"Feltänkt om social dimension i EU"

Debatt: Tanken att EU behöver en särskild så kallad social dimension i form av arbetsrättslig reglering på EU-nivå är feltänkt och skadar de svenska kollektivavtalen. EU:s viktigaste uppgift är att fullborda den inre marknaden för varor och tjänster. Den inre marknaden är EUs verkliga sociala dimension. Sätt fart på Lissabonprocessen istället. Det skriver Sverker Rudeberg, Svenskt Näringsliv, i replik till Jan Andersson (s) och Margot Wallström.

Jan Andersson (s) och Margot Wallström har startat en välbehövlig debatt om ”ett socialt Europa” ( Europaportalen 070830 och 070903) Europafrågorna har tyvärr för låg prioritet i den svenska debatten.

Medlemsstaterna mer heterogena
EU ska göra vad medlemsstaterna inte kan göra bättre själva. Vad detta är bestäms av EUs medlemsstater. EU har förändrats i och med de utvidgningar av medlemskretsen som har genomförts under senare år. EUs medlemsstater är idag mer heterogena beträffande ekonomisk utvecklingsnivå, social och politisk utveckling med mera.

Med ökad heterogenitet blir det då självklart att uppfattningen om vilka politikområden unionen ska arbeta med blir mer olikartad i de olika medlemsstaterna. Den gemensamma nämnaren har blivit mindre. Detta är en positiv utveckling som gör att EU kan koncentrera sig på de områden där EU har strukturella förutsättningar att tillföra ett mervärde för medborgarna.

EU:s viktigaste uppgift
EUs viktigaste uppgift är att fullborda den inre marknaden för varor och tjänster. Anledningen är mycket enkel. Det är endast EU som kan göra detta. De enskilda medlemsstaterna är mycket duktiga på att – av skäl som varje medlemsstat tycker är behjärtansvärda – införa regler som gör det svårare för varor, tjänster, människor och pengar att röra sig fritt över nationsgränserna. Debatten kring tjänstedirektivet visade detta med all önskvärd tydlighet.

Den inre marknaden fungerar långt ifrån perfekt men om den inte fanns skulle den ekonomiska utvecklingsnivån i de enskilda medlemsstaterna vara avsevärt lägre, vi skulle ha svårare att konkurrera med företag utanför EU och vi skulle ha färre jobb.

Feltänkt om social dimension
Tanken att EU behöver en särskild så kallad social dimension i form av arbetsrättslig reglering på EU-nivå är feltänkt. Den bygger på en felaktig grundsyn att en ökad ekonomisk tillväxt endast kommer företagen till del och att detta är något som arbetstagarna måste kompenseras för, exempelvis i form av arbetsrättslig reglering på EU-nivå.

Synsättet bygger på att ett lands ekonomi är ett nollsummespel där vad som är bra för företagen är dåligt för arbetstagarna. Det stämmer inte. EUs inre marknad leder till ekonomisk tillväxt och jobb som ger EUs medlemsstater ökade ekonomiska resurser som leder till ökad privat eller offentlig konsumtion, ökade privata eller offentliga investeringar, allt efter vad medlemsstaternas regeringar och parlament bedömer vara viktigt och riktigt.

Som Margot Wallström framhållit har vi 18 miljoner arbetslösa i EU och andra typer av utanförskap från arbetsmarknaden som även skapar ett utanförskap från samhället i sin helhet. Många medborgare oroar sig för sin framtida pension och om den kommer att räcka till ett drägligt liv. För att minska dessa problem behövs en stark ekonomisk tillväxt.

Den inre marknaden är därför EUs verkliga sociala dimension och ett mycket effektivt bidrag till ett mer socialt Europa.

Mycket begränsat behov av arbetsrätt
Det finns arbetsrättsliga frågor som behöver vara reglerade på EU-nivå. Med hänsyn till redan existerande arbetsrättsliga EU-direktiv beträffande till exempel arbetsmiljö och jämställdhet är behovet dock mycket begränsat. Men det behövs bland annat åtgärder för att göra den fria rörligheten för arbetstagare till en väl fungerande verklighet. Det är bedrövligt att det i många länder fortfarande finns övergångsregler som begränsar den fria rörligheten av arbetstagare från de nya medlemsländerna. I viss utsträckning behövs det även gemensamma regler om arbetsinvandring från länder utanför EU.

Fackliga och politiska krav på arbetsrättslig reglering på EU-nivå motive-ras som regel av en önskan av att motverka så kallad social dumping. I realiteten drivs kraven ofta av en strävan att förbättra det egna landets konkurrensförmåga genom att försämra andra – framförallt nya - EU-länders konkurrensförmåga genom att tvinga på dem produktivitets-sänkande arbetsrättslig reglering som man själv har infört. Den sociala protektionismen tar sig många uttryck.

Skadar svenska kollektivavtal
I många fall griper den arbetsrättsliga regleringen på EU-nivå in i en väl fungerande svensk kollektivavtalsreglering – den svenska sociala dialo-gen. Ett väl känt exempel är det gällande arbetstidsdirektivet som genom sin detaljreglering i EUs rättstillämpning fått skadliga effekter på väl fungerande arbetstidsregler som varken arbetstagare, fack eller arbetsgivare vill ha.
Jan Andersson vill nu utöka ingreppen i väl fungerande svenska kollektivavtal för bemanningsföretag genom att reglera lön och anställningsvillkor för bemanningsbranschen på EU-nivå. Hans vilja att gripa in i kollektivavtalen överträffas tyvärr av hans gruppledare i Europaparlamentet, som kräver införande av minimilön på EU-nivå.

Sätt fart på Lissabonprocessen istället
Vad Sverige och EU behöver är istället en nystart på Lissabonprocessen som gör att medlemsstaterna tar krafttag för att skapa tillväxt och nya jobb. Där har EU en roll att spela genom att följa upp och uppmärksamma vad medlemsstaterna gör; både vad som är bra och vad som är dåligt. Men det yttersta ansvaret vilar – och ska så förbli – på de enskilda medlemsstaterna.

Sverker Rudeberg
Ansvarig för arbetsmarknadsfrågor på EU-nivå inom Svenskt Näringsliv.