Gästkrönika: Det saknas verkligen inte skäl att rösta i årets EU-val

I bottenvåningen i LO-huset finns en tavla med ett gammalt gulnat tidningsklipp. Det är från 1909 när arbetare i Sarajevo samlade in pengar till stöd för de strejkande arbetarna i Sverige. Den vanligaste reaktionen på tavlan är förvåning över att LO en gång var i behov av ekonomiskt stöd från länder som vi idag ser som ekonomiskt svagare.

Men frågan om vem som är i behov av solidariskt stöd skiftar över tid. Arbetarna i Sarajevo gav sannolikt inte ekonomiskt stöd till de strejkande i Sverige för att de ville vara goda givare. De gav en timlön var i insikt om att om de svenska arbetarna förlorade sin kamp så skulle det försvaga också dem. Det är det som är kärnan i den internationella solidariteten - insikten om det ömsesidiga beroendet.

Nära hundra år senare blir jag vald till ordförande för Europafacket, det är i maj 2007 och mycket har förändrats sedan storstrejkens dagar. Den fackliga rörelsen har vuxit sig stark och villkor som arbetarna i början av förra seklet knappt vågade drömma om, ser vi som självklara. Men i ett avseende skulle de ha känt igen sig, sammanhållningen mellan löntagare i olika länder är fortsatt viktig.

Nödvändigheten av fackligt samarbete över nationsgränserna är än starkare idag. I en tid där företagen flyttar dit arbetskraften är billigast gäller det att hålla ihop kring kraven på grundlägande fackliga rättigheter. I en tid där arbetskraften flyttar runt på den globala arbetsmarknaden gäller det att förhindra att löner och villkor dumpas.

Det borde inte vara ett problem i Sverige med våra starka kollektivavtal. Då, i maj 2007, pågick Laval-fallet i EG-domstolen. Men vi levde fortfarande i förhoppningen om att vi kunde hävda principen om lika lön för lika arbete. Att den svenska kollektivavtalsmodellen, trots allt, skulle visa sig hålla.

Min första presskonferens som nyvald ordförande hölls på kongressen i Sevilla och den gällde just Laval-fallet. Generaladvokaten hade lämnat ett preliminärt besked som i huvudsak var positivt. Rätten att vidta konfliktåtgärder för att hävda principen om likvärdiga villkor för utstationerad arbetskraft tycktes vara intakt. Något som hade stor betydelse, inte bara för oss i Sverige, utan för hela den europeiska fackföreningsrörelsen.

Den 18 december samma år kom den slutliga domen och förlusten var ett faktum. Det kändes som spiken i kistan för det som brukar kallas ”Det sociala Europa”. Den fria rörligheten skulle underlätta för människor att röra sig fritt och bidra till en tillväxt som skapade jobb och välfärd. Men om EU inte kan garantera arbetstagarnas grundläggande rättigheter och principen om likabehandling - vilket EU har vi då?

Det har varit en hård facklig kamp sedan dess, inte minst för att få ett socialt protokoll i EU-fördraget. En regel som garanterar att de grundläggande mänskliga rättigheterna går före de fyra friheterna.

Kravet på ett socialt protokoll har också aktualiserats av de övergrepp som skett i samband med de senaste årens ekonomiska kris. De länder som drabbats värst och tvingats till nödlån har också tvingats att sänka pensioner och löner i strid med kollektivavtalen.

Samtidigt har verkligheten för den migrerande arbetskraften, både inom EU och från tredje land, kraftigt försämrats. Otrygga anställningar, låga löner, dålig arbetsmiljö och ibland ren exploatering.

Kravet på ett grundläggande skydd för fackliga rättigheter i EU:s lagstiftning är starkare än någonsin. Kravet på en rätt till kollektivavtal som omfattar all arbetskraft är ovillkorligt.

Det saknas verkligen inte skäl att rösta i årets val till Europaparlamentet.