Öberg: Riksdagen måste ta grundlagen på allvar

Debatt: Utan grundlagsändring får inte regeringen ändra den svenska strafflagen samma gäller för andra regeringar i EU:s ministerråd. Det är kärnan i debatten om grundlagen och Lissabonfördraget. Det är på tiden att Ingvar Svensson och andra i KU tar riksdagens kontrollmakt på allvar. Lagrådets agerande måste utredas. Det skriver advokat Ulf Öberg i replik till Ingvar Svensson (KD).

Ingvar Svensson efterlyser stöd för min grundpremiss att överlåtelse av beslutanderätt till EU som ligger inom riksdagens obligatoriska lagområde i praktiken innebär en grundlagsändring.

Jag trodde att denna boll redan var i mål, och att vi kunde gå vidare i debatten. Eftersom Ingvar Svensson verkar klamra sig fast vid 2005 års Tarschyska försvar (Europaportalen 2005-06-07) – om schackanalogin tillåts – får jag ta det en gång till.

Den grundläggande premissen håller

Vi kan börja med konstaterandet att riksdagen enligt nu gällande rätt har monopol på straffrättslig normgivning som innefattar fängelse i straffskalan. Riksdagen kan inte överlåta denna normgivningskompetens på regeringen, utan föregående grundlagsändring.

Om Lissabonfördraget godkänns av riksdagen och väl träder i kraft, har riksdagen överlåtit en del av detta lagstiftningsmonopol till en kvalificerad majoritet av medlemsstater i rådet och till Europaparlamentet. På grund av EU-rättens direkta effekt och företräde har vår grundlag därmed i praktiken ändrats och/eller blivit obsolet, utan att detta kommit till uttryck i 8 kap. RF. Kan vi enas om denna grundläggande och ganska enkla premiss för vidare resonemang, Ingvar Svensson?

Om nu Sveriges riksdag inte kan överlåta denna lagstiftningskompetens på den svenska regeringen annat än genom två likalydande beslut med mellanliggande val, vad är det då som motiverar att riksdagen skulle kunna överlåta motsvarande lagstiftningskompetens till en kvalificerad majoritet av andra medlemsstaters regeringar genom ett enkelt beslut med kvalificerad majoritet av de röstande, Ingvar Svensson?

Alternativet är att dela lagrådets slutsats år 2005, att RF 10:5 ”innebär i praktiken att grundlagen kan ändras genom ett enda beslut, och detta utan att ändringen kommer till uttryck i själva grundlagstexten”. Detta är ju i och för sig en helt korrekt analys, förutsatt att man helt bortser från att riksdagen först ska göra en självständig bedömning enligt RF 10:2 om en internationell överenskommelse innebär att grundlagen ändras eller upphäves, eller att ny grundlag därmed måste stiftas.

Och hur kan en expertrapport till Grundlagsutredningen, som uttryckligen inte tar upp ”den närmast strukturella frågan” om ”de följder för normgivningskompetensen som Sveriges medlemskap i EU har”, övertyga dig Ingvar Svensson att Lissabonfördraget kan godkännas av riksdagen med ett beslut?

Långt mycket mer än ett ”non-paper” 

Enligt Ingvar Svensson är lagrådets yttrande från år 2005 ”i praktiken (…) ett non-paper”. Anledningen till att Svensson väljer att inte analysera lagrådsyttrandet uppges vara att ”det inte skulle ha prövats vare sig av regering eller riksdag”.
Problemet med detta påstående är att regeringen faktiskt ställt sig bakom lagrådets yttrande och gjort dess slutsatser till sina i departementspromemorian. De flesta remissinstanser – inklusive Regeringsrätten, Justitiekanslern, Sieps och Advokatsamfundet – har bekvämt nog kunna luta sig mot lagrådets konstitutionella analys, för att lakoniskt konstatera att när det gäller godkännandet av Lissabonfördraget är det förutsättningarna i RF 10:5 – och inte analysen enligt RF 10:2– som är aktuell.

Det är därför dags att Ingvar Svensson en gång för alla förklarar var skon klämmer med lagrådets yttrande för hans vidkommande. Själv är jag enig med Svensson (Europaportalen 2005-06-30) om att lagrådet inte insett – eller mer sannolikt, helt sonika valt att ignorera – betydelsen av RF 10:2 och 2002 års grundlagsändring av RF 10:5. Till skillnad från Svensson är jag av uppfattningen att 2002 års tillägg i RF 10:5 faktiskt förändrade rättsläget, under det att han själv verkar tro att ändringen endast förtydligade vad som redan gällde. Jag välkomnar även hans inbjudan till lagrådsledamöterna att gå in i den offentliga debatten i denna fråga (Sydsvenskan 2005-07-22).

Eftersom hans utskottskollegor verkar vilja lägga locket på denna konstitutionella debatt, är det på tiden att Ingvar Svensson tar sin och riksdagens kontrollmakt på allvar. Såvitt jag kan förstå står det Svensson fritt att påkalla en hearing i konstitutionsutskottet i frågan, och kalla dit justitierådet Håstad, f.d. regeringsrådet Rundqvist samt lagrådets före detta ordförande Staffan Magnusson. I förekommande fall skulle Svensson och/eller konstitutionsutskottet kunna uppdra åt riksdagens ombudsmän (JO) att utreda om något formellt fel begicks vid sammansättningen av 2005 års lagrådsavdelning. Det kan till och med bli nödvändigt, om JO kommer fram till att det inte finns anledning att på eget initiativ rota i denna – i varje fall i juristkretsar – ytterst känsliga fråga.

Som riksdagsledamot och tillika ledamot i KU är det helt enkelt inte seriöst av Svensson att först påstå att påstå att han själv och övriga riksdagsledamöter blivit grundlurade av lagrådet, därefter låta saken bero, för att till slut göra gällande att lagrådets yttrande under alla omständigheter endast är ett ”non-paper”.

Inte en fråga om bevisbördans placering 

Liksom Daniel Tarschys verkar Ingvar Svensson vara av uppfattningen att den som påstår att Lissabonfördraget ”rör principerna för statsskicket”, även har krav på sig att anvisa vilka grundlagsförändringar som är påkallade av detta.
Jag trodde i min enfald att detta var Grundlagsutredningens och inte min uppgift. Dessutom har jag redan besvarat frågan, eftersom inga grundlagsförändringar formellt sett är nödvändiga, förutsatt att Lissabonfördraget antas av riksdagen med två beslut med mellanliggande val (Europaportalen 2005-06-08).

Om nu Ingvar Svensson verkligen insisterar på att Lissabonfördraget av någon outgrundlig anledning måste kunna antas med ett enkelt beslut efter en föregående grundlagsändring år 2010, rekommenderar jag att stryka den år 2002 införda sista meningen i RF 10:5 1 stycket.

Vill riksdagen vara tydlig med att vi därmed återigen överger den mest grundläggande principen för vårt statsskick, föreslår jag följande tillägg i ett sista stycke till RF 8:15: ”Grundlag kan även ändras eller upphävas genom överlåtelse av beslutanderätt till EU i enlighet med de förfaranden som finns stadgade i 10 kap. 5 § 1 st. RF”.


Ulf Öberg
Advokat
Advokatfirman Öberg & Associés