”Man ville diskriminera utländska arbetstagare”

Debatt: Vad Laval ville uppnå i Vaxholm, var att särbehandlas av Byggettan genom att facket skulle göra avkall på det grundläggande fackliga kravet om lika lön för lika arbete – som dessutom utgör en grundläggande rättsprincip inom EG-rätten – och medvetet bidra till lönediskriminering av utländska arbetstagare. Det skriver advokat Peter Kindblom, chefsjurist Dan Holke och juristen Ulf Öberg.

Det har nu gått ett år sedan det lettiska företaget Laval och dess tidigare svenska dotterbolag L&P Baltic Bygg AB avbröt arbetena på Söderfjärdsskolan i Vaxholm till följd av Lavals vägran att teckna kollektivavtal med Svenska Byggnadsarbetareförbundet (Byggnads).
Vi företräder Byggnads, Byggnads lokalavdelning i Stockholmsområdet (Byggettan) och Elektrikerförbundet i Laval-målet vid EG-domstolen. Vi har inte för vana att föra pågående domstolsprocesser via media. Men när såväl Maciej Zaremba i sin uppmärksammade artikelserie Den polske rörmokaren (DN 10/11, 11/11, 15/11, 17/11, 19/11 och 9/12 2005) som Lavals advokat Anders Elmér (DN 6/12 2005) inte korrekt redovisat grundläggande fakta i målet, finns anledning att presentera Byggnads, Byggettans och Elektrikerförbundets syn på vad som faktiskt har hänt.
Bara förlorare
I Laval-målet finns det mest bara förlorare: entreprenören Baltic Bygg, som försatts i konkurs; Baltic Byggs leverantörer och underentreprenörer, som förlorat pengar i konkursen; den lettiske arbetsgivaren Laval, som dragit sig tillbaka från den svenska marknaden; Lavals arbetstagare, som i förtid gick miste om en möjlighet till försörjning; samt skattebetalarna i Vaxholm, som tvingats betala drygt fyra miljoner kronor mer än beräknat för renoveringen och nytillbyggnaden av Söderfjärdsskolan.
Till förlorarna hör även de fackliga organisationerna, som i Zarembas artikelserie, i media och i Europaparlamentet framställs som främlingsfientliga fackföreningar som tillgriper maffiametoder för att driva ett litet lettiskt byggföretag i konkurs för att skydda de egna jobben.
Slöt kollektivavtal
Laval är ett lettiskt bolag med säte i Riga. Enligt det lettiska bolagsregistret består Lavals verksamhet i grosshandel, agenturer och detaljhandel med livsmedel, drycker och tobaksprodukter, elektriska installationer samt plattsättnings- och snickeriarbeten. På Lavals numera nedsläckta svenska hemsida kunde man läsa att företaget var verksamt inom catering, caféer, butiker och byggnationsarbeten. I processen vid Arbetsdomstolen angavs att Lavals verksamhet bestod i att hyra ut arbetskraft från Lettland till företag som bedriver verksamhet i Sverige.
År 2001 etablerade sig Laval i Sverige genom det helägda svenska dotterbolaget Baltic Bygg. Enligt sin bolagsordning skall Baltic Bygg bedriva verksamhet bestående i reparation, ombyggnad och tillbyggnad av fastigheter samt därmed förenlig verksamhet. Av Baltic Byggs tillgängliga årsredovisningar framgår att bolaget inte hade några egna anställda, utan köpte in allt arbete från moderbolaget Laval respektive av underentreprenörer.
Baltic Bygg nådde snabbt framgångar på den svenska marknaden. Företaget erhöll bl.a. ett prestigekontrakt att renovera den Schweiziska ambassaden i Stockholm. En av de arkitektritade villarenoveringarna uppmärksammades i en stort uppslagen artikel på DN Bostad (DN 9/3 2003). Bolaget tecknade sommaren 2002 ett större kontrakt med Ekerö kommun för reparationen av Birkaskolan. För reparationen av Birkaskolan slöt moderbolaget Laval vid det tillfället ett kollektivavtal med Byggnads. Detta kollektivavtal var av samma slag som det avtal Byggnads begärde för det omtvistade bygget på Söderfjärdsskolan.
Exempel på en lyckad integration
Vid Lettlands anslutning till EU den 1 maj 2004 utgjorde Laval/Baltic Bygg därmed ett exempel på en lyckad integration av ett företag från de nya medlemsstaterna på den svenska byggmarknaden. Laval hade genom sitt dotterbolag Baltic Bygg etablerat sig i Sverige och kunde fortsättningsvis bedriva verksamhet i Sverige med stöd av EG-fördraget, på samma villkor som den svenska lagstiftningen föreskriver för svenska arbetsgivare.
