Debatt: "EU-kommissionen har ett politiskt ansvar för den sociala oron"

Den sociala oron och de vilda strejkerna nyligen på Lindsey Oils Refinery i Storbritannien avslöjar hur skör den europeiska sociala modellen har blivit på grund av den rättspraxis som utvecklats genom EG-domstolens beslut i målen om Viking, Laval, Rüffert och Luxembourg.

EG-domstolen mot facket

Domstolen har tagit klar ställning för att EG-rättens grundläggande princip om lika lön för lika arbete ska ersättas av en asocial princip om minimilön för lika arbete. Strejkrätten ska begränsas och fackliga organisationer ska utlämnas till juridiska processer och skadeståndskrav när de försvarar sina medlemmars intressen.

Vi har sällan hört ett mer tondövt politiskt svar på denna utveckling; ett svar som orsakat en social kris i tillägg till den finansiella och ekonomiska krisen i Europa.

Det tjeckiska ordförandeskapet har reagerat genom att sammankalla ett EU-toppmöte om protektionism. Mikolaj Dowgielewicz, Polens europaminister, förvärrade nyligen krisen när han hävdade att det kommande EU-toppmötet skulle handla om att öppna arbetsmarknaderna och att vi inte nu skulle ”försvaga EU:s regler för utstationering av arbetskraft”. Den brittiska ministern Lord Mandelson hävdade för sin del att strejkande arbetare på Lindsey uttryckte en ”främlingsfientlig” inställning. Enligt Vladimir Spidla, EU:s kommissionär för sysselsättning och sociala frågor, innebär domstolens beslut inte att löntagarnas rättigheter ifrågasätts, och EG-rätten erkänner, menar han, flera olika former av arbetsmarknadsrelationer i medlemsstaterna.

Facket smutskastas

Vi tänker inte bemöta denna rädslans politik, där legitima sociala krav på jämlik behandling och lika lön för lika arbete hela tiden smutskastas och brännmärks som främlingsfientliga och protektionistiska. I stället uppmanar vi våra politiska ledare att grundligt studera några av de principer som det europeiska integrations- och välfärdsbygget vilar på.

Någon måste träda fram och ta det politiska ansvaret för den växande sociala oron i EU:s medlemsstater. Enligt vår uppfattning kan Kommissionen inte längre smita undan sitt politiska ansvar eller det faktum att den i stor utsträckning bidragit till, och givit stöd för, arbetsgivarnas fackföreningsfientliga rättsprocesser i EG-domstolen.

Pinsam kopia

I Lavalmålet gick domstolen i allt väsentligt på Kommissionens framställning, det vill säga alla stridsåtgärder som fackliga organisationer vidtar för att se till att lika arbete betalas med lika lön, ska anses vara oproportionerliga eftersom de gäller krav på mer än minimilön och går utöver vad som är kärnan i utstationeringsdirektivet. Dessutom är domstolens argumentering i målet Kommissionen v. Luxembourg, om offentlig socialpolitik, en ganska pinsam kopia av Kommissionens rapport om utstationering av arbetskraft från år 2004.

Slutligen slängde Kommissionen nyligen igen dörren i ansiktet på Europaparlamentet, när det gäller deras förslag i resolutionen den 22 oktober 2008 om ”Utmaningar mot kollektivavtal inom EU”. Resolutionen antogs med en överväldigande majoritet: 474 röster för, 106 mot och 93 nedlagda. Den krävde att Kommissionen inte skulle utesluta en partiell översyn av utstationeringsdirektivet när den granskar den inre marknadens påverkan på löntagarnas rättigheter och kollektivavtalsförhandlingar.

Ställas till svars

Som representanter för den europeiska fackföreningsrörelsen kommer vi i de kommande valen att ställa EU-kommissionen och våra valda politiker på nationell och europeisk nivå till ansvar i den här frågan. Vi tror att en stark europeisk ledning måste ha politiskt stöd av Europas folk.

Vi tror på de mycket viktiga hörnstenar som EU:s sociala dimension vilar på – Spaak- och Ohlin-rapporterna från 1956 – det vill säga att strukturell lönekonkurrens skulle vara utesluten antingen genom nationell lagstiftning eller genom stridsåtgärder vidtagna av fackliga organisationer. Vi tror att regerings- och domstolsingripanden i rätten till kollektiva förhandlingar bör vara så få som möjligt, om de alls är nödvändiga. Vi tror att vi i Europa måste konkurrera med våra kunskaper, inte med lägre löner!

Det som Kommissionen och EU-ländernas statschefer tydligen inte förstår är att EG-domstolens rättspraxis har rubbat den europeiska sociala paktens bräckliga balans.

Reviderat direktiv och socialt protokoll

Av den anledningen uppmanar vi alla kommissionärer, Kommissionens ordförande och kandidaterna till Europaparlamentet att stödja principerna om lika lön för lika arbete, fackliga organisationers självständighet och rätten till kollektiva förhandlingar – inklusive den grundläggande strejkrätten – som det sociala Europas hörnstenar.

Vi vill att kandidaterna till Europaparlamentet och Kommissionen ska stödja en förändring av domstolens rättspraxis genom en översyn av utstationeringsdirektivet. Vi vill också att de ska stödja att ett protokoll om sociala framsteg införs som bilaga till EU-traktaten.

Tid för förändring

Det är dags att tillämpa principerna om parlamentarism och representativ demokrati i EU när nästa Kommission ska utses. Det är dags att stå upp till försvar för principerna för ett socialt Europa. Det är dags att förändra europapolitikens inriktning och sätta principerna om likabehandling, sysselsättning och välfärdsbygge i förgrunden när effekterna av den finansiella, ekonomiska och sociala krisen bekämpas.

