Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt.

Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt.

Bild: Christian Wohlert (arkiv)

MittEuropa »
Varför måste Sverige ge efter för turkiska hot?

Den genomgående undertonen i argumenten från Carl Bildt och andra som menar att det var olyckligt att riksdagen erkände folkmordet 1915 är hotet från, och rädslan för, Turkiet. Den turkiska ambassadören Zergün Korutürk blev upprörd till den grad att hon under intervjun med satellitkanalen Suroyo TV kom med hotfulla uttalanden riktade mot assyrierna, skriver journalisten Dikran Ego.

En del av orsaken till Carl Bildts oro kan hittas i den turkiska ambassadörens hotfulla uttalande precis efter voteringen i riksdagen. För den som kan turkiska kan den korta intervjun ses här. Så här säger hon:
– Jag kan säga er två saker. Det här är inget beslut som sänder ett vänligt budskap. Å ena sidan ber ni om att omfattas av den pågående demokratiseringsprocessen, vill återvända till Turkiet och leva ett tryggt liv. Å andra sidan gör ni allt för att driva igenom ett sådant beslut. Detta är motsägelsefullt och har inget med broderskap att göra utan det är helt och hållet ett politiskt spel. Det är jättesynd, därför att ni har skapat ett hinder och saboterat för er själva i förverkligandet av era förväntningar från Turkiets sida.

Vidare svarar hon på reporterns fråga om detta beslut kommer att vara ett hinder för assyrierna i Turkiet:
– Nej, jag syftar inte på assyrierna i Turkiet, de är våra medborgare, Turkiet är deras hemland. Jag är mycket säker på att assyrierna i Turkiet är mycket missnöjda med detta beslut. Om detta var rätt och logiskt eller inte bör ni inbördes väga noggrant.

Uttalandet är inget annat än ett förtäckt hot och illustrerar även den gisslansituation som de få assyrierna som blev var kvar i Turkiet befinner sig i. Ambassadören påminner assyrierna om att de på nåder får existera i sina hemtrakter i sydöstra Turkiet, trots att de är ursprungsbefolkning och har funnits där i flera tusen år. Assyrierna är andra klassens medborgare i Turkiet, så de ska veta hut! Det är vad hon vill få sagt.

Man kan delvis förstå Carl Bildt efter att ha lyssnat på den turkiska ambassadörens uttalanden. Carl Bildt har flera anledningar att inte reta upp Turkiet. Den ena är avsaknaden av civilkurage hos utrikesministern, det vill säga de ekonomiska konsekvenserna oroar honom mest. Den andra kan vi hitta i Carl Bildts egen artikel på Newsmill.
”Jag är oroad för de konsekvenser detta skulle kunna få inte bara för försoning - i detta fall mellan Turkiet och Armenien - utan också de ökade spänningar det kan ge i vårt eget samhälle. Till detta skall också läggas en viss oro för att föra in gamla konflikter rätt in i vårt svenska samhälle. Jag oroas av tonläget mellan organisationer i Sverige som företräder olika nationaliteter som under årens lopp kommit till och blivit viktiga delar av vårt samhälle”, skriver Carl Bildt.

Vad menar utrikesministern egentligen?

Säger han till alla assyrier, armenier och andra minoritetsgrupper som fallit offer för folkmordet 1915 att hålla tyst och inte sträva efter upprättelse? Menar han att assyrierna inte ska protestera mot det som brukar vara sista steget i ett folkmord, nämligen förnekelsen av själva folkmordet?

Eller menar Carl Bildt att alla som har sökt sig till Sverige undan förtrycket i hemlandet bör hålla tyst och acceptera att leva med rädslan även här i Sverige?

Menar Carl Bildt att Sveriges riksdag ska ta hänsyn till turkiska ultranationalister när man voterar om huruvida händelserna 1915 var ett folkmord eller inte?

Både Carl Bildt och en del medier med subjektiv syn på frågan har påstått att beslutet kommer att ”politisera historien", men i verkligheten är det Carl Bildt som politiserar frågan när han fullständigt ignorerar forskningen från Internationella föreningen för folkmordsforskare och idiotförklarar FN:s Kommitté för mänskliga rättigheter, Europaparlamentet och 20 andra länder som har erkänt folkmordet 1915.

Den genomgående undertonen i argumenten från Carl Bildt och alla andra som menar att det var olyckligt att riksdagen erkände folkmordet, är alltså hotet från och rädslan för Turkiet. Budskapet kan tolkas ungefär så här: ”Turken är våldsam och aggressiv, så reta för guds skull inte upp turken!”

Men är det rätt att kapitulera inför ett aggressivt beteende som Turkiet uppvisar? Vilka signaler sänder det till ett land som aspirerar på att vara en del av den europeiska värdegemenskapen? Demokratiseringsprocessen i Turkiet och anpassandet till EU påskyndas inte av att Carl Bildt fogar sig för diplomatiska och ekonomiska hot från Turkiet. Statistiken visar ändå att de länder som hittills erkänt folkmordet 1915, inte tappat i sin handel med Turkiet. Tvärtom har den ökat.

Assyrierna deltar aktivt i demokratiseringsprocessen i Turkiet. Ett Turkiet som har gjort upp med sin historia, erkänner folkmordet och respekterar de grundläggande mänskliga rättigheterna för alla människor oavsett ras eller religion, kommer att omfamnas av assyrier, armenier och alla andra minoritetsgrupper. Den största vinnaren i det hela är ändå Turkiet med sina över 70 miljoner invånare, och inte den lilla promille kristna som är kvar där.

Om Carl Bildt verkligen bryr sig om den pågående försonings- och demokratiseringsprocessen bör utrikesministern ge upp sin cyniska realpolitik och börja övertala sina vänner i turkiska regeringen att sluta fly historiska fakta och försonas både med sig själv och med andra.