Gästkrönika: Om arbetstagarinflytande och Metallicas bortgångne basist

En gång i tiden skrev jag bloggar om finansmarknadsregleringar. Den ena kioskvältaren efter den andra, följaktligen.

Jag brukade då försåtligen lura in läsaren i mitt ämne genom att inleda med nån typ av populärkulturell referens och sedan mer eller mindre krystat meandra mig fram till mitt egentliga syfte. En text som inleddes med en reflektion över Metallicas bortgångne basist Cliff Burton tog vägen över Sergio Leones ”Den gode, den onde, den fule” för att slutligen landa i Nordeas bonusprogram, typ. Krångligt, men åtminstone jag hade ganska kul.

Jag lyckades inte med det idag, och gudarna ska veta att jag försökte. Tyvärr fastnade mitt huvud hela tiden på Anna Books gamla slagdänga ”ABC”, och då bestämde jag mig istället för att avsluta sagda försök.

Stärkta rättigheter till information och samråd 

Anyway; det här ska handla om EWC. Eller europeiska företagsråd, som förkortningen utläses på svenska. Direktivet som reglerar europeiska företagsråd syftar till att säkerställa rättigheter till information och samråd i gränsöverskridande frågor för anställda vid gemenskapsföretag med minst 1 000 anställda, varav minst 150 anställda i vart och ett av två olika EU/EES-länder. Detta innebär att arbetstagare på gränsöverskridande nivå ska informeras och rådfrågas av ledningen om utvecklingen i verksamheten och alla betydande beslut som kan påverka dem.

”För att den inre marknaden skall fungera behöver företag slås samman och övertas, fusioner ske över gränserna och samarbetsprojekt skapas och som en följd av detta behöver det finnas företag och grupper av företag som bedriver verksamhet i flera medlemsstater. För att näringsverksamheten skall kunna utvecklas harmoniskt måste de företag och grupper av företag som bedriver verksamhet i två eller flera medlemsstater informera och samråda med representanterna för de arbetstagare som berörs av deras beslut.”

Det ovanstående är hämtat ur den första inkarnationen av rådets direktiv om europeiska företagsråd, som kom 1994. Sedan dess har direktivet förändrats genom en omarbetning 2009, och nu i slutet på januari kom EU-kommissionen med förslag på ytterligare en revidering.

Och det är både välkommet och välbehövligt.

För det vällovliga syftet bakom det ursprungliga direktivet till trots är det nuvarande regelverket för europeiska företagsråd för bristfälligt för att i praktiken kunna leverera en tillfredställande lösning för information och samråd för arbetstagare i stora, multinationella bolag.

Förslagen kan utvecklas mer

Det är till exempel av yttersta vikt att de europeiska företagsråden involveras i tid, och inte först efter att ledningen fattat sitt beslut. 

Sanktionerna för att bryta mot direktivets bestämmelser måste bli både skarpare och mer enhetliga över hela Europa, för att säkerställa att företag i vissa länder inte ska kunna bryta mot regelverket utan att det i praktiken kostar dem något.

Sekretess och tystnadsplikt ska inte kunna användas som en slentrianmässig ursäkt för att undvika facklig insyn.

Många av dessa brister har EU-kommissionen tagit fasta på, men förslagen kan också utvecklas ytterligare. Samtidigt som det finns utrymme för förbättring är EU-kommissionens förslag ett viktigt steg för ett moderniserat europeiskt arbetstagarinflytande, för en bättre balans mellan arbetsgivare och arbetstagare i stora koncerner och för en bättre fungerande inre marknad.

Magnus Lundberg

Gästkrönikör
Jurist på TCO