Isabella Lövin: Som att kastas in i det stora okända

När Isabella Lövin blev EU-politiker efter tjugo år som kulturjournalist var det efter svåra våndor av beslutsångest. Nu strider hon för att EU ska få en hållbar fiskepolitik och beskriver sina första tio månader EU-parlamentariker som överväldigande.

– Oj, en sån där vill jag ha, säger Isabella Lövin, trånandes efter bandspelaren jag ställer fram mellan kristallglasen placerade två centimeter från porslinstallriken som ligger stadigt på dubbla linnedukar. En av de drygt 500 anställda i EU-parlamentets ledamotsmatsal kommer fram med en dagsfärsk, läderinbunden lunchmeny.
– Tar den upp ljud från båda håll? Superbra!

Isabella Lövin har varit miljöpartistisk EU-parlamentariker i drygt ett halvår men ränderna efter de tjugo åren som journalist har inte gått ur henne. Själv har hon tidigare liknat de två decennierna vid en enda lång förberedelse för uppdraget hon har nu, det politiska.
– Jag tänkte tidigare att ”inte ska väl lilla jag vara med och påverka det man ser på nyheterna”. Folk verkar så slipade och det var en helt annan värld. Min bok kunde jag skriva lite i skymundan, utan tryck, för att sen se vad det ledde till. Med facit i hand har jag nog varit lite för försiktig tidigare, säger hon.

Det var långt ifrån självklart att hon skulle ta steget från journalistiken in i politiken. Efter de stora framgångarna med boken Tyst hav, hon fick bland annat Stora journalistpriset i klassen årets berättare, kunde Isabella Lövin välja och vraka mellan erbjudandena. Det var filmer, programledaruppdrag, krönikor. Och så den där förfrågan om att ställa upp för Miljöpartiet i valet till EU-parlamentet. Hennes första reaktion minns hon tydligt.
– Ett tvärnej. Varför skulle jag göra det? Att sätta min journalistiska opartiskhet och trovärdighet på spel. Det ville jag inte.

Men under en betänketid på två månader började tankarna att skifta. Ju fler människor hon pratade med, ju mer hon vände och vred på det, desto mer växte känslan fram. Att erfarenheten vore synd att gå miste om. Ett samtal från en person "i partiledningen" fällde avgörandet.
– Jag var rädd för att bli en slags miljöpartistisk galjonsfigur som kunde användas på alla möjliga områden. Men vad personen sa till mig var att jag skulle få fortsätta att jobba med fiske- och havsfrågor. Någonting annat förväntades inte av mig. Det gjorde beslutet väldigt mycket enklare för jag har aldrig inspirerat på att bli allmänpolitiker, säger hon och stoppar i sig en gnocchi.

Partimedlemmarna satte henne på andra plats i en intern omröstning och efter Miljöpartiets succéval var det klart – Isabella Lövin blev en av två parlamentariker med ett mandat på fem år. Arbetet med fiskefrågorna rivstartade. Ett fiskeriavtal med Guinea avbröts i oktober efter intensivt arbete i utskottet och efter att hon visat en dokumentär i parlamentet om fiske i Östersjön bröt en mediestorm i Polen ut om att hon spridit antipolsk propaganda.

Blev arbetet i parlamentet som du hade föreställt dig?
– Det var ju omöjligt att direkt föreställa mig hur det skulle vara, jag hade ju aldrig arbetat med politik tidigare. Det var ju som att kastas in i det stora okända. En del av mig fruktade att jag skulle drunkna i någon slags märklig politisk kvarn.

Har du drunknat?

Lång tvekan.
– Å ena sidan är det otroligt mycket fotarbete. Det är överväldigande. Man måste vara social, ha kontakter, svara på telefon och mejl, ständigt vara tillgänglig. Så på det viset stämmer den här bilden av kvarnen. Å andra sidan känner jag inte att kvarnen håller på att mala ner mig. Är man ett gruskorn i den där kvarnen så visst sjutton blir det rispor när det går runt.

Det enskilt största problemet med EU:s fiskepolitik menar Isabella Lövin är antalet båtar. Med hälften så många skulle färre båtar kunna ta upp mer fisk per båt, vilket skulle minska överfiskningen. Nyckeln till EU:s fiskepolitik tror hon annars ligger i att få ner besluten på så lokal nivå som möjligt. Som ett positivt exempel tar hon Island, där utfiskningen inte alls är lika allvarlig som i EU:s vatten.

Kommer det att gå?
– Ja, det är i varje fall målet. Sen kommer det säkert att fortsätta överfiskas men då kan man lättare peka finger åt dem som är ansvariga.

I fiskeutskottet försöker hon att vara pragmatisk och inte stånga huvudet blodigt i alla lägen för fiskarnas väl och ve. Motsättningarna med spanjorer och portugiser finns där, men pragmatism får gå före ett stenhårt ideologiskt skyttegravskrig. Att komma med faktabaserade exempel på hur snett det kan gå snarare än att anklaga enskilda länder är en taktik som vinner i längden, går resonemanget. Och den linjen håller hon fast vid privat när människor vill prata om fisk, vilket sker ständigt.
– Jag har suttit på middag där folk har beställt in hotade arter och jag förstör ju inte den middagen genom att säga till. Jag tror det är viktigt för ens trovärdighet att man inte är alldeles petnoga med den typen av kommentarer mot andra.