Debatt: Instabil krona urholkar Sveriges konkurrenskraft

Sverige har utvecklat en dålig tradition att fatta stora beslut först efter att de illusioner vi har odlat om vår egen ensamhet har fallit. Vi agerar efter krisen när vi är tvingade, inte före krisen då vi kan vara proaktiva istället för att bli ett offer för omständigheterna. Svensk säkerhet och svensk välfärd gynnas inte av att vi i vår självtillräcklighet ständigt försätter oss i kriser som får oss att inse värdet av samarbete först när det är för sent och kostnaderna måste tas.

Så var det med frågan om EU-medlemskap. Lika motarbetad som den tanken var innan den finansiella krisen bröt ut 1990 lika snabbt, och diskret, kom frågan om helomvändningen och viljan att ansöka om medlemskap i ett krispaket. Vårt oväntade baklänges steg in i EG/EU, i strid med tre decennier av socialdemokratisk agitation mot medlemskap, och två decennier av ekonomisk-politiska missgrepp kostade oss många platser i den internationella välståndsligan.

Den brutala verkligheten

Så blev det också med frågan om Nato-medlemskapet. Det som ena veckan var destabiliserande för europeisk säkerhet och efter år av hyllningar av allianslöshetens säkerhet en politik för fred blev när kriget var en realitet till en snabbt påtvingad omvändelse fem över tolv.

När den brutala verkligheten kastade sitt ljus över den ihåliga svenska säkerhetspolitiken visade det sig att den inte var mer än ett korthus som byggt på samarbete bakom skynket och osäkra arrangemang i det fördolda istället för transparens och säkerhet. Nu när det är ett kritiskt läge är vi på grund av detta offer för andras välvilja och motvilja i förhoppningen om att vi till slut ska få ett medlemskap.

Fem över tolv är en dålig tid att vakna till. Beslutet att stiga upp ur sängen istället för att somna om handlar mer om följsamhet i stunden än om planerade beslut. Denna sjusovarens karaktärsbrist som präglade Nato-processen gäller nu återigen frågan om Sverige och euron. Än en gång riskerar vi kostnaden för att inte agera, för att sedan tvingas av omständigheterna, under en finansiell kris på grund av kronans svaghet, att lägga om kursen.

Den svaga svenska kronan driver på inflationen som inte bara kan förklaras med de höga energipriserna. Sverige har en högre kärninflation än motsvarande andra länder. Det skapar betydande välfärdsförluster men också tydliga sociala problem inte minst för ekonomiskt utsatta grupper. Samtidigt riskerar Sverige en löne- och prisökningsspiral som undergräver den prisstabilitet som varit grunden den stabila reallöneutvecklingen sedan 90-talets sanering av statsfinanserna

Sveriges långsiktiga konkurrenskraft riskeras

Lika allvarligt och med betydande konsekvenser för Sveriges långsiktiga konkurrenskraft och för utvecklingen av en dynamisk miljö för företagande är att svenska företag med en allt svagare valuta blir allt billigare att köpa upp. Vi riskerar därmed en utflyttning av ägandet till stora viktiga företag som genom sina huvudkontor och utvecklingsverksamhet idag bildar en kärna för Sverige som företagarland. Samtidigt fungerar inte längre den svaga kronan som den exportstimulerande valuta som anhängarna av devalveringar - för att skyla över strukturella problem och försvagad konkurrenskraft - föreställer sig. Svenska företag är så integrerade i globala leveranskedjor att export av slutprodukter och import av insatsvaror väger upp varandra.

I en finansiell kris ökar riskerna, eftersom vår förmåga att betala utländska skulder försvagas, svenska företag blir allt mindre värda och svenska hushåll allt fattigare. Svenska finansiella institutioner kan i en sådan process drabbas av svårare problem än motsvarande inom euroområdet, vilket riskerar leda till ytterligare försvagning av en redan utsatt valuta. Ytterst kan en sådan utveckling drabba de offentliga finanserna, även om den offentliga skuldsättningen i dag till skillnad mot under 1990-talskrisen i grunden är inhemsk.

Ekonomins allt djupare internationella och europeiska integrering har skett i en kontinuerlig process sedan tiden för folkomröstningen om euron. Sverige har blivit allt mer integrerat i den inre marknaden – som är vår hemmamarknad - och i de politiska processer som definierar denna men där länderna i eurogruppen har fördelen av innerkurvan. Inte minst framgången med euron har påskyndat denna utveckling.

Leder till välfärdsförluster 

Det innebär också att det normala blir att den svaga svenska valutan leder till välfärdsförluster och som uppenbaras för varje svensk som reser utomlands men som också påverkar vardagens ekonomiska förutsättningar. Ett enkelt nedslag i kronans kursutveckling sedan 2013, tio år efter folkomröstningen, visar att kronans värde mot euron har sjunkit från 8,6 kronor för en euro till idag 10,5 kronor. Utvecklingen jämfört med dollarn blir än tydligare där dollarn 2013 då stod i 6,5 kronor och i dag 10,1. Det är en betydande välfärdsförlust i valuta som slår mot svenskens levnadsstandard.

En svensk valuta är i förhållande till vår absolut viktigaste marknad, EUs inre marknad, ingen tillgång. Vi opererar i realiteten med två valutor, förutom den instabila kronan en stabil euro för den inre marknaden som är vår hemmamarknad som vi delar med hela övriga EU. På den marknaden kännetecknas kronan av en ständig osäkerhet som drabbar såväl enkla saker som prissättningar och mer komplicerade frågor som synen på långsiktiga och stora investeringar. En skvalpande valuta som håller användaren i ständig osäkerhet om sådant som kostnadstäckning, överskott och vinster.

Ingen självständig penningpolitik

Det gamla argumentet från 2003 om att den svenska kronan skulle avspegla den svenska ekonomins styrka och förutsättningar - och därmed bidra till att parera konjunkturutvecklingen - gäller uppenbart inte. I så fall hade kronan stått starkare i dag eftersom vi som land haft en bättre utveckling än eurozonen i ett antal för ekonomin viktiga fundament. Istället har kronan försvagats vilket innebär att den inte avspeglar svensk ekonomi utan något annat vilket innebär att den snarare bidrar till obalanser i svensk ekonomi än stabilitet. Vi stärker den export som är den mest priskänsliga och urholkar långsiktig konkurrenskraft samtidigt som vi försvagar den svenska kapitalmarknaden.

Kronan erbjuder mot denna bakgrund, och som vi ser i i praktiken, inte möjligheter till en självständig penningpolitik som hävdas till dess försvar utan fungerar när det gäller räntor som en släpvagn till euron.

Europa står nu inför en lång period av stora osäkerheter. Rysslands krig i Ukraina är i sig ett säkerhetspolitiskt hot mot hela Europa men för också med sig en lång rad andra osäkerheter som påverkar hela regionens långsiktiga styrka. Det är dags att återuppta debatten om nackdelarna med att stå utanför euron. En allianslös valuta ger inte en större säkerhet än allianslöshet i säkerhetspolitiken. Vi behöver stå stabilt i vår ekonomiska utveckling och vi behöver därför en stabil och konkurrenskraftig valuta.

Det finns uppenbart inte något omedelbart intresse för att nu ta beslut i denna fråga men det borde finnas ett intresse att redan nu se till att vi för en diskussion som innebär att vi visar beslutsamhet före krisen istället för följsamhet efter. Beslut fem över tolv gynnar inte vårt land i något avseende.

Gunnar Hökmark
Ordförande i tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker (M)