”Europeiska sociala modellen är problemet”

Debatt: Det går allt sämre för de gamla EU-länderna. Tillväxten är låg, arbetslösheten hög, sysselsättningen utvecklas dåligt, bidragsberoendet ökar och välfärdstjänsterna förfaller. I takt med att den ”europeiska sociala modellen, har färdigställts har problemen ökat. Det skriver Johnny Munkhammar från näringslivets tankesmedja Timbro.

Ett gott samhälle är där alla får möjlighet att arbeta, där lönen räcker till och ökar rejält för varje år. Den som förlorar jobbet hittar ett nytt på ett par dagar. Samhällsekonomin växer ordentligt, kanske 4-5 %, i genomsnitt per år. Mycket få lever på bidrag, alla får en chans att arbeta efter sina förutsättningar.

Utbildning sjukvård är växande och exporterande tjänstenäringar. Allt fler försörjer sig själva, allt färre försörjs. Medborgarna har den ekonomiska trygghet just de önskar och har valt bland hundratals olika privata välfärdspaket. Kreativitet, entreprenörskap och optimism råder, framgång ses som positivt. Toleransen för olikheter är stor.

Detta är bilder av ett gott samhälle. Här är friheten stor, här växer möjligheterna för medborgarna. Levnadsstandarden ökar och människor känner att framtiden ständigt bär ytterligare positivt med sig. Mycket av detta präglar allt fler delar av världen idag.

Allt fler har fått det bättre
Vi har aldrig sett så många människor få det bättre så snabbt som idag. Aldrig förr har så många varit med i den globala ekonomin och haft så goda levnadsvillkor. Och aldrig förr har vi kunnat se så tydligt vilken typ av samhälle som skapar denna utveckling. Det är ett öppet samhälle med stor frihet för medborgarna, stort utrymme för de skapande krafterna och en begränsad stat som fokuserar på sina huvuduppgifter.

Sämre i västra Europa
En del av världen som går sämre idag är västra Europa, huvuddelen av det som var EU-15 mellan 1995 och 2003. Här är tillväxten låg, arbetslösheten hög, sysselsättningen utvecklas dåligt, bidragsberoendet ökar och välfärdstjänsterna förfaller.

Som följd av detta upplever allt fler medborgare en maktlöshet, en pessimism om framtiden och intoleransen ökar. Ungdomar får inte jobb, de berövas chansen att skapa ett bra liv. Invandrare integreras inte utan stängs in i ghettoliknande förorter med hjälp av regleringar på bostads- och arbetsmarknad. Ibland exploderar denna krutdurk som i Paris under hösten. Framgång ses med avundsjuka och globaliseringen som ett hot.

En ond spiral
I denna miljö inriktas det politiska systemet på att söka bevara det gamla – med hjälp av att subventionera gamla näringar som jordbruk och tillverkningsindustri. Hinder för företag som vill flytta ut och människor som vill flytta in skapas. Allt högre skatter skapar ännu mer av trygghet på papperet och beroende av staten i verkligheten.

När samhällsmodellen gör så att de nya jobben och det nya välståndet inte skapas försöker man bevara det gamla. De nydanande, skapande, föränderliga krafterna blir hot mot ordningen. En ond spiral kan lätt inledas i ett sådant samhälle, där problem bekämpas med just det som orsakade problemen, varpå de förvärras. Där är vi idag.

Staten och skatterna växte
Så skulle det inte behöva vara. Nu finns så många länder som visar vägen till framgång och inte minst visar västra Europas egen historia hur vägen mot välstånd ser ut – det var trots allt här som kapitalismen en gång utvecklades. Problemet är att västra Europas länder under efterkrigstiden avvek allt mer från den typen av samhälle. Istället expanderade staten kraftigt – på samhällets och medborgarnas bekostnad.

Mellan 1950 och 1980 ökade skattetrycket i västra Europa från 20-25 % till 40-50 %. Det uttalade syftet var att främja trygghet och välfärd. Men bakom det fanns en tro på att en centralplanerad ekonomi är effektiv, och inte minst politikers vilja att vinna val med väljarnas pengar. Och det har inget med vare sig välfärd eller trygghet att göra.

Mindre att konsumera för
I takt med att denna samhällsmodell – den ”europeiska sociala modellen” – som handlar om en stor stat, har färdigställts har problemen ökat. Effekterna är inga tillfälligheter utan närmast självklarheter. Höga skatter ger låg tillväxt av en rad skäl.

Om jag måste tjäna 6000 kr före skatt för att en person jag arvoderar för ett arbete ska få 1000 kr efter skatt (så är det idag) kommer väldigt mycket produktion inte att bli av. Ju mer som finansieras via skatten, desto mindre pengar blir kvar hos medborgare och företag att investera och konsumera för.

