Läsartext: Den svenska modellen utan garantier

Enligt mina kolleger i EU-parlamentet så framkom det tydligt när kommissionär László Andor var på plats i sysselsättningsutskottet den 27 april.

Kommissionen har inte för avsikt att röra något i direktivet. I deras lagstiftningsprogram vill de koncentrera sig på själva genomförandet av direktivet efter det att hänsyn tagits till de antifackliga domarna.

Kommissionen ska utarbeta en förordning om hur utstationeringsdirektivet ska förstås, och som ska gälla alla medlemsländer. Under 2011 ska en remissomgång ske i medlemsländerna och därefter läggs förslagen fram.

De konservativa kristdemokraterna i sysselsättningsutskottet var entusiastiska över denna lösning. De sade bestämt nej till att ändra direktivet. Liberalerna tyckte också att kommissionens lösning var bra. Socialdemokraterna sa ingenting, inte ens vår svenska ledamot Olle Ludvigsson (S).

Så förslaget om att ändra i just själva utstationeringsdirektivet tycks för närvarande vara ett hopplöst projekt.

Det är givetvis svårt att säga något om innehållet i en framtida förordning. Kommissionär László Andor som anses vara fackföreningsvänlig kan också få problem med sina borgerliga kompisar i kommissionen. Sedan ska frågan stötas och blötas fram och tillbaka hos medlemsländerna och i EU-parlamentet. Möjligen utmynnar det hela i en kompromiss eller så blir det ingenting.

Jag tycker det nu är viktigt att arbeta för att förordningen ska bli så bra som möjligt. Även om vi vet att utrymmet är begränsat på grund av Lavaldomen och i värsta fall leda till direkta försämringar. Ett krav som bör föras fram är att utstationerad arbetskraft ska ha rätt till hållbara arbetsskadeförsäkringar. De borgerliga partierna i Sverige har tolkat Lavaldomen alldeles för snävt i denna del. Denna fråga är i dag ett jätteproblem.

Vi bör också motverka förslag som kan leda fram till att vi blir tvingade att blanda in staten i en eller annan form i lönebildningen. Partsautonomin är central i vår tradition.

Utstationeringsdirektivet, posting of workers, är ett av de mest progressiva direktiv som EU har haft. I den ena delen av direktivet ifrågasätts Romkonventionens regler om ursprungslandets företräde när det uppstår konflikter för företag som har anställda i flera länder. Vi uppfattade också direktivet som ett minimidirektiv och kunde leva med det tills det ödesdigra domslutet kom.

Men som alltid när det gäller EU så finns det med en brasklapp om att direktiv inte får vara ett så kallat hinder mot fri rörlighet. Och det var detta domstolen sköt in sig på.

Helt avgörande och akut blir det att få till stånd ett socialt och juridiskt bindande protokoll så fort tillfället ges. Det kommer fler frågor som angriper den fria förhandlingsrätten, inskränkningar i konflikträtt med mera. En del av dem är redan på gång, andra lurar bakom hörnet.