Det har gått ett tre veckor sedan Anders Behring Breivik gick in på ett ungdomsläger och sköt ner folk till döds, folk som arbetade för ett öppet och demokratiskt samhälle. Hela landet var i chock, till och med resten av världen. Vi hör och läser ständigt på nyheterna olika diskussioner om varför han gjorde det och hur allt gick till. En tyst minut utlystes för att hedra offren och visa sympati för det norska folket. Själv deltog jag i den tysta minuten under fotbollsmatchen mellan Hammarby och Assyriska FF.
Vad gör man när det inte är en ensam galning, terrorist eller vad man nu vill kalla honom för? Vad gör världen när det är ett lands president som ger order om att skjuta ner människor efter en fredagsbön i moskén? Tänk er att detta sker hela tiden, varje dag. Så är situationen i Syrien i dag.
Vi läser och hör om fördömanden från olika länder, sanktioner som mer har en symbolisk betydelse men ingen inverkan på det fortsatta dödandet. En och annan ambassadör har också lämnat landet. Senast var det Turkiets utrikesminister Ahmet Davutoglu som ställde en rad krav på det syriska styret. President Bashar Al-Assad kommer med tomma löften i den statliga TV-kanalen i hopp om att tysta ner protesterna. I sin snedvridna logik, ser han sina aktioner som legitima eftersom terroristerna, enligt honom, inte lugnat ner sig trots regimens löften. Så fortsätter dödandet. Nu har mellan 2000-2500 personer blivit martyrer för demokratin.
Det finns flera oppositionella partier och aktivister både i och utanför landet men vi vet inte vilken legitimitet de har och om de är samordnade och koordinerade. En grupp som har gjort ett bra försök är den så kallade samordningsgruppen bestående av syrier och icke-syrier av olika religiösa och etniska grupper som kämpar för ett demokratiskt Syrien.
En fråga som inte har ställts och som oppositionen inte har något ordentligt svar på är vad som skulle hända om diktaturen faller. Hur ska man regera landet så att det blir fred och demokrati? Hur kommer man att kunna rasera en militär- och polisstyrka som står nära regimen, för att sedan återupprätta sådana institutioner utan att det blr kaos och våldsamheter av al-Assads anhängare och andra som vinner på nya oroligheter? Ska man gå efter samma ”modell” som användes i Irak efter Saddam Husseins fall?
Vi såg hur grannar dödade grannar, hur terrorister utnyttjade oroligheterna och hur antalet assyrier som är ursprungsbefolkningen mer än halverades på kort tid. Flyktingarna upplevde omänskligheten i sitt värsta tillstånd, både inom och utanför landet.
I Egypten stod Muslimska brödraskapet och kristna kopter hand i hand tillsammans med andra aktivister för att få Mubarak på fall. När han nu sitter fängslad och åtalas pågår det ständiga attacker mot de kristna kopterna. Av rädsla för att Syrien kommer att utvecklas enligt egyptisk eller irakisk modell, har flera kyrkliga överhuvuden visat sitt stöd för regimen.
Risken för att samma sak inträffar i Syrien är stor då al-Assad-familjen har byggt upp ett samhälle där grannarna misstänker och spionerar på varandra. Man har till och med hört om bröder som anger varandra. I boken ”Drömmen om Damaskus” har författaren Aron Lund på ett bra sätt beskrivit hur ett korrupt land som Syrien är uppbyggt. Om regimen skulle falla kommer det att krävas enorma resurser för att landet ska kunna fungera igen.
Regimens pengar börjar ta slut men man har fortfarande tillräckligt för att, ett tag till, mätta de som väljer att följa korruptionens och maktens väg istället för folket.
EU-länderna kan göra mycket mer än vad de har gjort. EU bör stärka sina sanktioner och våga klippa av president al-Assads största inkomstkälla, nämligen oljan. Den 4 augusti hade EU:s Political and Security Committee ett möte om Syrien. Ett par EU-länder föreslog denna sanktion men flera länder valde ett otydligare språk, allt för att sanktionen skulle förlora kraft och förslaget rinna ut i sanden.
Nästa möte är 2 september och då får EU-länderna visa vad den europeiska flaggan symboliserar – enhet, harmoni och solidaritet.
Vi glömmer inte Hamza.
