Inom ramen för FN:s klimatkonvention, UNFCCC, sker förhandlingar om ett globalt klimatavtal för att hejda den globala temperaturökningen och att mildra och anpassa länder till klimatförändringarna. Avtalet som nu är under förhandling ska efterträda Kyotoprotokollet som löper ut 2012.

I UNFCCC ingår 194 länder med många olika åsikter om hur en klimatöverenskommelse skulle kunna se ut. Trots att förhandlingarna om ett avtal efter Kyoto inleddes redan på Bali 2007 kunde världens länder inte enas om ett bindande avtal som var målet i Köpenhamn 2009.

Resultatet från Köpenhamn innebar att ett antal ekonomiskt viktiga länder enades kring den frivilla Köpenhamnsöverenskommelsen som har som övergripande mål att den globala temperaturökningen inte ska överstiga två grader. I den första tidsfrist som passerades 31 januari 2010 ställde sig 55 av världens länder bakom Köpenhamnsöverenskommelsen. Dessa står i sin tur för 78 procent av utsläppen.

Köpenhamnsöverenskommelsen:
Den globala temperaturökningen får inte överstiga två grader. Fortfarande är det dock inte specificerat hur det ska ske. Ännu finns inga fastställda utsläppsminskningar på kort eller lång sikt.

• Snabba finansieringsinsatser för fattiga länder. I den inledande fasen 2010–2012 ska fattiga länder få ett stöd på cirka 30 miljarder dollar. Till 2020 ska denna summa uppgå till runt 100 miljarder dollar.

• Transparens i kontrollen av åtgärder för att minska utsläppen i tillväxtländer. En fråga som varit mycket viktig för USA, men desto känsligare för Kina.

• Förhandlingarna siktar nu på att nå en bindande överenskommelse under ett toppmöte i Mexiko i slutet av året. Innan dess ska en förhandlingsomgång ske i maj i Bonn. Möjligtvis kan dock ännu fler förhandlingsomgångar komma på tal, sådana krav har redan hörts från tillväxtekonomierna.

Förhandlingarna sker i två spår, och det är i och med dessa som de stora konflikterna uppstår. Det ena spåret är för de länder som skrivit på Kyotoprotokollet, det andra är för alla länder om ingår i klimatkonventionen. EU drev under klimatförhandlingarna i Köpenhamn på för att de två spåren skulle leda till ett avtal. Men flera utvecklingsländer är starka motståndare till det eftersom de menar att det skulle minska industriländernas ansvarsbörda, länder som historiskt sett stått för de stora utsläppen. Industriländerna anser å sin sida att det är viktigt att tillväxtländer som Kina och Indien även de får ansvar att minska utsläppen – under Kyotoprotokollet är det endast industriländerna som måste minska utsläppen.

EU och dess medlemsländer har anslutit sig till Kyotoprotokollet. Protokollet innebär att industriländerna mellan 2008 och 2012 ska minska sina totala utsläpp växthusgaser med fem procent jämfört med den nivå som rådde 1990.

EU har satt sin nivå till åtta procents minskning, något som ska ske genom en bördefördelning mellan länderna. Bördefördelning är EU:s uppdelning i vad varje medlemsland behöver göra för att uppnå det totala målet.

EU:s arbete med Kyotoprotokollet drivs genom Europeiska programmet för klimatförändringar (ECCP). Programmet har som syfte att hitta metoder och åtgärder för avtalet ska kunna uppfyllas. Ett av ECCP:s system är handeln med utsläppsrätter.