”Svag EU-demokrati ger företagen stor makt”

Debatt: Att EU är nyliberalt präglat hänger samman med att det folkliga inflytandet är svagare i EU än på nationell nivå. Storföretagens intressen och ”elitgruppernas” samhällsidéer får desto större spelrum. Tyvärr väljer Kalinowski att med förenklade argument förkasta Attac och den globala rättviserörelsen som protektionistisk och nationalistisk. Det skriver Sofia Kjellén och Sara Andersson i replik till Wojtek Kalinowski.

Ett socialt Europa kräver både demokratisering och förändrad politisk inriktning av EU-projektet. I själva verket är det ena inte möjligt utan det andra.
Wojtek Kalinowski har helt rätt i att en demokratisering inte är möjlig genom teknokratiskt puts eller en smula förändrad maktbalans mellan EU-parlamentet och kommissionen (Europaportalen 060522: https://www.europaportalen.se/2006/05/europeisk-demokrati-ar-inte-losnin...). EU-projektet har betydligt större problem än så.

Ett orättfärdigt Europa
Den diskussion om ett annat Europa som Attac är en del av – och som präglade årets europeiska sociala forum i Aten – bottnar i en upprördhet över ett orättfärdigt Europa; där 35 miljoner människor går arbetslösa, där marknadsliberalismen sätts före sociala mål, där marginalisering, segregation, sociala och etniska klyftor fördjupas – och skillnaderna i levnadsvillkor mellan Öst- och Västeuropa alltjämt är avgrundsdjupa.

Bristande folkstyre – bristande förtroende
Men det sociala forumet präglades också av EU:s konstitutionella kris. Hur man än vrider och vänder så är bristen på folklig förankring ett av EU-projektets grundläggande problem. Kalinowski menar att det inte är kommissionen utan ministerråden som är EU:s verkliga maktbas – och därmed EU-ländernas regeringar och i förlängningen alltså dess medborgare. Men det är just här skon klämmer – att gapet mellan EU:s medborgare och makthavare likt förbaskat är så stort.

EU-projektet har, i likhet med institutioner som WTO, till stor del drivits fram av tjänstemän och toppmötesförhandlare – även om EU-parlamentet efter hand fått ett ökat inflytande. Möjlighet att utkräva ansvar, för att inte tala om att påverka agendan, har för en majoritet av EU:s medborgare inte betytt mer än att vid en eller annan folkomröstning kunna säga bu eller bä inför fullbordat faktum. När den allmänna utvecklingen samtidigt anses gå åt fel håll blir nej-rösten den enda tillgängliga misstroendeförklaringen – både mot demokratins urholkning och politikens innehåll.

Ur detta perspektiv är det konstitutionella och det sociala sammankopplat. Dagens orättfärdiga sociala ordning i Europa går hand i hand med en politisk ordning där makten centraliserats och demokratin i betydelsen folkstyre förvisats till en andrahandsroll – och där följdriktigt människors valdeltagande och förtroende för de europeiska institutionerna är lågt och sjunkande.

Svag demokrati ger eliterna utrymme
Dagens EU är mer nyliberalt präglat än de välfärdsstater som utgör kärnan i unionen. Det hänger samman med att det folkliga inflytandet – via rösträtten, facket, det civila samhället – är svagare i EU än på nationell nivå. Storföretagens intressen och ”elitgruppernas” samhällsidéer får desto större spelrum. Den nyliberala politikens dominans är på så sätt en maktfråga – en fråga om folkligt inflytande, om demokrati.

Det är därför det europeiska sociala forumet i Aten i maj är intressant. Att 35.000 människor från Europas olika hörn samlas och diskuterar strategier och alternativ för ett annat Europa är i grund och botten ett nytt och hoppingivande fenomen – oavsett vad man tycker om forumets politiska innehåll.

Den polske rörmokaren –ett förtal
Tyvärr väljer Kalinowski att med förenklade argument förkasta Attac och den globala rättviserörelsen som protektionistisk och nationalistisk. Det är ett säreget påstående – både med tanke på den politiska diskussion som rörelsen lyft och det gränslösa politiska utbyte som de sociala forumen står för.

På en punkt gränsar Kalinowskis påståenden till förtal – att Attac skulle ha nyttjat den nu så ökände"polske rörmokaren" för att "skrämma" fransmännen inför folkomröstningen om EU-konstitutionen. Attac har varken initierat eller använt "le plombier polonais" i argumenten mot förslaget till EU-konstitution. Slagordet lyftes av den ultrakonservative Phillipe de Villiers – och användes i övrigt mestadels i media och av ja-sidans debattörer för att i likhet med Kalinowski utmåla den så kallade nej-vänstern som nationalistisk.

