Läsartext: Ny politisk nivå skapas i Europa

Angela Merkel har tydligt klargjort att hon stödjer den franske presidentens omvalskandidatur i kommande presidentval i Frankrike. På sätt och vis är detta kanske inte konstigare än att Helmut Kohl på sin tid stödde sin franske parhäst, Francois Mitterand.  Det finns dock åtminstone en avgörande skillnad.

Kohl och Mitterand var länge motorn i det europeiska samarbetet, men inte på grund av att de representerade samma politiska familj tvärtom, den ene var som bekant socialist och den andre kristdemokrat. Snarare för att de representerade de dominerande krafterna på den europeiska kontinenten, med kanske störst intresse av att binda Europa samman för att undvika att det tidiga 1900-talets katastrofer upprepades.

I dag anger förbundskansler Merkel att det faktum att hon delar politisk familj med den franske presidenten, som det viktigaste skälet till att stödja dennes omvalskandidatur. Detta är något helt annat än tidigare samarbete mellan tyska och franska toppolitiker. På samma sätt innebar den brittiske premiärministerns val att ta Tory-partiet ut ur EPP, en svaghet i den europeiska politiken.

I analyserna efter decembertoppmötet i fjol lyftes Camerons frånvaro vid EPP:s förmöte fram som en avgörande faktor som gjorde att den brittiska delegationen missbedömde andra länders syn på ett fördrag utanför EU-sfären, det vill säga utan UK. Den europeiska politiska nivån spelade alltså även här en potentiellt betydande roll.

Ett tredje exempel är hanteringen av den grekiska tragedi vi varje dag ser nästa akt av. Vi kan här se tydliga tecken på hur en europeisk politisk nivå tar form, men på ett delvis annat sätt. Långivartrojkan, anförd av Tyskland, har gång på gång ställt krav på inflytande över grekiska politiska beslut. Allt enligt den logik som Göran Persson skulle valt att uttrycka med: ”Den som är satt i skuld, är icke fri”. Skillnaden mellan dagens Grekland och 90-talets Sverige är dock stor. Göran Perssons huvudbry var att de finansiella marknadernas aktörer hade inflytande över det politiska skeendet i Sverige.

Dagens Grekland tar diktat från, i allt väsentligt, ett överstatligt Europa, där Tyskland som den ekonomiska tungviktaren man är, dominerar händelseförloppet. Det försiggår en sorts Realpolitik utan konstitutionellt stöd. Den politiska och konstitutionella överbyggnaden har inte hängt med den monetära och finansiella. Som så ofta i EU kommer ad hoc lösningar på verkliga och akuta problem att styra utvecklingen av EU, medan den juridiska och fördragsmässiga patrullen kommer efter och sopar ihop resterna och snickrar ihop regelverket som i praktiken redan används.

Jämför bara de nyinstiftade eurotoppmötena. De var ett faktum tidigt i höstas, men gavs juridisk skrud i det nya eurofördraget. Skillnaden den här gången är sakinnehållet. Eurokrisen har startat en process som kommer innebära ett mer tydligt politiskt Europa. För att detta ska lyckas krävs demokratisk legitimitet.

Förbundskansler Merkel utvecklade för en tid sedan sina tankar kring morgondagens Europa i ett tal till sitt parti. För henne är en politisk union en fråga om när, inte om! En direktvald ordförande i kommissionen, med kommissionen som tydlig europeisk regering och en lagstiftande församling med två kamrar, Europaparlamentet med representativ fördelning av mandaten och rådet som representant för medlemsländerna, var bärande element i hennes tal.

Kanske har det europeiska samarbetet mognat och tagit sig ur världskrigens skugga och är redo för nästa steg, men klarar unionen att bestå utan det kitt som historien alltid utgjort för åtminstone de sex länder som grundade gemenskapen i spillrorna av efterkrigs-Europa?