missnöjda väljare att protestera mot etablissemanget. Sverige, med sin traditionellt EU-skeptiska opinion, utgör inget undantag.

En saklig och kritisk diskussion om alla de misstag och politiska felbedömningar som föregick folkomröstningen 2003 kan också visa varför denna inte kan eller bör åtnjuta någon särskild respekt.

Ansvariga svenska politiker kommer i längden inte undan frågan om Sveriges förhållande till EMU, av just de skäl Wigström lyfter fram. Förhoppningsvis finns då, låt säga 2013, både mod, fantasi och enighet över blockgränserna om att en folkomröstning är absolut fel väg att gå.

Joakim Nergelius
Professor Örebro Universitet

Joakim Nergelius, har i år givit ut boken En olaglig folkomröstning – Sverige och EMU (Santérus förlag).