Läsartext: EU-politiker måste stå upp för den svenska mediefriheten

I Sverige tar vi sedan länge mediefriheten för något självklart, och till skillnad från i många andra länder är svenska politiker måna om att hålla sig på armlängds avstånd från hur redaktionerna arbetar. Frånsett tryck- och yttrandefrihetsgrundlagarna är regleringen av public service ett bra exempel. Lika lätt som det på 1970-talet var att hitta exempel på en politisk följsamhet i programutbudet, är det i dag svårt att hävda att SVT aktivt skulle gynna ett visst politiskt läger.

Om man lägger frågan om public service vara eller ickevara åt sidan kan man utan större ansträngning konstatera att nyhetsverksamheten i SVT numera verkar under mycket liberala tyglar. Såväl Radio- och TV-lagen som sändningstillstånden fungerar som värn mot censur och ska garantera opartiskhet, vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet.

Märkligt nog ifrågasätts nu denna ordning av påstått liberala krafter. Morten Lökkegaard, medlem i EU-parlamentets kulturutskott och den liberala ALDE-gruppen, tycker att avståndet mellan medborgare och EU är för stort och föreslår att public service ska bidra till att skapa en gemensam europeisk politisk debatt, en ”europeisk offentlighet”.

Lökkegaard menar att SVT är skyldigt att informera medborgarna om vad som händer i EU och att det är på tiden att public service betraktar sin EU-bevakning med kritisk blick. Samtidigt poängterar han, till synes omedveten om den uppenbara paradoxen, att detta ska ske med fullständig redaktionell frihet.  Kulturutskottet röstade ja till Lökkegaards förslag den 23 juni och när Europaparlamentet slutligen tar ställning har de svenska parlamentarikerna chansen att stå upp för den svenska mediefriheten.

Ty det är viktigt att inte blanda samman ett lovvärt syfte med ett annat. Att EU-institutionerna är underbevakade råder det ingen tvekan om. Jag har själv påtalat bristen på EU-reportrar och föreslagit lösningar, senast i en artikel i Journalisten (16/4-10). Morten Lökkegaard måste dock komma ihåg att han i första hand är politiker och i den rollen inte bör lägga sig i nyhetsvärderingen. Det är och måste förbli journalister – inte politiker – som avgör vad som är nyhetsmässigt intressant och relevant.

Den bristande EU-bevakningen beror inte heller på otillräckliga skrivningar. I SVT:s nuvarande sändningstillstånd, paragraf 9, klargörs det att SVT ska ”granska myndigheter, organisationer och företag som har inflytande på beslut som rör medborgarna samt spegla verksamheten inom sådana organ och inom andra maktsfärer.” Om detta innefattar eller utesluter EU-parlamentet är och bör förbli en journalistisk fråga.

Till Lökkegaards försvar kan eventuellt sägas att han arbetar i en församling där förvånansvärt många av hans kollegor tycks vara redo att offra mediefriheten i strävan att sprida bilden av den EU:s vikt och betydelse . I rapporten ”Den Europeiska unionens börda” (Timbro 2009) beskrev jag utifrån institutionens egna öppna handlingar hur politiker och tjänstemän gång på gång sammanblandar information med propaganda i sin iver att framställa den egna arbetsplatsen i god dager.

I Sverige har vi under en längre tid tagit den redaktionella friheten för given. När påstått liberala krafter nu vill nagga ordningen i kanten gäller det att vara uppmärksam. Lika orimligt som att svenska landstingspolitiker ska bestämma att reportrar måste rapportera och skriva om sjukvården, bör det vara att EU-parlamentariker ger sig rätten att nyhetsvärdera den egna församlingen.