Läsartext: Euron orsakade krisen

Folkpartiets europaparlamentariker Olle Schmidt vill inte kännas vid någon eurokris (Europaportalen 100526). Istället menar han att problemen beror på att länder som Grekland, Spanien och Portugal inte skött sina finanser. Detta är ett ohållbart resonemang. Det är omöjligt att skilja det nuvarande europeiska eländet från experiment med den monetära unionen.

För det första skulle ett land som Grekland, till exempel, knappast kunnat bygga upp så stora skulder, eller haft underskott under så många år, om det inte var en del av euroområdet. Genom att vara förknippade med euron kunde Grekland åka snålskjuts på Tyskland (genom att investerare trodde grekiska obligationer implicit garanterades av Tyskland).

I den bästa av världar skulle Grekland givetvis ha utnyttjat de goda åren för att betala av på sina skulder. Och naturligtvis kunde Grekland, med sin historia av korruption, skatteundandragelse och höga offentliga utgifter, ha hamnat i svårigheter oavsett vilken valuta som användes. Men euron underlättade definitivt för att landet skulle fortsätta sitt statsfinansiella slöseri till mycket låga kostnader och kunna nå de ohållbar skuldnivå vi nu ser. Bidrog gjorde även de investerare, som inte skiljde på kreditrisker mellan olika euroländer. (Men de får nu rätt i sina antaganden att skulderna garanteras av Tyskland och de förlorar därmed inget på sitt ”misstag”).

Om Grekland haft kvar drachmen är det inte sannolikt att investerarna skulle lånat ut så mycket, åtminstone inte utan att be om en betydligt högre avkastning. Och om landet hamnat i kris hade andra länder inte tvingats rycka in och rädda dem.

För det andra så har krisen i exempelvis Spanien inte primärt orsakats av misskötta offentliga finanser. Innan krisen hade exempelvis Spanien ett budgetöverskott och lägre statskuld än Tyskland. I Spanien och på Irland beror problemen istället till största delen på att de under lång tid haft för låga realräntor och fick stora bytesbalansunderskott. Båda problem har förvärrats av euron.

Eftersom länder i en valutaunion har samma nominella ränta kommer realräntan variera med inflationen. Ett land som får en hög inflation får en låg realränta, vilket kommer stimulera ekonomin och, om åtgärder inte vidtas, ytterligare förvärra inflationen. Av samma skäl kommer ett land i motsatt situation, med svag efterfrågan och låg inflation, få höga realräntor och sjunka ännu djupare i recession.

Spanien och Irland upplevde effekterna av låg realränta genom överhettning och bostadsbubblor vilket resulterade i hög privat skuldsättning och för höga lönelyft. Nu när de har låg inflation – gränsande till deflation – tvingas de uppleva berusningens baksida. Och de relativt höga realräntorna förstärkts av att länderna nu även tvingas bära en riskpremie eftersom marknaden inte litar på att de klarar betala skulderna.

När de Sydeuropeiska länderna anslöt sig till euron fick de oftast en för dem ganska gynnsam växelkurs. Men för att bibehålla sin konkurrenskraft var länderna tvungna att hålla inflation och löner under kontroll. Trots att faran var känd lät politikerna löneökningar och inflation skena och resultatet blev, som förväntat, en kostnadskris med åtföljande handelsunderskott.

Tack var euron kunde krisen under många år döljas av överhettningen man fick till följd av låga realräntor. Nordeuropas handelsöverskott återfördes till Sydeuropa genom köp av spanska och irländska inteckningar och grekiska statsobligationer för hundratals miljarder euro. Dessa enorma kapitalflöden, som hade kunnat användas för industriella investeringar, kom istället att användas för privat och offentlig konsumtion och fastighetsinvesteringar.

I den bästa av världar hade Spaniens och Irlands regeringar fört en bättre politik och genom finanspolitiska redskap bekämpat inflationen mer än de gjorde. Och de hade inte heller låtit löner stiga mer än genomsnittet. Och de hade styrt inflödet av medel till produktiva investeringar och bort från fastigheter.

Vi lever inte i de bästa av världar. Politiker fattar ibland felaktiga eller kortsiktiga beslut. Ska man bygga ett nytt monetärt system får den inte kapsejsa bara för att ett land får en dålig besättning. Tyvärr förutsätter det monetära samarbetet att alla politiker är goda, långsiktiga, tar ansvar för hela Europas utveckling och fattar rätt beslut vid varje tidpunkt.

Krisen beror på euron!