Lönekostnaderna var kända
Den första juni 2004, dvs. en månad efter Lettlands EU-medlemskap, vann Baltic Bygg en upphandling för Vaxholms Stad i konkurrens bl.a. med de svenska byggjättarna Skanska, Peab och NCC. Kontraktet, till ett värde av drygt 25 miljoner kronor, gällde om- och tillbyggnaden av Söderfjärdsskolan i Vaxholm. De svenska konkurrenternas anbud låg på mellan 27 till 29 miljoner kronor.
I upphandlingskontraktet angav Vaxholms Stad följande uttryckliga villkor för kontraktets giltighet: ”För att detta avtal skall vara giltigt skall [totalentreprenören] teckna kollektivavtal med svensk fackförening (gäller även andra bolag knutna till LoP Baltic som opererar i Sverige)”.
Såväl Baltic Bygg som Laval var därmed vid entreprenadavtalets tecknande fullt införstådda med de förväntade lönekostnaderna för projektet. Att, som Lavals advokat Anders Elmér, påstå att bolaget inte skulle ha haft råd att teckna ett svenskt kollektivavtal på den lönenivå som gällde på den svenska marknaden – med mindre än att företaget skulle ha gått i konkurs – bär därför inte sannolikhetens prägel. Eftersom Laval tidigare varit bundet av ett kollektivavtal med Byggnads för reparationen av Birkaskolan och dessutom hade flera års verksamhet i Sverige bakom sig, kunde Baltic Bygg/Laval mycket väl förutse lönekostnaderna för entreprenaden på Söderfjärdsskolan om ett svenskt kollektivavtal skulle tecknas.
Bröt kontraktsvillkor
Att Laval enligt Elmér var beredd att ”tänja på sina marginaler” och även ”efter viss vånda” teckna ett svenskt kollektivavtal” är därför en skönskrivning av vad detta mål egentligen handlar om. Genom att lägga ett anbud strax under de svenska konkurrenterna vann Baltic Bygg/Laval den offentliga upphandlingen. Därefter bröt företagen det uttryckliga kontraktsvillkoret med Vaxholms Stad om att teckna svenskt kollektivavtal och hyrde i stället in arbetskraft från det närstående bolaget Laval till lettiska löner motsvarande ca 35 kronor i timmen. Baltic Byggs affärsidé var inte mer komplicerad än att öka sin vinstmarginal på sina arbetstagares bekostnad.
Zaremba befäster negativ mediabild
Dessa fakta redovisar inte Zaremba. Enligt Zaremba gäller saken inte huruvida Laval var en anständig arbetsgivare, om bolaget försökte att dra maximal nytta av sina arbetstagare, om Laval farit med osanning om löner eller tubbat sitt folk att hålla mun. Saken skulle enligt Zaremba i stället gälla ”att detta utländska småföretag inte gavs en chans att acceptera svenska grundregler”, utan i stället ”tilldelades skurkrollen i en pjäs som det inte kunnat påverka” (DN 11/11 2005).
Zaremba befäster därmed den mediabild av David mot Goliat som redan hösten 2004 skickligt lanserades i Sveriges Byggindustriers tidning Byggindustrin. Som Byggindustrins chefredaktör Staffan Åkerlund utförligt redovisat, har detta perspektiv därefter kommit att dominera nyhetsrapporteringen av Laval-målet (Resumé 1/12 2005). Denna rapportering kulminerade genom DN:s mediala bombmatta, i vilken Zaremba enligt egen utsago helt enkelt har upphört att vara opartisk (DN 2005-11-15). Med benägen hjälp av riksdagsmannen Henrik von Sydow (m) och Europaparlamentarikern Christofer Fjellner (m) underblåses denna storyline för närvarande i den lobbying- och mediakampanj som pågår i Laval-målet.
Det problem som Laval, Elmér, dennes finansiärer och PR-konsulter står inför, är att denna skickligt konstruerade mediabild sakta men säkert håller på att rämna. Att Laval aldrig gavs en chans att acceptera svenska grundregler är nämligen inte sant.