Anklagelsen är inte bara tröttsam och färgad av fåniga stänk av bitterhet – den är också begränsande. Om vi är seriösa i ambitionen att skapa ett annat Europa så måste vi också vara seriösa i praktiken. Ett konstitutionsförslag med minimal förankring som – hur man än vrider och vänder – i allt väsentligt befäster EU:s politiska inriktning och utformning öppnar inga nya möjligheter.

Det progressiva nej som Attac förespråkar var ett ja till ett förändrat EU och en grundförutsättning för att öppna dörren för bred debatt och alternativ med förankring. Att utifrån detta sätta likhetstecken mellan de Villiers och Attac pekar enbart på den deterministiska håglöshet och urvattnade demokratisyn som tyvärr dominerat bland många så kallade EU-anhängare – antingen säger man ja till allt som trillar fram ur EU-maskineriet eller också är man nationalist.

Facken anklagades för nationalism
Den här typen av misskreditering är knappast obekant för aktiva inom svensk fackföreningsrörelse. När LO och Byggnadsarbetarförbundet under Vaxholmskonflikten tog strid för arbetsrätt och kollektivavtal utmålades de som nationalister – och tillsammans med Västeuropas fackföreningsrörelse som protektionistiska motståndare till Östeuropas arbetare i striden kring EU:s tjänstedirektiv.

Ändå har Östeuropas fackföreningsrörelse mangrant tagit ställning mot tjänstedirektivets ursprungslandsprincip – av den enkla anledning att social dumpning är en än mer påtaglig verklighet i Östeuropa. Men vad Östeuropas fackföreningsrörelse tycker och tänker har aldrig intresserat högerns debattörer.

Reaktionära och progressiva svar
En sak är däremot helt klar – och här är vi överens med Kalinowski: Den företagsledda globaliseringens tillkortakommanden möts både av reaktionära och progressiva svar. Främlingsfientlighet, religiös extremism, politisk revanschism och högerextremism är strömningar som bubblar på alltför många håll i världen – gödd av orättvisor och demokratisk kräftgång.

Det finns också en traditionell politisk vänster som alltjämt hoppas att politiskt maktövertagande av nationalstaten skall öppna för en återgång till fornstora dar. Och så finns de etablerade partier som i grund och botten göder frustrationen med sin visionslöshet, vare sig man torgför den enda eller den tredje vägen i Tony Blairs tappning. ”Vi måste anpassa oss till globaliseringen” ljuder den samlande devisen – en ödesbunden, defensiv och – jo, faktiskt – nationalistisk ansats eftersom ingen vågar vända på steken och anta utmaningen att förändra globaliseringens villkor och utseende.

ABC för ett annat Europa
Det är därför Attac lyft parollen ”en annan värld är möjlig”. Och det är därför den europeiska delen av Attac lanserat plan ABC för ett annat Europa. Det handlar dels om att skapa ett Europa som aktivt agerar för en rättvisare värld – och inte som idag som en destruktiv handelspakt som sätter vinstmarginalerna för EU:s livsmedelsindustri och transnationella tjänstebolag i första rummet. Men det handlar också om att skapa ett demokratiskt och socialt hållbart Europa –vilket i sin tur skulle stärka det politiska manöverutrymmet att agera för global rättvisa och demokrati.

Under det sociala forumet i Aten bildades till exempel ett europeiskt nätverk för gemensam välfärd av bland annat Attac, Europeiska fackfederationen för offentliganställda (EPSU) och fackförbund som brittiska Unison och tyska Verdi. Tanken är att bygga vidare på det gångna årets framgångsrika europeiska mobilisering mot det ursprungliga förslaget till tjänstedirektiv.

Här hoppas också många på deltagande från svensk och nordisk fackföreningsrörelse. Dels eftersom det finns ett starkt intresse för den skandinaviska modellen. Men också eftersom vi i Sverige har högst konkreta erfarenheter av 1990-talets avregleringspolitik, dokumenterade exempelvis i den omfattande Regelutredningen.

Avregleringens baksidor
Istället för ökad konkurrens och mer inflytande för konsumenterna så har ofta monopolliknande privata ägarsituationer uppkommit. Istället för billigare välfärd och bättre service så har priserna stigit och tillgängligheten i flera fall minskat. Och istället för att generera nya jobb har sysselsättningen i de avreglerade sektorerna minskat. Det är ur denna verklighetsbaserade erfarenhet som de nyliberala ropen på avregleringar av Europas välfärd bör analyseras.

Byt ekonomisk politik
Men vi vill också ändra EU:s grundläggande politiska inriktning. Sedan snart tjugo år förs en makroekonomisk politik som är ensidigt inriktad på att hålla nere inflationen. Stabilitetspaktens budgetkrav har utformats så att de hindrar åtgärder för ökad konsumtion och investeringar. En avgörande del av den makroekonomiska styrningen har överlämnats till en centralbank som ställts utanför demokratins verkningsfält och som fått det ensidiga uppdraget att hålla nere inflationen.

