 |
| Anders Wijkman. |
Debatt: De rika länderna har tveklöst huvudansvaret för vad klimatförändringen leder till i många fattiga länder. Det borde därför vara en självklarhet att man ställer upp med pengar. EU har idag, när finansministrarna möts, chansen att visa att man menar allvar. Jag kan bara hoppas att EU-länderna väljer en maximalt ansvarfull linje i finansieringsfrågan. Det skriver Anders Wijkman, vice ordförande Tällberg Foundation.
Under denna vecka skall både finans- och miljöministrarna inom EU mötas för att diskutera det kommande klimatmötet i Köpenhamn. En av knäckfrågorna gäller de rika ländernas stöd för olika klimatåtgärder i utvecklingsländerna.
Frågan har diskuterats under lång tid. Redan för flera år sedan var det tänkt, att EU skulle indikera vad EU-länderna var beredda bidra till för klimatanpassning och för investeringar i effektiv och kolsnål teknik. Men förslaget kom av sig efter motstånd från flera av medlemsländerna. Länder som Polen, Italien men också Tyskland ville inte precisera några som helst nivåer för ett eventuellt framtida stöd.
EU är tyvärr inte ensamt. Inget av de andra industriländerna har lagt konkreta förslag om hur man vill stödja klimatarbetet i länderna i syd. Resultatet är att den misstro som redan fanns mellan industri- och utvecklingsländer har vuxit sig än starkare. Och konstigt vore annars.
Frågan ganska enkel
Frågan är egentligen väldigt enkel. Under mer än hundra år har industriländerna byggt sitt välstånd med hjälp av billig olja. Oljan finns närvarande överallt i samhällsprocessen. Utan den skulle det mesta av välfärd och standard inte varit möjligt att uppnå.
Under processen pumpade industriländerna atmosfären full med koldioxid. Resultatet har blivit ett alltmera instabilt klimat. Många fattiga länder har redan drabbats av konsekvenserna, inte minst i form av tillgången på vatten - antingen för litet eller för mycket vatten.
De rika länderna har tveklöst huvudansvaret för de negativa konsekvenser som klimatförändringen leder till i många fattiga länder. Det borde därför vara en självklarhet att man ställde upp med pengar för att hjälpa till med anpassningen till ett varmare klimat. På samma sätt borde det vara självklart att de rika länderna gav rikligt stöd för investeringar i kolsnål teknik i utvecklingsländerna. Det ligger ju i allas vårt intresse att de fattiga länderna inte låser sig fast sig i fossilekonomin.
Otydligt EU-förslag
Men hittills har förslagen lyst med sin frånvaro. EU-kommissionen har visserligen lagt ett förslag, men det innehåller en rad oklarheter och har hittills inte fått medlemsstaternas stöd. Miljöministrarna har gång på gång uttryckt en vilja att bidra. Men frågan ägs av finansministrarna och där tycks låsningarna vara hårda.
EU-kommissionen har föreslagit att det sammanlagda klimatstödet till utvecklingsländerna år 2020 skall uppgå till 100 miljarder euro. Av detta skall 22-50 miljarder vara offentliga medel. Resten skall betalas av den privata sektorn - via handeln med CO2 - eller av utvecklingsländerna själva. Vad EU-länderna specifikt skall bidra med framgår inte av förslaget.
Om vi först tar nivån är den långt under vad andra uppskattningar kommit till. Bara anpassningsåtgärderna uppskattas till minst 50 miljarder euro per år och i många analyser till det dubbla eller tredubbla. Dessa kostnader borde rimligen betalas av de rika länderna och därtill mobiliseras vid sidan av biståndet. EU-kommissionen säger dock inte ett ord om additionella resurser, vilket måste tolkas som att en stor del stödet är tänkt att komma från det reguljära biståndet.
Utvecklingsländerna får betala
Ytterligare en svag punkt är att alla länder, utom de allra fattigaste, är tänkta bidra till de 100 miljarder euro som man vill mobilisera. Var finns logiken i detta? Industriländerna har knappt börjat dra ned på sina utsläpp - i flertalet länder ökar utsläppen - och man har inte betalt mer än kaffepengar hittills för att hjälpa de fattiga länderna i deras anpassning. Ändå skall notan direkt delas med en stor del av utvecklingsländerna!
Utgångspunkten för EU-kommissionen tycks vara att många åtgärder för både anpassning och effektivare energianvändning är lönsamma för utvecklingsländerna, i vart fall på sikt. Sak samma kan naturligtvis sägas om motsvarande investeringar i de rika länderna.
Etik och historiskt ansvar
Ändå har det gått så trögt i vår del av världen. Både psykologin och det odiskutabla historiska ansvaret talar för att de rika länderna skulle visa generositet och god vilja i dessa frågor - inte på alla sätt försöka minimera sitt ansvar.
Ytterst är det en fråga om etik. Jag kan bara hoppas att EU-länderna väljer en maximalt ansvarfull linje i finansieringsfrågan. Endast om så sker kan vi ställa krav på de snabbt växande utvecklingsländerna att de vidtar kraftfulla åtgärder mot de egna utsläppen av växthusgaser. Endast om så sker har vi levt upp till vårt historiska ansvar för att ha lagt beslag på nästan allt utrymme i atmosfären för våra egna syften.
Anders Wijkman,
vice ordf Tällberg Foundation, tidigare Europaparlamentariker (KD)
Mest lästa i veckan
.gif)