John Monks, generalsekreterare, Europeiska Fackliga Samorganisationen

Sam Hägglund, generalsekreterare, Europeiska byggnads- och träarbetarfederationen

Peter Scherrer, generalsekreterare, Europeiska metallarbetarfederationen

Reinhard Reibsch, generalsekreterare, Europeiska gruv-, kemi- och energiarbetarefederationen,

Eduardo Chagas, generalsekreterare, Europeiska transportarbetarfederationen

Patrick Itschert, generalsekreterare, Europeiska textil-, beklädnads-, och läderarbetarefederationen,

Harald Wiedenhofer, generalsekreterare, Europeiska federationen av fackföreningar inom livsmedels-, jordbruks- och turistnäring.

Denna artikel har idag publicerats i olika europeiska tidningar.

With English version below

The European Commission bears a political responsibility for the Lindsey strikes

The recent social unrest and wildcat strikes at the Lindsey Oil Refinery in Britain reveal the fragility of the European social model in the wake of the recent European Court of Justice (ECJ) case-law in the Viking, Laval, Rüffert and Luxembourg cases. Indeed, the Court has clearly suggested substituting the fundamental principle of EU law of equal pay for equal work with an anti-social principle of minimum level of pay for equal work, curbing the right to strike, and exposing trade unions to legal challenges and damages when defending the interests of their members.

We have rarely witnessed a more tone-deaf political response to this development, fuelling a social crisis in addition to the current financial and economic crisis in Europe.

Indeed, the Czech Presidency has reacted by convening an EU summit dedicated to protectionism. Mikolaj Dowgielewicz, Poland’s Minister for Europe, recently poured gasoline on the fire, claiming that the forthcoming European Council meeting should be about opening up labour markets and that we should not now “weaken EU rules when it comes to the posting of workers”. The British Minister Lord Mandelson, for his part, suggested that striking workers at Lindsey were displaying the “politics of xenophobia”. According to Vladimir Spidla, the European Commissioner for Employment and Social Affairs, the judgments of the ECJ do not call into question workers’ rights and EU law recognises the variety of industrial relations in the Member States.

We do not intend to respond to these politics of fear, where legitimate social claims of equality of treatment and of equal pay for equal work are consistently being smeared and branded as xenophobic and protectionist. Instead, we would invite our political leadership to go back to basics and study some of the founding principles of European integration and welfare creation. Someone has to step forward and take the political responsibility for the growing social unrest in the Member States of the European Union. In our view, the European Commission can no longer hide from its political responsibility or from the fact that it, to a large extent, has contributed to and supported the employers’ union-busting litigation before the European Courts.

Indeed, the ECJ largely followed the Commission’s submissions in the Laval Case, i.e. that any industrial action taken by trade unions to ensure equal pay for equal work would be disproportionate, in so far as it goes beyond minimum levels of pay and the hard core of the Posting of Workers’ Directive. Moreover, in Commission v. Luxembourg on social public policy provisions, the reasoning of the Court is a rather embarrassing blueprint of the Commission’s 2004 report on posting of workers.

Finally, the Commission recently slammed the door on the European Parliament’s suggestion in its Resolution of 22 October 2008 on challenges to collective agreements in the EU – adopted by a crushing majority of 474 to 106, and 93 abstentions – that the Commission should not exclude a partial review of the Posting of Workers Directive when examining the impact of the internal market on labour rights and collective bargaining.

As representatives of European Trade Union movements, we intend to hold the Commission and our elected politicians, both at national and the European level, accountable on this issue in the forthcoming elections. We believe that a strong European executive must have the political support of the Peoples of Europe.

We believe in the very foundational cornerstones on which the social dimension of the European Union is built – the Spaak and the Ohlin reports from 1956 – namely that structural competition on wages should be excluded, either by national legislation, or by industrial action taken by trade unions. We believe that government and judicial interference with the freedom of collective bargaining, if it is necessary at all, should be kept to a minimum. We believe that in Europe, we compete with our skills, not with lower wages!

What the European Commission and the Heads of State of the European Union obviously fail to realise and acknowledge, is that the fragile equilibrium of the European social contract has been shattered by case-law of the ECJ.

Therefore, we are pressing all Commissioners, the President of the Commission and candidates to the European Parliament to favour the principles of equal pay for equal work and the autonomy of trade unions and of collective bargaining – including the fundamental right to strike – as the cornerstones of a Social Europe. We want candidates to elected office at the European Parliament or to the Commission to favour the reversal of the case-law of the ECJ through the revision of the Posting of Workers Directive and the inclusion of a Social Progress Protocol as an annex to the EU Treaties.

The time has come to introduce the principles of Parliamentarianism and of Representative Democracy in the European Union, when appointing the next Commission. The time has come to stand up for the principles of Social Europe. The time has come for a change in the direction of European policy, putting principles of equal treatment, as well as employment and welfare creation, in the forefront when fighting the effects of the financial, economic and social crisis.

John Monks, General Secretary of the European Trade Union Confederation

Sam Hägglund, General Secretary of the European Federation of Building and Woodworkers

Peter Scherrer, General Secretary of the European Metalworkers’ Federation

Reinhard Reibsch, General Secretary of the European Mine, Chemical and Energy Workers’ Federation

Eduardo Chagas, General Secretary of the European Transport Workers’ Federation

Patrick Itschert, General Secretary of the European Trade Union Federation: Textiles, Clothing and Leather

Harald Wiedenhofer, General Secretary of the European Federation of Food, Agriculture and Tourism Trade Unions