Läsartext: Europa behöver sociala riktlinjer

Enligt EU-sajten Euractiv.com har Europeiska Centralbanken, ECB skickat in en begäran om en fördragsändring till den högnivågrupp som består av EU:s finansministrar och leds av EU-presidenten Herman Van Rompuy. Alltså den grupp som ska lägga fram förslag om en ekonomisk regering under hösten.

ECB är för ökad överstatlig kontroll av nationalbudgeterna men menar att detta saknar täckning i nuvarande fördrag. Att det är just ECB som lägger fram önskemålet är logiskt. Bankens oberoende har ifrågasatts efter att den har köpt upp grekiska statspapper utan rimligt stöd i regelverken.

Förslaget om en ekonomisk regering som läckt ut från högnivågruppen skulle innebära att kommissionen ges rätt att bestraffa länder per automatik om deras budgetar anses bryta mot EU:s budgetrestriktioner, bland annat genom indragna eller frysta bidrag. Enligt Euractives källor finns det en nödbroms inlagd i förslaget. Om en kvalificerad majoritet av länderna går emot så suspenderas sanktionerna. Men om detta inte sker eller uppnås så gäller sanktionerna.

Sådana maktbefogenheter för EU-byråkratin finns inte angivna i Lissabonfördraget. Och EU-beslut kräver att det finns rättsgrunder att basera besluten på. Makten över finans- och skattefrågor ligger hos medlemsstaterna. Nu vet vi inte hur de nya reglerna i detalj kommer att se ut i slutändan. Men om dessa ska göra skillnad mot i dag så torde det krävas att fördraget revideras.

Liggande förslag innebär en påtaglig maktförskjutning i federal riktning. Detta borde kräva att ett konvent inkallas med representanter från stats- och regeringscheferna, de nationella parlamenten, Europaparlamentet och Kommissionen (se EUF-fördraget, artikel 48.3).

Detta kan i sin tur leda till att de rödgrönas förslag om ett socialt protokoll kan aktualiseras.
Ett sådant protokoll bör klargöra att de fundamentala marknadsfriheterna i 1957 års system (den fria rörligheten för varor, tjänster, arbetskraft, kapital och fri etablering) inte ska kunna ges företräde framför de sociala och fackliga rättigheterna. Istället bör det motsatta gälla.

Marknadsfriheterna i Romfördraget har befästs och förstärkts genom fördragsändringar och ett stort antal domar under årens lopp. Domarna har blivit en del av unionens rättsordning.
I Sverige känner vi till detta genom Lavaldomen. I medlemsländernas grundlagar saknas den hierarkiska ordning som finns i EU-rättens praxis mellan olika rättigheter, där vissa friheter anses viktigare än andra. Och fördraget står över grundlagarna. Detta talar för nödvändigheten av ett socialt protokoll.

Ett socialt protokoll blir än mer akut om vi blickar ut över Europa och ser hur försämringarna trasar sönder arbetarrörelsen. Bara under några år så har den väldiga arbetsmarknaden i Tyskland förändrats radikalt. I dag återfinns 24 procent av jobben inom låglönesektorn vilket är en större andel än i Storbritannien, någon normalarbetstid existerar inte, barnbidragen dras in för barn som har en arbetslös förälder och kollektivavtalen täcker endast 50 procent av arbetsplatserna.

Och det spelar faktiskt inte så stor roll vem som regerar när den sociala dumpningen och nedskärningarna av pensioner, löner och sociala villkor ångar fram. Se bara på vad eurosystemet påtvingar socialistregeringarna i Grekland, Portugal och Spanien att verkställa.  Se vad de rödgröna i Tyskland på egen hand ställde till med när de 2003 anlitade bildirektören Petter Hartz för att genomföra de mest drakoniska försämringarna av sociala och arbetsmarknadsmässiga villkor som skett sedan andra världskriget.

Det räcker således inte bara med att skifta regering. Det krävs också nya rättsliga och fördragsfästa garantier för de sociala rättigheterna i det EU som Sverige faktiskt är medlem i. Men vill eller vågar de rödgröna utmana den borgerliga alliansen för att pressa igenom ett socialt protokoll?