Vi menar att en annan ekonomisk politik är fullt möjlig. Europeiska Centralbanken skulle exempelvis kunna ställas under demokratisk kontroll och ges ett nytt uppdrag: Att kombinera låg inflation och maximal sysselsättning. Länderna skulle kunna ges större utrymme för efterfrågestimulerande politik. En sameuropeisk budget skulle kunna användas för att öka resurserna i strukturfonderna och genom kraftfullt regionalstöd få upp sysselsättningen och den ekonomiska standarden i Östeuropa – ett solidariskt och konkret alternativ till de ständiga ropen på försämrad arbetsrätt och social- och skattemässig dumpning för att "stötta" de nya medlemsländerna. EU:s arbetsmarknadspolitiska och sociala dimensioner måste bli starkare än i dagens Lissabonstrategi.

En annan ingrediens utgörs av en offensiv mot problemen med skattekonkurrens, skatteparadis och skatteflykt – något som är direkt kopplat till välfärdens finansiering. De senaste tio åren har beskattningen av företagsvinster sjunkit i hela unionen. Som ett led i arbetet lanserar de nordiska Attac om ett par veckor Nordic Tax Justice Network.

Inom europeiska Attac diskuteras också villkoren för en utjämning av löner och sociala villkor i Europa. Främst tänker man sig att bygga upp miniminivåer – olika i olika länder allt efter utvecklingsnivå – för löner, skatter och sociala rättigheter. Det långsiktiga syftet är naturligtvis att åstadkomma en positiv utjämning – en "harmonisering uppåt", så att löner och sociala villkor konvergerar mot unionens högsta standarder.

En väg till utjämning kan vara den så kallade "korridormodellen" – olika höga miniminivåer i olika länder, kopplade till landets ekonomiska nivå, som successivt räknas upp i takt med att social och ekonomisk utveckling kommer till stånd.

Nya fackliga möjligheter
En annan grundbult handlar om fackliga möjligheter. Å ena sidan är det alltmer uppenbart att löntagarna måste möta det gränsöverskridande kapitalet med ett gränsöverskridande fackligt handlande. Här krävs modeller för avtal och förhandlingar, i sista hand stridsåtgärder, som förhindrar att löntagare ställs mot varandra.

Hur de nya avtalsstrukturerna ska se ut är ännu oklart – men tydligt är att nationella kollektivavtal inte är det enda svaret i förhållande till en motpart som rör sig snabbt och obehindrat över nationsgränserna. De anställda i olika länder kan bara vara en stark förhandlingspart om de också kan vidta stridsåtgärder ihop. Då krävs det en arbetsrätt som ger rätt till gemensamma stridsåtgärder och nya former av tvärnationell facklig organisering som gör att man kan vinna en sådan kamp.

Medborgarskap byggt på bosättning
Den nyliberala världsordningens paradox är att marknadens fria flöden av varor och kapital kombineras med alltmer igenmurade gränser mellan människor. I den pågående strukturomvandlingen i Europa har invandrare från andra världsdelar också fått ta den hårdaste stöten i form av hårdare kontroller, ökad kriminalisering, arbetslöshet, osäkra låglönejobb eller svartjobb i den informella sektorn. De etniska klyftorna växer i takt med andelen människor som lever utan sociala och politiska rättigheter.

Under de europeiska sociala forumen har ett medborgarskap byggt på bosättning lyfts som ett alternativ – som svar på ”fästningen Europa” och myten om en historisk nationell gemenskap. En sådan förändring skulle, menar man, leda till en identitet byggd på en gemensam framtid i stället för ett gemensamt förflutet.

Förena mångfald, demokrati och rättvisa
Avslutningsvis, vår poäng är att det är avgörande att diskutera både politikens inriktning och demokratins utformning. Att vidga politikens manöverutrymme och fördjupa demokratin är två sidor av samma mynt för att komma till rätta med den företagsledda globaliseringens problem. Det är ingen enkel match. För att åstadkomma ett annat Europa krävs både fördjupad nationell diskussion och skapandet av en europeisk arena med rimlig förankring. Attac tillhör de organisationer som försöker att bredda den debatten.

Som synes är alternativen för ett annat Europa inte ristade i sten. Men diskussionen pågår – allt intensivare. Och konturerna kan redan skönjas.

Det handlar till syvende och sist inte om ett Europa utan om att skapa politiskt och institutionellt manöverutrymme där mångfald, demokrati och rättvisa kan förenas. Det är så solidaritetsband kan knytas och känslan av att sitta i samma båt blir mer hoppingivande och mindre ödesmättad.

Sofia Kjellén
Sara Andersson
Attac Sveriges Gemensamma Arbetsgrupp