Hoppa till artikelns andra spalt.

Lättnaden är stor på Svenska institutet i Paris

<p>P&aring; Svenska Institutet i Paris &auml;r det enbart glada miner efter att regeringens hot om nedl&auml;ggning skrevs av p&aring; torsdagen.
&ndash; Vi &auml;r v&auml;ldigt l&auml;ttade f&ouml;rst&aring;s. Men trots oron har det samtidigt varit en v&auml;ldigt positiv upplevelse f&ouml;r oss eftersom vi har uppt&auml;ckt vilket st&ouml;d vi har, s&auml;ger bitr&auml;dande avdelningschefen Maria Ridelberg-Lemoine.</p>

Bakom disken med kanelbullar, småkakor och kokosbakelser upprepar Fanny Tornberg det glada meddelandet till alla besökare som vill höra: det svenska kulturhuset i Paris kommer inte att läggas ner.
– Är det räddat, vad roligt! utbrister en fransk medelålders dam som kommit in enbart för att skriva på en protestlista mot den hotande avvecklingen. Listan har Fanny Tornberg redan plockat undan.
På torsdagsförmiddagen beslöt regeringen att lägga ner fyra svenska generalkonsulat och en ambassad runt om i världen. Men kulturhuset i Paris, som sedan några månader heter Svenska institutet i Paris, får leva vidare.
Det var i mitten på juni som uppgifter från UD läckte ut om att departementet övervägde att lägga ner institutet i Paris. Ett underskott på 50 miljoner kronor skulle täppas igen och institutet fanns med på en intern lista på potentiella sparåtgärder. Sedan dess har ett intensivt arbete för att rädda det bedrivits.

Svenska institutets generaldirektör Olle Wästberg skrev då i en debattartikel i Svenska Dagbladet att ”det vore en kalldusch om Sverige skulle inleda sitt ordförandeskap genom att stänga sitt enda kulturhus och kalla hem sitt kulturråd från Paris”.
Samtidigt startades en grupp på Facebook av Åke Sandberg, professor vid Stockholms universitet, och gruppen hade vid tiden för regeringens beslut knappt 7 000 medlemmar; över 90 kulturpersonligheter signerade en protestartikel i Göteborgs-Posten för två dagar sedan; samma dag publicerade Upsala Nya Tidning en debattartikel till stöd för institutet skriven av företrädare för sju kungliga akademier.
Alla hade samma budskap: det vore en katastrof för Sverige och dess kulturella anseende i Frankrike, och världen, om kulturhuset lades ner. Även i fransk press, till exempel Le Figaro och Libération, uppmärksammades regeringens planer. Och opinionsarbetet gav uppenbarligen utdelning.
Biträdande avdelningschefen Maria Ridelberg-Lemoine har arbetet på institutet sedan 1984 och är, naturligtvis, strålande glad när Europaportalen träffar henne. Ett mer positivt avslut innan huset stänger för semester i augusti är svårt att tänka sig.
– Vi är väldigt lättade förstås. Men trots oron har det samtidigt varit en väldigt positiv upplevelse för oss eftersom vi har upptäckt vilket stöd vi har. Man vet aldrig riktigt hur många som vet vad vi gör, men med tanke på de reaktioner vi har märkt verkar det som att vi når fram och det känns skönt, säger hon.
Cirka 500 personer hade skrivit på de framlagda protestlistorna för en vecka sedan. Enligt institutets statistik besökte drygt 100 000 människor institutet förra året, varav fyra femtedelar var fransmän.

Institutet hittas på rue Payenne, mitt i området le Marais i centrala Paris. I Hôtel de Marle, som byggdes på 1600-talet och köptes av den svenska staten 1965, pågår för närvarande en utställning om ny svensk design som har temat ”god och dålig smak”.
På en vägg sitter hundratals små post-it-lappar i olika färger där besökare har skrivit ner vad som är dålig smak: ”Sarkozy” och ”att inte köra SAAB” är två av förslagen. Här finns bland annat också Tessininstitutets konstsamling med över 600 målningar, 5000 verk på papper, skulpturer, medaljer och äldre böcker, framför allt från 1700-talet.
Maria Ridelberg-Lemoine berättar att institutet med anledning av det svenska ordförandeskapet även anordnar två utställningar i några av Paris tunnelbanestationer där drygt 20 000 resenärer passerar varje dag (se bild nedan). Under året har 250 personer lärt sig svenska kurser anordnade av institutet och svenska forskare och kulturarbetare kan resa ner och bo i en månad bo i en av institutets fem gästvåningar.
– Det är väl fördelen av att vara en offentlig institution: det är inte bara vi som arbetar med det som drabbas vid en nedläggning utan även en mycket intresserad publik, säger hon.

Utställning om jämställdhet i svenska barnböcker vid Saint-Germain-des-Prés tunnelbanestation. Foto: Christian Wohlert.

Om framtiden vet hon inte mer än att verksamheten får fortsätta under nästa år. Att det skulle bli aktuellt med nedläggning inom de närmaste åren verkar dock osannolikt med tanke på gårdagens besked, men hon utesluter inte att institutet kommer att få hantera sparkrav redan nästa år.
I kaféet Le Café Suédois sköter Fanny Tornberg och Maria Nordgren ruljangsen. Innergården med de vita kafémöblerna töms på folk när de tunga regnmolnen drar in och besökarna söker sig in i värmen. Claude Zajdela, en äldre fransk dam i en grå kappa med en leopardmönstrad kapuschong, dricker en kopp kaffe och berättar att hon besökte institutet för första gången för tio år sedan för att gå på en konsert.

Hon har kommit tillbaka en gång per år sedan dess.
– Jag tycker mycket om att komma hit. I dag är jag här för att se på designutställningen till exempel, den är väldigt intressant, säger hon.
– Ja, jag hörde att de tänkte lägga ner det. Men det är klart de inte gjorde det, det är så trevligt här.