Således finns otaliga studier och siffror som visar hur höga skatter bromsar tillväxten och det är ingen hemlighet utan något politiker och tjänstemän vet om och utgår från när skatter utformas. Västra Europa halkar allt mer efter.

Produktiv verksamhet bestraffas
Nästa direkta konsekvens av modellen är att skatterna på ett eller annat vis oftast tas ut av produktiv verksamhet, vilket belastar och bestraffar den. Arbete, företagande, investeringar – allt belastas av höga skatter. Istället flyr kapital till andra delar av världen, svartjobb ökar, nyföretagandet är litet och antalet företag som växer från små till stora är närmast obefintligt.

Just den verksamhet som bygger välståndet, och som gör att medborgarna har inkomster, bestraffas. På detta följer att större delen av dessa enorma summor sedan betalas ut till människor som av olika skäl inte ägnar sig åt produktiv verksamhet. Att inte göra något för att försörja sig belönas. Äldre tvingas gå i pension fast de kanske vill annat. Människor sjukskrivs för att inte se ut som arbetslösa. Yngre förtidspensioneras för att de inte får jobb.

Välfärd som förfaller
En tredje huvudeffekt av modellen är att de välfärdstjänster som skulle främjas av den stora staten förfaller. Visst skiljer sig utformningen av dessa åt mellan länderna i västra Europa, men det finns många gemensamma nämnare.

I ju högre grad vård, skola och omsorg bedrivs inom offentliga monopol, desto större problem. Vårdköer, vanvård, sämre resultat i skolan, låga löner, stress och utbrändhet präglar verksamheterna.

Och det följer av att de är monopol – en som driver, en som finansierar. Precis som när produktionen av bröd skulle centralplaneras i vissa länder fick medborgarna knappt bröd så får vi inte de välfärdstjänster vi efterfrågar, i rätt mängd, kvalitet eller tid. Det följer av att förbjuda fri konkurrens och fri finansiering.

Arbetsmarknad som skapar jobb
Och, slutligen, en reglerad – via staten eller facket – arbetsmarknad hindrar tillkomsten av nya jobb. Ju mer de gamla jobben skyddas, desto färre nya uppstår. Detta skapar en dubbel otrygghet: de som har jobb håller fast vid dem för de vet att något nytt kan de knappast få och de allt fler som inte har jobb saknar fotfäste i tillvaron.

På Irland, som har en mycket avreglerad arbetsmarknad, sjönk sysselsättningen i industrin med 10 % sedan år 2000 men den totala sysselsättningen ökade med 10 %. För varje gammalt jobb som försvann tillkom två nya. På en reglerad arbetsmarknad gäller motsatsen.

Globaliseringen ställer successivt allt större krav på ett samhälle för att lyckas väl. Alla kan vinna samtidigt, men några kan också förlora. Länder som söker bevara det gamla, där staten monopoliserar nya tjänstebranscher, där skatterna belastar allt produktivt – de vinner inte.

En annan demografisk situation
En annan kraftfull trend är hur den stora statens system är anpassade för en helt annan demografisk situation. När Sveriges pensionsålder på 67 år infördes var medellivslängden 59. Nu är den reala pensionsåldern 58 och vi lever tills vi är 80. Att vi lever allt längre är fantastiskt, större framgång är svårt att föreställa sig för mänskligheten. Men det offentliga kan inte ta på sig att göra allt åt alla, då exploderar till slut utgifterna.

Svenska staten störst i Europa
Sverige är kanske det bästa exemplet på ett land som har infört denna modell – med dess antisociala effekter – in absurdum. Vi har högst skatter och därmed störst stat i Europa och många effekter är tydliga. Bara ett av de femtio största företagen har startats efter 1970, då modellen började bli färdig. Vi lever på det som skapades före 1970, i ett samhälle med låg skatt och liten stat.

Statistiken en klen tröst
Sverige har fallit från plats 4 år 1970 på OECD:s lista över länders BNP per capita till plats 16 idag. Vore vi en delstat i USA skulle vi vara dem femte fattigaste. Att vi hamnar väl till i olika teoretiska index från WEF och UNDP är liten tröst när verkligheten visar motsatsen.

År 2004 hade endast fyra länder i EU fallande sysselsättning, Sverige var ett av dem. År 2004 hade bara 12 länder av 183 i UNCTAD:s World Investment Report ett nettoutflöde av investeringar, Sverige var ett av dem.

Hur kan då resultaten på papperet vara så goda? Tja, UNDP:s index är främst till för att förespråka en viss politik i u-länder, det är inte en objektiv analys av ekonomin i rika länder. Och WEF-indexet lyfter fram delar av verkligheten - som grad av teknikanvändning och skicklighet hos företagsledare - som är positiva, men tillmäter faktorer som skatter och regleringar liten vikt. Då blir bilden skev.
Gör vi rimligt ifrån oss jämfört med övriga västra Europa är det också liten tröst, eftersom vi då jämför oss med de sämsta.

