Gästkrönika: Det ska löna sig att göra rätt

Level playing field. På EU-språk betyder det jämlik konkurrens och inom EU är strategin, åtminstone på papperet, att konkurrens ska ske med kvalitet. Att dumpa sopor, gift eller arbetsvillkor ska inte löna sig. Men nu står vi vid ett vägskäl.

Idag onsdag misslyckades nämligen  rådet att komma överens om att ge en konkurrensfördel till företag som tar ansvar för risker som uppstår socialt eller vad gäller klimat och miljö. Vad som händer nu med direktivförslaget om företags skyldighet att visa tillbörlig aktsamhet återstår att se. Är människor och miljö utanför EU:s gränser lika mycket värda som de innanför?

Det går att hävda att de senaste årens kriser har fått globaliseringen att gå i stå. Möjligen kan man se det så men mest handlar det nog om att vi har förstått att den som är beroende av import inte bör ha ett enda alternativ utan försöka sprida riskerna. Att just- in-time-samhället, baserat på en enda leverantör långt borta, är ett korthus.

Är alla vinnare?

Men globaliseringen lever i högsta grad. Den har fört med sig enorma möjligheter för företag, samhällen och individer att utvecklas. Samtidigt som handel och leverantörskedjor spunnit sina nät runt jorden, har också vår kunskap om vad som händer långt bort ökat. Hur det som är billigt och kanske nödvändigt att importera tillverkas.

Vi vet att folk far illa som tvångsarbetande fiskare i Sydkinesiska sjön, att Indonesiens floder förgiftas av textilindustri och att fackliga trakasseras i Sydkorea och Guatemala. Vi vet att barn arbetar i Kongos gruvor. På hemmaplan skulle vi inte stíllatigande acceptera sådant. 

Att 62 personer dog på sina svenska arbetsplatser 2023 är en tragisk skandal som inte får upprepas. Det är alla politiska partier överens om och regeringen har uppmanat till uppstramning. För inom svenska modellen tänker vi bra jobb. Anställningar med en lön vi kan leva på och goda villkor, säker arbetsmiljö, pensionsavsättningar. Ett jobb att gå till och att komma hem levande ifrån. Det är också EU:s ambition.

Mjuka regler biter dåligt

Multinationella företag förväntas uppföra sig väl även utomlands. Många gör det också. De har att följa FN:s och OECD:s riktlinjer för ansvarsfullt företagande. Riktlinjerna är en så kallad mjuk lag och syftar till att få företagen att ta ansvar för miljö, mänskliga rättigheter och lokala problem var de än verkar. Men riktlinjerna är inte juridiskt bindande.  

EU-kommissionen ville ändra på detta och göra det lönsamt för företag att ta hänsyn till hur deras verksamhet påverkar omgivningen. Corporate Sustainability Due Diligence – direktivet (*2) skulle bli ett första rejält steg för att avskaffa den kostnadsfördel som kommer av att strunta i utsläpp, mänskliga rättigheter mm. Stora (*1) företag från EU, eller med verksamhet här, skulle behöva riskbedöma sin verksamhet i grunden och vidta åtgärder för att minimera eventuella skadeverkningar. De som gjorde vad de kunde för att motverka problem i samhällena de verkar i skulle vinna i längden. De som struntade i internationella konventioner och utnyttjade människor och miljö skulle kunna drabbas av sanktioner.

Bra villkor är modellen

Det känns inte som att det skulle vara svårt att säga ja till en sådan lag. Justa företag slipper konkurrera med slarvputtar. Men inget är någonsin enkelt. Trots att överenskommelsen egentligen var färdig misslyckades medlemsländerna i dag med att anta den.  

Spekulationerna om vad som är de stora stötestenarna är många. Är det X som vill ha undantag i ett direktiv om sopor eller är det y som fick kalla fötter när det nationella näringslivet tyckte det blev jobbigt att tvingas tänka på barnarbete?

För svensk del tror jag att många företag är besvikna och hoppas på en fortsättning. De tänker att de villkor som vi jobbar efter här kan gälla överallt, att ett etiskt förhållningssätt är en kvalitetsfaktor.

Det vore också jättebra för att skydda den svenska modellen - om justa villkor var normen, och inte ett dyrt tillval.

Jenny Grensman
Gästkrönikör
EU-utredare på Saco