När inskränkningar i grundläggande arbetsvillkor ska genomföras skyller regeringen på EU, säger skribenten.

När inskränkningar i grundläggande arbetsvillkor ska genomföras skyller regeringen på EU, säger skribenten.

MittEuropa »
Regeringens dolda EU-agenda

Moderaterna är inget nytt arbetarparti, utan ett arbetsgivarparti. Igår liksom idag går de borgerliga arbetsgivarnas ärenden. Regeringen skyller på EU och lägger sig platta för alla beslut som begränsar arbetstagarnas regler. Det skriver statsvetaren Kristoffer Arvidsson.

Före demokratins intåg dikterade arbetsgivaren ensidigt villkoren på svensk arbetsmarknad. 1800-talets borgerliga regeringar gick helt öppet arbetsgivarnas ärenden och medverkade konsekvent i undertryckandet av arbetstagarnas intressen. Med militärt hot stoppades strejker av statsmakten. Arbetstagare som protesterade fick sluta på dagen. Efter år av folklig kamp blev Sverige en demokrati 1921. Den vanlige arbetaren fick en reell möjlighet att genom politik förbättra sin situation på den svenska arbetsmarknaden. En jämnare maktbalans mellan arbetsgivare och arbetstagare blev möjlig.

Dagens borgerliga regering säger att de värnar fackets och arbetstagarnas rättigheter. De snart fyra år som borgerligheten suttit vid makten visar dock på en annan politik. En politik där regeringen lägger sig platt för EU i alla frågor som rör begränsningar av regler som främjar arbetarstagarnas intressen. EU har från regeringens sida blivit något man kan lägga ansvaret på när impopulära inskränkningar i grundläggande arbetsvillkor ska genomföras.

Problemet är inte bara att regler som stärker arbetstagarnas intressen blir lidande. Samtidigt som arbetstagarnas ställning försvagas stärks arbetsgivarnas. När EU vill förbättra arbetstagarnas villkor och försvaga arbetsgivarnas maktposition gör den borgerliga regeringens motstånd. Protester låter sig inte väntas och arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin (M) antyder att den svenska självständigheten är hotad. Retoriken säger sig värna den svenska självständigheten men innehåller ett dolt budskap.

Den senaste händelsen i förhållandet mellan svensk och europeisk rätt är att TCO anmält den borgerliga regeringen hos kommissionen. Anmälan handlar om att regeringen inte följt EUs minimiregler om arbetstagarnas skydd vid visstidsanställningar. Kommissionen gav TCO rätt och har skickat en så kallad formell underrättelse till den svenska regeringen. Detta är det första steget i en juridisk process gentemot en medlemsstat.

Kommissionen anser att den borgerliga regeringens förändringar av LAS (Lagen om anställningsskydd) 2007 strider mot EU-rätten. Förändringarna innebar att arbetsgivare kan växla mellan olika typer av vikariat och visstidsanställningar utan krav på att tillsvidareanställa arbetstagaren. EU-rätten kräver att det i nationell lagstiftning skall finnas ett effektivt skydd mot missbruk av upprepade tidsbegränsade anställningar. Det är avsaknad av detta effektiva skydd som kommissionen nu kritiserar regeringen för.

Det har gått en månad sedan riksdagen röstade igenom Lex Laval. Lagändringen innebär en begränsning i stridsrätten och är ett hot mot arbetsmarknadsparternas självreglering. Ytterst sett handlar det om den så kallade bevisregeln. Denna regel innebär att facket inte får vidta stridsåtgärder om den utländske arbetsgivaren kan visa på att denne använder villkor som kan liknas med de i svenska kollektivavtal. Men av erfarenhet vet vi att det ofta finns två avtal, ett som visas för facket, och ett som tillämpas i praktiken. Bevisläget blir i det närmaste omöjligt och att i ett sådant fall vidta stridsåtgärder blir riskabelt.

Utan hot om stridsåtgärder blir det svårt att teckna kollektivavtal. Priset på arbete blir lägre och arbetstagare ställs mot arbetstagare. Arbetstagarna blir, utan kollektivavtal, lämnade i händerna på arbetsgivarna och deras intressen. Den borgerliga regeringen har genom EU-domstolens ställningstagande i Laval valt att gå Svenskt Näringslivs ärenden. Detta gör man genom att öka konkurrensen mellan arbetstagare och på så vis sänka priset på arbete. I sin retorik skyller den borgerliga regeringen på EU men i själva verket finns ett nationellt handlingsutrymme som man valt att inte utnyttja.

Under de fyra år som borgerligheten haft regeringsmakten har EU-retoriken haft ett dolt budskap. Regeringen uttalar sig varmt om den svenska modellen och värnandet om parternas självbestämmande på arbetets marknad. Retoriken framstår som tydlig men under ytan döljer sig ett privilegierande av arbetsgivarnas intresse. Det svenska självbestämmandet vill den borgerliga regeringen skydda när arbetsgivarnas intressen hotas av EU. När arbetstagarnas intressen hotas är lojaliteten med EU däremot överordnad.

Att den svenska kollektivavtalsmodellen skall värnas är mer retorik än realitet i arbetsmarknadsministerns mun. I mötet mellan EU-rätten och nationell rätt är det nationella handlingsutrymmet ofta större än vad man kan tro. EU-regleringen är ofta oklar och påverkas av medlemsstaternas eget agerande.

Skillnaden mellan 1800- talets och dagens Sverige är att borgerliga regeringar förr inte behövde använda en retorik med dolt budskap. Det var klart och tydligt att det var arbetsgivarnas intressen man värnade. Pratet om att moderaterna skulle vara det nya arbetarpartiet är tom retorik. En mer korrekt retorik är moderaterna – det nya arbetsgivarpartiet.