Debatt: Med bättre fredspolitik kan EU göra skillnad

Idag den 10 december delas fredspriset ut till EU. Den Europeiska Unionen må ha startat som ett fredsprojekt och inga krig har utbrytit inom unionen, men det är sämre ställt med utrikespolitiken. Den rimmar många gånger illa med Alfred Nobels önskan om att fredspristagare ska "hafva gjort menskligheten den största nytta" och verkat "för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser".

Europa är världens kärnvapentätaste världsdel. Flera hundra atombomber finns inom EU:s gränser, dels Storbritanniens och Frankrikes arsenaler och dels bomber som är utplacerade på europeisk mark av USA. Storbritannien kan enligt beräkningar komma att lägga 1075 miljarder kronor på att renovera sina kärnvapen. Det är svindlande summor som läggs på vapen samtidigt som EU-medborgare, även i Storbritannien, lider hårt av den ekonomiska krisens konsekvenser.

Om EU vill arbeta starkare för att förhindra att väpnade konflikter bryter ut, måste unionen satsa mindre på militära förmågor och mer på unionens civila krishanteringsförmåga. Om pengarna investeras rätt och om medlemsstater driver på för att skapa politisk vilja, skulle EU kunna bli en stark röst för medling och konfliktförebyggande arbete. EU var fram till för några år sedan en unik internationell aktör som byggde sin kraft på annat än militär styrka. Så är inte längre fallet.

EU kan och ska också arbeta starkare för kvinnors säkerhet och politiska deltagande före, under och efter konflikter. Forskningen visar väldigt tydligt att kvinnors deltagande är en förutsättning för en hållbar fred och år 2000 fastslog även FN:s säkerhetsråd detta med resolution 1325.  Detta måste EU agera för genom sin handelspolitik, säkerhetspolitik och utvecklingspolitik. För att EU ska kunna bli en fredsmäklare måste också EU-stater sluta exportera vapen till stater som kränker mänskliga rättigheter, befinner sig i konflikter eller kämpar med utbredd fattigdom. Fredsmäklande med ena handen, och beväpnande av diktaturregimer och krigande parter med den andra, är inte hållbart.

Istället måste EU än tydligare stödja progressiva aktörer i det civila samhället i stater som är drabbade av konflikt, fattigdom och andra säkerhetshot. Genom sitt arbete för mänskliga rättigheter och demokrati är det civila samhällets organisationer ofta nyckelaktörer för att skapa fred och säkerhet just den kontext där de verkar.

Trots alla dessa utmaningar och frågetecken kring årets pristagare finns det något positivt i att EU nu får fredspriset. För oavsett om du är EU-kritiker eller EU-vurmare eller någonstans mitt emellan, ger fredspriset en möjlighet att diskutera hur EU kan bli en verklig fredsaktör. Det finns flera områden där en bättre fredspolitik från EU skulle göra skillnad.

Till exempel har Sveriges utrikesminister Carl Bildt tillsammans med Finlands utrikesminister Alexander Stubb lanserat en idé om ett europeiskt fredsinstitut. Det handlar om att stärka unionens roll som fredsmäklare genom att bland annat fokusera på förebyggandet av konflikter. Det innebär ofta civila insatser för att förhindra att krig bryter ut i stater där risken för krig är hög. Denna typ av initiativ och en starkare röst kring global nedrustning skulle göra stor skillnad.

Det här är några av de många krav som vi borde kunna ställa på mottagare av Nobels fredspris år 2012.  EU bör leva upp till sitt pris, inte bara inom unionen eller i sitt närområde utan i all politik, såväl handel- som säkerhetspolitik. Jag ser fram emot en fortsatt diskussion om hur EU kan bli det fredsprojekt det en gång startade som även för sin omvärld.

Josefine Karlsson,
Tillförordnad generalsekreterare Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF