Läsartext: Turkiet måste göra upp med sin historia

11 mars 2010 kommer för många armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och pontiska greker bli ihågkommen som en historisk dag – det var den dag som Sverige erkände folkmordet 1915 på dessa grupper. Jag är stolt över att som riksdagsledamot fått vara med om att driva igenom detta beslut. Det är ett steg mot upprättelse för folkmordets offer, men också ett beslut som jag hoppas ska bidra till att Turkiet gör upp med sin historia.

Det var inte en självklarhet för mig att driva frågan om ett svenskt erkännande. Som uppvuxen på den skånska landsbygden mötte jag aldrig några assyrier eller armenier och folkmordet 1915 hade jag aldrig hört talas om. Men under mina år som politiskt aktiv har jag haft möjlighet att sitta ner och samtala med åtskilliga av ättlingarna till offren för folkmordet. I mötet med dem har insikten fötts om vilket trauma folkmordet fortfarande utgör, hur det fortfarande är ett öppet sår.

I ett mail som jag fick inför omröstning, från Suzanne Khardalian, beskrevs detta väl, hon skrev; ”Min högsta önskan är att mitt land, Sverige, någon gång inom snar framtid ska visa vägen och skipa rättvisa. Hjälp oss sörja klart. Befria oss från smärtan.”

Politiker ska inte skriva historia, det visar inte minst erfarenheterna från Turkiet. Men vi har ett ansvar att agera utifrån historiska faktum för att förhindra att historien återupprepar sig och för att bidra till att offren och deras ättlingar ska kunna läka sina sår, lämna sina trauman bakom sig och gå vidare. Därför var jag med om att skriva den motion om ett svenskt erkännande som 11 mars bifölls.

På Europaportalen har riksdagens beslut kritiserats av moderaten Gustav Blix och Ingmar Karlsson, tidigare generalkonsul i Istanbul. Båda anför som sitt huvudargument att vi inte ska störa den komplicerade försoningsprocess som inletts mellan Turkiet och Armenien. Gustav Blix skriver att ”konsekvensen av riksdagsmajoritetens beslut är alltså att man gett ett vapen i händerna på nationalistiska, bakåtsträvande och anti-demokratiska krafter i Turkiet”.

Jag stödjer Turkiets rätt att bli medlem i EU den dagen man uppfyller krav på demokrati och mänskliga rättigheter och jag välkomnar försöken till försoning mellan Turkiet och Armenien. Jag beklagar djupt att det fortfarande finns starka krafter i Turkiet som motsätter sig försoning och full respekt för landets etniska och religiösa minoriteters grundläggande mänskliga rättigheter. Men ansvaret för de turkiska extrem-nationalisternas handlingar vilar inte på Sveriges riksdag och jag tycker det är uppseendeväckande att Blix i realiteten ursäktar dessa mörkerkrafters agerande med ett beslut i riksdagen. Är det rimligt att vi ska låta det Blix kallar ”nationalistiska, bakåtsträvande och anti-demokratiska krafter” styra den politiska dagordningen i Sverige?

I vilka andra fall skulle vi resonera på samma sätt? Ska vi sluta tala om förintelsen som ett folkmord på judiska folket för att inte provocera Tysklands nynazister? Ska vi kalla folkmordet i Srebrenica för en ”muslimsk tragedi” för att inte störa Serbiens EU-närmande? Ska vi glömma folkmordet i Rwanda för att inte uppröra förövarna?

Ingmar Karlsson går så långt att han kallar beslutet för ”ett hugg i ryggen för alla som kämpar för försoning” och påstår att de som verkligen förlorar på beslutet är armenier. Det är ett märkligt påstående, i synnerhet med tanke på att erkännandet välkomnats av såväl armenier i Sverige som av talmannen i det armeniska parlamentet Hovik Abrahamyan som i ett brev till riksdagens talman framförde sin ”tillfredställelse” och ”djup tacksamhet” över beslutet.

Jag tror att arbetet mot försoning och upprättelse för offren måste börja med att förnekarna konfronteras. Tystnad leder däremot aldrig till förändring. Och hur vill Blix och Karlsson att offren ska få upprättelse? Blix hänvisar till att han önskar en juridisk process. Det hade självklart varit önskvärt, men i 95 år har Turkiet blockerat varje försök till juridisk lösning.

Frågan om folkmordet är nära sammankopplat med de utmaningar vi ser idag i Turkiet; oförmågan hos starka grupper i landet att inse att Turkiet inte är ett etniskt och religiöst homogent land. Ska Turkiet uppfylla Köpenhamns-kriterierna och fullt ut respektera de mänskliga rättigheterna för alla sina medborgare, oavsett religion och etnicitet, kommer man behöva göra upp med sin historia.

Som Karlsson redogör för i sin debattartikel så har några positiva steg tagit i Turkiet de senaste åren (men även tyvärr flera stora bakslag). Detta har inte skett i ett politiskt vakuum, utan omvärldens påtryckningar hade troligen arkiven fortfarande varit stängda och situationen för landets kristna och kurder än sämre.

Sveriges riksdag är på flera sätt unik, vi har idag en total uppslutning bakom Turkiets rätt att bli medlem i EU. Det ger oss också en unik möjlighet att i dialog med Turkiet verka för politisk förändring och ökad respekt för de mänskliga rättigheterna. Det är en möjlighet som vi måste utnyttja.