Avtal hade betytt fredsplikt
Lönefrågan har tyvärr fått en felaktig och alldeles för stor plats i debatten i den aktuella tvisten och i rapporteringen i media. Vilken lön som begärdes av Byggettan hade ingen relevans för Lavals vägran att träffa kollektivavtal med Byggnads. Det är nämligen ostridigt så, att om Laval vid slutförhandlingarna med Byggettan hade valt att teckna kollektivavtal utan att först resa frågan om lön, skulle de efterföljande löneförhandlingarna mellan Byggettan och Laval därefter har ägt rum under s.k. fredsplikt. Byggnads hade då inte haft någon som helst rättslig möjlighet att varsla om blockad mot Laval.
Laval erbjöds dessutom såväl vid medlingssammanträdet inför opartisk medlare den 1 december 2004 som vid förhandling inför Arbetsdomstolen den 20 december samma år att ingå kollektivavtal utan någon som helst koppling till lönekrav. Laval avböjde dessa erbjudanden. Om erbjudandena antagits, hade blockaden omedelbart fått avbrytas. Därefter skulle parterna ha förhandlat om lön i enlighet med det tecknade kollektivavtalet. Dessa förhandlingar skulle ha bedrivits under fredsplikt, med förbud att vidta fackliga stridsåtgärder. Detta redovisas inte heller i Zarembas artikelserie.
Lettiskt kollektivavtal
Till saken hör även att advokat Elmér den 14 september 2004 – dagen före slutförhandlingen med Byggettan – lyckades förmå det lettiska byggfacket att teckna kollektivavtal med Laval avseende de lettiska arbetstagarna i Vaxholm. Den 20 oktober 2004 – dagen efter det att Laval mottagit Byggnads varsel om blockad – tecknades ytterligare ett lettiskt kollektivavtal för den ickeorganiserade lettiska arbetskraften i Vaxholm. Syftet med denna konstruktion var med all sannolikhet att förbereda en situation där den svenska Lex Britannia kunde ifrågasättas inför Arbetsdomstolen och EG-domstolen.
Erbjöds samma lönenivå
Hur var det då med lönekraven? Ett antal förhandlingssammanträden ägde rum mellan Byggettan och företrädare för Baltic Bygg/Laval under perioden juni – september månad 2004. Laval fokuserade i dessa förhandlingar på lönenivån. Lönefrågan ställdes på sin spets vid ett förhandlingssammanträde den 15 september 2004, vilket advokat Elmér sett till att noga protokollföra.
Vid sammanträdet krävde Laval, företrätt av Elmér och dennes dåvarande biträdande jurist – numera advokat Martin Agell – att lönen skulle uppgå till 109 kronor per timme. Byggettan yrkade för sin del 145 kronor per timme, och förklarade att om sådant kollektivavtal inte tecknades var förbundet berett att omedelbart vidta fackliga stridsåtgärder.
Vad avser då dessa omtalade lönekrav, som sedermera ledde till att Byggnads vidtog blockaden mot Laval? Den lön Byggettan krävde var 145 kronor per timme, vilket grundade sig på lönestatistiken i Stockholmsområdet för tidlön första kvartalet 2004 för betongarbetare (143:09 kronor per timme) och träarbetare (141:02 kronor per timme) med yrkesbevis. Till detta lades en kollektivavtalsenlig löneförhöjning från och med den 1 april 2004 om 2:30 kronor per timme.
Utgjorde då Byggettans lönekrav om 145 kronor i timmen verkligen en diskriminering av Laval, såsom Elmér och Zaremba verkar hävda? Statistiken talar på denna punkt sitt tydliga språk.
Under det andra halvåret 2004 tecknade Byggettan 35 löneöverenskommelser avseende tidlön med såväl svenska som utländska arbetsgivare i Stockholmsområdet, till en snittlön om 144,34 kronor/timme. För svenska arbetsgivare låg snittlönen under samma period på 144,34 kronor/timme, under det att de löneöverenskommelser som tecknades med utländska arbetsgivare låg på 144,25 kronor i timmen.
Sanningen är med andra ord att Laval erbjöds att teckna kollektivavtal med Byggnads på samma lönenivå och villkor som andra svenska och utländska arbetsgivare i Stockholmsområdet.
Laval ville särbehandlas
Att löneförhandlingar i byggbranschen sker lokalt för varje byggarbetsplats och att lönenivån i Stockholmsområdet ligger c:a tio kronor över riksgenomsnittet till följd av marknadskrafterna redovisar inte Zaremba, när han påstår att Byggettans lönekrav låg ”tio kronor mer per timme än de flesta byggarbetare tjänar i Sverige”.
