Läsartext: EU-ministern har möjligheten att realisera rättigheter

Världsomseglingarna tog västerlandet till en rad främmande kulturer. Missförstånden och kulturkrockarna lär ha varit många när engelsmän, holländare, portugiser och andra västerlänningar möte naturfolk runt om i världen. Med kristna förtecken betraktades naturfolken som vildar som skulle tämjas. Med tiden växte dock ett sociologiskt intresse fram. Nyfikenheten visade att det mänskliga samhället kan organiseras på många och varierande sätt. Naturfolken blev till en spegel genom vilket västerlandet kunde förstå och se sina egna samhällsordningar i klarare ljus.

Alf Ross, en av de mest inflytelserika rättsvetenskapsmän i Norden under 1900-talet, tog särskilt intryck av ett naturfolk i Indonesien. Med utgångspunkt från ett begrepp – Tû-tû – som användes i syfte att markera utanförskap från stamgemenskapen bidrog Ross till att revolutionera rättighetsbegreppet. Ross och andra jurister inom Uppsalaskolan förändrade synen på vad en rättighet egentligen är för något. Idag, närmare 80 år efter Uppsalaskolans genombrott, tycks det behövas en nyrenässans för tankegodset.

Sverige har fått en ny Europaminister, Birgitta Ohlsson, som med brinnande engagemang talar om vikten av mänskliga rättigheter. Det är hon i och för sig inte ensam om. Talet om rättigheter har blivit rumsrent från höger till vänster. Alla pratar om rättigheter, men få tycks bry sig om rättigheternas närmare innebörd. Nu vet jag inte om det är så med Birgitta Ohlsson. Men hon skiljer sig från andra rättighetsförespåkare - hon kommer att ha möjlighet att realisera pratet om rättigheter. Frågan är om det kommer att leda någonstans.

Rättigheter saknar semantisk innebörd. Lite elakt kan man säga att det är ord utan innebörd. Eller tillspetsat, som Vilhelm Lundstedt, den socialdemokratiske riksdagsmannen och professorn i civilrätt, uttryckte det – ”Pratet om rättigheter är som en papegojas pladder – meningslöst”.

Rättighetsbegreppet är en retorisk sambandscentral. När ett antal rättsfaktum uppfyllts uppstår en ”rättighet” som i sin tur kan ge upphov till en rättsföljd. Rättigheten finns dock inte. Den uppstår endast när det finns en serie rättsfaktum på plats. Som i sin tur dessutom skall stödjas av ett antal bevisfaktum. Först då kan man prata om en rättighet.

När Birgitta Ohlsson pratar om rättigheter kan det låta som människor bär omkring på ett antal rättighetsballonger. Någon har få ballonger. Någon har fler. Ibland byter människor en rättighetsballong mot en förpliktelseballong. Pratet om rättigheter blir lätt till barnens dag. Alla skall ha många ballonger. Lite tanke och retorik tycks dessvärre ägnas till hur rättigheter skall realiseras i praktiken. Vilka är i realiteten de rättsfakta och bevisfakta som skall presteras innan rättigheten kan aktualiseras?

Rättighetsbegreppet har en illa behandlad tvillingbror. Han tycks i det närmaste vara bortadopterad i den allmänpolitiska debatten. Jag tänker naturligtvis på den till rättigheten korresponderande skyldigheten – eller förpliktelsebegreppet om man så vill. Rättigheter blir till tomt prat om man inte också diskuterar förpliktigelser. Att någon är förpliktigad att uppfylla rättigheten är kanske självklart. Men den som tar rättigheter seriöst bör i själva verket prata om förpliktelser.

I en radiointervju hör jag en kvinna från Moderaterna säga att förpliktelser är omoderna. Tanken är barock. Utan förpliktelser finns inga skyldigheter. Och utan skyldigheter finns inga rättigheter. Vad som är omodernt är tanken på rättigheter som fritt flygande ballonger. Sådana tankebanor utrangerades ur det rättsvetenskapliga tänkandet för 70-80 år sedan.

Jag vill gratulera Birgitta Ohlsson. Arbetet som Europaminister är ett stort ansvar. I vart fall om man tar rättigheter på allvar. För det är inom EU-rätten och den internationella rätten rättighetsbegreppet missbrukas allra mest. Glappet mellan rättsfakta, bevisfakta, skyldigheter och de av EU-givna rättigheterna är enormt – i synnerhet på det sociala området. Finns det någon inom borgerligheten som kanske kan realisera rättigheter så är det kanske Birgitta Ohlsson. Man kan ju i vart fall hoppas. Lycka till!