Hoppa till artikelns andra spalt.

”Debatt: Utvecklingsländer måste få satsa på mänskliga rättigheter”

Debatt: Utvecklingsländer har inte råd att inte satsa på mänskliga, fackliga och sociala rättigheter: Hur skall de annars kunna ge sina barn en bättre utbildning, sina arbetstagare bättre arbetsmiljö och sina medborgare rösträtt? Bättre social utveckling och arbetsvillkor handlar inte om att genast införa ett svenskt välfärdssystem. Det handlar om grundläggande villkor för arbete och liv. Det skriver Sture Nordh ordförande TCO, i en replik till Erixon.

Fredrik Erixon hävdar i sin artikel (Europaportalen 051215) att fattiga länder inte har råd med arbetsrätt. Hans argumentation går ut på att miljö- och arbetsrättsregleringar minskar fattiga länders konkurrensmöjligheter vilket enligt Erixon står i konflikt med utvecklingen av bättre miljö och arbetsvillkor.

Fel och sammanblandningar
Erixon gör i sin artikel flera fel och sammanblandningar som är viktiga att klara ut.
Det första är att han blandar samman det svenska välfärdssystemet och arbetsrättsregleringen med krav på att stater som ingår i frihandelssystemet skall visa respekt för grundläggande mänskliga och fackliga rättigheter.

Grundläggande villkor
Krav på bättre social utveckling och bättre arbetsvillkor handlar inte om att Kina, Vitryssland eller Colombia genast skall införa ett svenskt välfärdssystem. Det handlar om grundläggande villkor för arbete och liv.
Som att man i Kina, utan risk för förföljelse eller fängslande, skall kunna få bilda fria fackföreningar. Att man i Vitryssland inte skall riskera avsked för att försökt förbättra sina medlemmars villkor på arbetsplatsen. Eller att man som i Colombia, inte skall riskera att vara en av de nära 100 personer som mördas varje år just för att man är fackligt verksam.

Rättigheter är inte relativa
Det andra är att mänskliga och fackliga rättigheter inte är relativa, beroende på var på jorden en människa bor. De gäller oberoende om man bor i Luleå, Cali i Columbia, Shanghai i Kina eller Minsk i Vitryssland. Människors rätt till yttrandefrihet, föreningsfrihet och till grundläggande utbildning existerar oberoende av var i världen man bor eller vilken ekonomisk standard man har. Genom att förneka andra människor dessa friheter glider Erixon in i ett resonemang om att några (de rika) är mer värda dessa rättigheter än andra (de fattiga) som ju ännu inte har råd med denna lyx.

Rättigheter är ingen produktionsfaktorer
Och detta är kärnan i Erixons resonemang och den tredje bristen i hans resonemang. Han behandlar mänskliga och fackliga rättigheter som produktionsfaktorer. Som vilken insatsfaktor som helst där ett pris kan sättas. ”För att uttrycka det enkelt: fattiga länder har inte råd med det.”
Men mänskliga och fackliga rättigheter är inte produktionsfaktorer. Hade Sverige varit ett rikare land om vi hade haft en färre demokratiska och fackliga rättigheter? Om vi hade hindrat yttrandefrihet eller begränsat föreningsfriheten. Självklart går det inte att före ett sådant resonemang, men det är i förlängningen det Erixon gör.
Globaliseringens fördelar är givna
Globaliseringens fördelar är inte givna. Den leder inte automatiskt fram till bättre
levnadsförhållanden eller demokrati. Att tro det är nästan som att anlägga ett marxistiskt, deterministiskt resonemang.
Globaliseringen får helt enkelt olika följder beroende på var i världen vi tittar. I delar av Asien bidrar globaliseringen till god tillväxt, fler jobb och förbättrade levnadsförhållanden. Medan det i exempelvis delar av Afrika och Latinamerika är tvärtom, i synnerhet i jordbruket.

Inget realistiskt alternativ
Nu finns det givetvis inget realistiskt alternativ till globaliseringen. Det är en god sak i säg att transporter av varor, tjänster och människor ökar. Frihandeln måste bli friare och vi måste få ett tjänstedirektiv i Europa som främjar tjänstehandeln utan att öka den sociala dumpingen. Allt detta och mer är gott och önskvärt.

Arbetsmiljöåtgärder är god ekonomi
Men ett liv är värt lika mycket oavsett om man jobbar i en gruva i Kina eller gruva i Kiruna. Därför är förbättrad arbetsmiljö en de viktigaste åtgärderna i utvecklingsländerna. I Kina dör tusentals arbetare varje år i gruvolyckor på grund av dålig säkerhet olyckor som är ofta är möjliga att förhindra och förebygga.
Därför har Kinas regering slutit ett samarbetsavtal med internationella gruvarbetarfederationen för överföring av teknologi och kunskap för att minska antalet gruvolyckor. Det är också ett exempel på de kostnaderna för exempelvis dålig arbetsmiljö. När tusentals människor i sin mest produktiva ålder dör i olyckor som hade kunnat undvikas, så är det ett större ekonomiskt slöseri än att satsa på förebyggande arbetsmiljöåtgärder.

OECD: s riktlinjer bra grund
Globaliseringen måste åtföljas av en förstärkning av de mänskliga och fackliga rättigheterna. Här utgör OECD: s riktlinjer för multinationella företag en bra grund. Det handlar till exempel om att företag skall bidra till “sustainable development, respect the human rights of those affected”.

Erixons cirkelresonemang
Utvecklingsländer har inte råd att inte satsa på mänskliga, fackliga och sociala rättigheter: Hur skall de annars kunna ge sina barn en bättre utbildning, sina arbetstagare bättre arbetsmiljö och sina medborgare rösträtt? Och här finns den sista bristen i Erixons resonemang nämligen cirkelresonemanget att länder som är fattiga länder inte har råd med mänskliga och fackliga rättigheter därför att de skall utveckla samma grundläggande rättigheter genom att bli rika. När är då den ekonomiska utvecklingen så bra att ett land har råd med demokrati?

Sture Nordh
Ordförande TCO