Elmér påstår dock att Laval verkligen ville teckna kollektivavtal, om bara Byggettan hade godtagit Lavals ”kompromissförslag” att teckna ett svenskt kollektivavtal på 109 kronor per timme. Vad Elmér och Zaremba underlåter att redovisa, är att Byggnads aldrig sluter löneöverenskommelser på denna nivå. Vad Laval ville uppnå, var att särbehandlas av Byggettan genom att erhålla förmånligare villkor än andra arbetsgivare. Annorlunda uttryckt var Lavals ”kompromissförslag” att Byggnads skulle medverka till att diskriminera Lavals lettiska arbetstagare i förhållande till andra svenska och utländska arbetstagare.
Det är denna diskriminering som utgör själva kärnan i Laval-målet vid EG-domstolen. Att Byggnads skulle göra avkall på det grundläggande fackliga kravet om lika lön för lika arbete – som dessutom utgör en grundläggande rättsprincip inom EG-rätten – och medvetet bidra till lönediskriminering av utländska arbetstagare är en främmande tanke för våra huvudmän.
Zaremba har dock lyckats med konststycket att på en och samma gång få Byggettans lönekrav att framstå som en diskriminerande utpressning gentemot den lettiske arbetsgivaren Laval, samtidigt som han verkar anklaga Byggnads för att vilja behandla lettiska arbetstagare som mindre värda – s.k. neozimigs.
Kollektivavtal hade räddat bolaget
Det bör också framhållas att om Laval verkligen hade velat uppnå lönen om 109 kronor per timme, innebär Byggnadsavtalets konstruktion att företaget kunde ha skrivit på kollektivavtalet och därefter strandat de efterföljande löneförhandlingarna. Effekten hade blivit 109 kronor per timme. Baltic Bygg hade kunnat kvittera ut 25 miljoner kronor från Vaxholms Stad och undvika att försättas i konkurs. I så fall hade Laval/Baltic Bygg fortfarande varit verksamma i Sverige, på samma villkor som svensk lagstiftning föreskriver för svenska företag.
Detta borde Elmér vara medveten om. Elmér förnekar dock med emfas att hans eget agerande styrts av möjligheten till att få upp ett bra fall vid EG-domstolen. Vi förstår om advokat Elmér är nervös på denna punkt.
Svenskt Näringsliv träder in
Lavals rättegångskostnader för advokaterna Anders Elmér och Martin Agell har nämligen finansierats av Svenskt Näringsliv. Jan-Peter Duker, vice vd i Svenskt Näringsliv, har förklarat att huvudorsaken till varför organisationen betalat Lavals rättegångskostnader – i ett läge när Laval uppenbarligen inte längre hade något intresse av att fortsätta driva processen – var för att få till stånd en prövning av den svenska lagstiftningen i förhållande till EG-rätten (LO-Tidningen 2005-05-13 och 2005-06-17, SvD 2005-05-14). Enligt Duker är det ”bra för Sverige med ökad lönekonkurrens och större löneskillnader”. Vidare önskar Svenskt Näringsliv att rätten till sympatiåtgärder tas bort, samt att en proportionalitetsprövning införs vid strejker. Sammanfattningsvis anser Duker att ”det här är ett bra tillfälle att få prövat om svensk arbetslagstiftning verkligen stämmer överens med EU-rätten” (Transportarbetaren Nr 9 september 2005).
Kampen om makten
Tydligare än så kan Laval-målet inte sammanfattas. Som så ofta gäller det att följa vinstintresset och penningströmmarna för att få klart för sig vad detta mål egentligen handlar om. För Lavals del handlar det om att tjäna pengar på sina lettiska arbetstagares bekostnad. Vad Svenskt Näringsliv vill uppnå är att begränsa svenska fackföreningars inflytande på arbetsmarknaden. Det Svenskt Näringsliv inte har lycktas uppnå genom förhandlingar med arbetstagarorganisationerna eller på demokratisk väg – senast på moderaternas partistämma –försöker arbetsgivarorganisationen nu att uppnå genom lobbyingarbete och en domstolsprocess.
Såtillvida kan vi endast instämma i Zarembas slutsats att Laval-målet ytterst är ett led i kampen om makten.
Det kan dock tyckas något cyniskt att det lettiska bolaget Laval, dess tidigare svenska dotterbolag Baltic Bygg och detta bolags borgenärer, de lettiska arbetstagarna samt Vaxholms skattebetalare offrats för att få till stånd en rättslig prövning av den svenska lagstiftningen och arbetsmarknadsmodellen vid EG-domstolen.
Advokat Peter Kindblom
Chefsjurist Dan Holke
Ulf Öberg
Skribenterna är ombud för arbetstagarparterna i processen vid EG-domstolen.