Flera länder har lyckats
De som gör allt för att dölja problemen och beskriva verkligheten ljusare än den är skjuter sig själva i foten. Om de lyckas lura i människor att allt är väl i den bästa av världar får de aldrig stöd för förändring, för reformer som kan göra situationen bättre. Och det är vad som skulle behövas.

Det positiva är att dagens elände inte behöver bestå, orsaken till problemen är inte ogripbara krafter utom vår kontroll utan just sådant som vi själva rår över. Det är ingen hemlighet vad som kan och bör göras, allt som krävs är beslutsamma, modiga och envisa politiker. En rad länder, inte minst våra framgångsrika grannar i Öst – och Centraleuropa, har minskar statens storlek rejält. Det är inte omöjligt.

Irland har de senaste 25 åren exempelvis sänkt sin bolagsskatt från ca 50 till 15 procent. Under samma period har intäkterna från denna skatt ökat från 1,5 till 4 procent av BNP, tack vare mängden nya företag och deras tillväxt.

Nederländerna har sänkt de offentliga utgifterna med närmare tio procentenheter de senaste tio åren och har haft tredje bäst utveckling av sysselsättningen i västra Europa.
Nya Zeeland, Estland, Slovakien och Australien är andra exempel på länder som har lyckats.

Sänkt skatt ger tillväxt och jobb
Sänkt skatt ger högre tillväxt och fler jobb. Arbete, företagande och investeringar bestraffas inte. Med kraftigt lägre skatt kan fler behålla mer av sina pengar och köpa privata försäkringar för pension, sjukersättning och sjukvård. Då kan det offentliga fokusera på trygghet och välfärd för den minoritet som inte själva kan betala, istället för att göra allt åt alla och ge miljonärer barnbidrag.

På så vis uppstår också valfrihet och konkurrens, vilket ökar kvaliteten. Lägre offentliga nivåer i socialförsäkringarna betyder att icke-arbete inte belönas och att fler kan spara eller försäkra sig som de vill. De nya tjänstebranscherna med välbetalda jobb kan växa fram.

Sverige har genomfört vissa reformer
Reformer har skett här och där även i västra Europa. Sverige har sänkt marginalskatter, genomfört pensionsreform och öppnar för viss konkurrens inom de offentliga välfärdstjänsterna. Finland har kraftigt dragit ned de offentliga utgifterna. I Danmark är arbetsmarknaden väldigt fri och oreglerad, vilket har lett till att många nya jobb skapas - och danska LO stödjer den avreglerade arbetsmarknaden.

Effekterna kommer för fullt; inom EU-15 mellan 1995 och 2003 kan vi se vilka som lyckas bäst med jobben – det är länderna med låg skatt på arbete, en fri arbetsmarknad och låga offentliga ersättningsnivåer:

Genomsnittlig total skatt på arbete i de länder som klarade sysselsättningen bäst är 30,5 procent jämfört med 41 procent i den grupp av länder som lyckades sämst. I Irland är skatten 15,5 procent medan den i Tyskland är 45,5 procent, enligt OECD.

Friare arbetsmarknad ger mer jobb
I den årligen utkommande Economic Freedom of the World bedöms bland annat graden av fri eller reglerad arbetsmarknad. Med hjälp av en skala mellan 1 – som står för minst fri – och 7 – som innebär mest fri – får de länder som presterar bäst ett genomsnitt på 5,1. I den grupp av stater som har högst arbetslöshet är motsvarande siffra 3,6.

De som lyckas har låga offentliga ersättningsnivåer i socialförsäkringarna. Jämförbarheten är förvisso begränsad.

Men nivån i a-kassan i de länder på den övre halvan i sysselsättningsutvecklingen – som har inkomstrelaterad ersättning – är i snitt omkring tio procentenheter lägre än i dem på den nedre halvan. Sverige är ett av de länder som lyckades sämst; vi är fyra från slutet.

Dagens modell är antisocial och orättvis
Dagens modell är antisocial och orättvis, i motsats till vad som ofta sägs. Den beskattar låginkomsttagare extremt mycket så de knappt har pengar över för det viktigaste och än mindre till privat välfärd. Med mindre stat och lägre skatt blir det motsatsen.

Och det allra mesta som tas in i skatt till den stora staten omfördelas inte till andra utan går in i system som är lika mycket till för mig själv. Skillnaden mot om jag själv fick behålla pengarna är bara att politikerna bestämmer hur de ska användas, inte jag. De styr mitt och ditt liv med våra pengar.

Det är hög tid att se problemen, inse att de orsakas i stor utsträckning av den stora staten och att vi bör inleda radikala reformer. Då kan även västra Europa möta en ny gryning.

Johnny Munkhammar
Idéproducent på Timbro
Aktuell med nya boken ”European Dawn – After the Social Model” (Timbro/Stockholm Network), www.timbro.se/europeandawn