Läsartext: ”Håll kvar trycket på Azerbajdzjan”

Det har talats mycket om huruvida diktaturer ska få ordna idrottsevenemang, jag är en av dem som är kritisk till att såväl Vitryssland får ordna ishockey-VM som att Ukraina får ordna fotbolls-EM. Men vi kan inte kräva att de som är med i en tävling är demokratikämpar, det är vi politiker som först och främst måste och ska ta den kampen.

Media kan hjälpa till i denna genom att uppmärksamma situationen i olika länder och lyfta blicken från det som sker på en spelplan till att skriva om vad som sker utanför arenorna.

Loreen är på många sätt ett föredöme och hon har lyckats både som artist och som demokratikämpe. Detta är dock svårt. Som vi kunde se i Agenda i söndags fick Loreen frågan från en internationell tv-kanal om hennes åsikt om diktaturen Azerbajdzjan.

Hon visste att man som deltagare inte får ta politisk ställning och manövrerade det hela snyggt genom att ge svaret: "Jag har en privat sida och en artistsida, denna typ av fråga hör till min privata sida. Just nu vill jag fokusera på artistsidan och inte tänka på något annat".

Inför Eurovision Song Contest fick jag frågan om vad jag ansåg om Azerbajdzjan. Jag var mycket tydligt med att det är skillnad på Eurovision och VM. I Eurovision har man ändå vunnit en tävling och får därför hålla i det. Det är skillnad mot när man inom sporten kan välja vilket land som helst och så väljer man Vitryssland. För diktaturer är dessa evenemang en ännu större fjäder i hatten än för andra och då gäller det att det inte sker på deras villkor. Vi får aldrig glömma hur regimen i diktaturer försöker använda dessa arrangemang för att stärka sin egna maktposition.

Många jag talat med som var på plats fick en värre bild av huvudstaden Baku och Azerbajdzjan som land än den som kablades ut i TV-rutan. Demonstrationer slogs ned framför ögonen på turister men även i vissa fall framför media. Det var tydligt att regimen inte ansträngde sig allt för mycket för att ge en annan bild av läget i landet.

Jag tycker det är bra att många svenska medier valde att höja blicken och skriva om vad som skedde utanför arenorna men jag känner en oro för vad som händer nu.

Vi får inte glömma det som sker i Azerbajdzjan bara för att scenljuset har släckts. Om regimen beter sig på detta sätt när de vet att Europas ögon är på dem, hur beter de sig då inte när vi tittar bort? Just därför får Europa inte titta bort. Det gäller att såväl vi politiker som media fortsätter att följa utvecklingen i landet. Vi bör ta lärdom från Kina, där allt pekar på att utvecklingen inte gick åt rätt håll efter OS utan att regimen blev allt hårdare mot oliktänkande.

Utvecklingen i landet har under de senaste åren gått åt fel håll. Det har rapporterats om allt större inskränkningar i yttrande-, press-, förenings- och mötesfriheten i Azerbajdzjan. Ett tydligt exempel på den intolerans mot oliktänkande som råder i dagens Azerbajdzjan är att bloggare som skrivit regimkritiskt har gripits och häktats.

Azerbajdzjan har trots undertecknande av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter tydligt brutit mot dem flera gånger. Azerbajdzjan har flera samvetsfångar och har fått kritik från såväl Amnesty som Reportrar utan gränser. Det är ovärderligt det jobb som Sveriges civila samhälle gör för att stödja demokratiutvecklingen i Azerbajdzjan.

Jag hoppas att EU ser till att de länder som har undertecknat konventioner ser till att de följer de gemensamt överenskomna reglerna om demokratiskt styre, rättssäkerhet, rättsväsendets oberoende och respekten för mänskliga fri- och rättigheter.

Vi måste alla hjälpas åt att hålla kvar ljuset och trycket på Azerbajdzjan att gå åt rätt håll och här har EU en stor roll att spela.