Den ökade globaliseringen kräver att EU:s 2020-strategi blir en framgång, anser skribenten.

Den ökade globaliseringen kräver att EU:s 2020-strategi blir en framgång, anser skribenten.

MittEuropa »
Låt inte EU2020-strategin bli ett nytt misslyckande

För att 2020-strategin ska lyckas bör EU överge den öppna samordningsmetoden och istället bygga målsättningarna kring en ”morot och piska” taktik genom att förstärka EU-kommissionens roll. Det skriver Jakob Larsson.

Diskussionerna kring EUs långsiktiga framtidsagenda (EU 2020) har hamnat i skuggan av den ekonomiska krisen i Grekland. På torsdag och fredag samlas Europeiska rådet i Bryssel för att slutligt diskutera kommissionens förslag.

2020-strategin ska ersätta den urvattnade Lissabonstrategin, men baseras i stort sett på samma principer. Lissabonstrategin var ambitiös med storslagna målsättningar men misslyckades på grund av svag politisk vilja från medlemsländerna att genomföra de nationella strategiplaner som man gemensamt kom överens om på Europeisk nivå. Detta berodde främst på att den ”mjuka” metod för att genomföra strategin (den öppna samordningsmetoden) inte tillät EU att utöva nödvändigt tryck på de medlemsländer som inte följde rekommendationerna.

Tanken var att det skulle räcka med att EU genomförde jämförelser mellan medlemsländer (benchmarks) som i sin tur skulle ge upphov till ett grupptryck där länder som presterade sämre skulle ta efter sina grannar (from "naming and shaming" to "exchanges of best practice"). EU-institutionernas roll reducerades till att utfärda icke-bindande rekommendationer, en funktion som OECD redan spelade. Trots denna uppenbara svaghet i själva implementeringsprocessen har både rådet och kommissionen valt samma ”mjuka väg” för nästa tioårsperiod. Öppen samordning utgör grunden även för genomförandet av EU 2020.

Kommissionen föreslår fem övergripande mål för medlemsländerna i 2020-strategin:

  • 75 procent av befolkningen ska ha ett arbete,
  • 3 procent av BNP ska investeras i forskning och utveckling,
  • energi- och klimatmålen 20/20/20 ska uppnås,
  • minst 40 procent av de yngre ska avsluta högre utbildning och mindre än 10 procent ska sluta skolan i förtid,
  • antalet människor som lever under EUs fattigdomsgräns minska med 20 miljoner.

Målsättningarna i sig är bra, men det finns anledning att vara skeptisk till om de verkligen kommer att uppfyllas eftersom medlemsländerna inte är villiga att förstärka metoden för att genomföra strategin. Hela projektet vilar därför (återigen) på politisk vilja från Europas ledare i rådet. Erfarenheterna från Lissabonstrategin visar dels att politisk handlingskraft tenderar att avta (eftersom strategin sträcker sig betydligt längre fram i tiden än regeringars mandatperioder) och dels att medlemsländerna inte gärna tar idkar självkritik.

Om 2020-strategin ska lyckas bör EU av denna anledning överge den öppna samordningsmetoden och istället bygga målsättningarna kring en ”morot och piska” taktik genom att förstärka kommissionens roll. Strukturfonderna skulle kunna användas som morot genom att ge medel till de länder som presenterar – och genomför - trovärdiga nationella strategiplaner som ligger i linje med 2020-strategin. Samtidigt kan kommissionen, mot de länder som ignorerar strategin, hota med indragna strukturmedel.

Europa har mycket att vinna på ökat samarbete för att möta framtidens gemensamma utmaningar. Det handlar om behovet av stora investeringar i humankapital för att möta ökad globalisering, om nya sociala strategier för att se till att den demografiska transitionen inte underminerar våra välfärdssystem och om att EU ska leda kampen mot klimatförändringar på den internationella arenan. Om EUs ledare menar allvar med EU 2020 bör de därför nu lära av Lissabonstrategins misslyckande och öppna för en starkare ställning för kommissionen att verkligen se till att strategin genomförs.