Annons

MittEuropa »
Låt väljarna hålla i piskan - inte EU-kommissionen

EU2020 innehåller bra, men luddiga mål för sysselsättning, forskning, klimat, utbildning och fattigdomsbekämpning. Sannolikt kommer man inte att nå ett enda, men om man kommer en bra bit på vägen kan det vara gott nog. Det skriver Tommy Svensson, chef för fackliga Brysselkontoret, i replik till Jakob Larsson.

På torsdagens toppmöte ska EU:s stats- och regeringschefer anta den nya framtidsstrategin EU2020. Det väntas ske utan större diskussion.

Kompromisserna är gjorda och EU:s ledare är mer upptagna av hur det ska gå för unionen och euron under de närmaste veckorna, än de är för utvecklingen tio år framåt. I det avseendet har Jakob Larsson rätt när han på Europaportalen (14/6) skriver att EU2020 har hamnat i skuggan av den ekonomiska krisen.

Det är värre än så. Hanteringen av den ekonomiska krisen med drastiska , snabba och mycket omfattande nedskärningar i medlemsländerna riskerar att rycka undan grunden för hela tillväxt- och jobbstrategin. Efterfrågan dras ned och de sociala konsekvenserna med ökad utslagning och högre arbetslöshet går helt på tvärs med de mål som stakas ut i EU2020. Denna kritik förs fram av Europafacket och delas av många oberoende ekonomer.

Föregångaren Lissabonstrategin som beslutades för tio år sedan anses allmänt, men litet orättvist, ha varit ett misslyckande. Målen var det inget fel på, annat än att de kanske var för många. Problemet var att regeringarna inte genomförde det de kommit överens om. Dessutom var strategin dåligt förankrad såväl nationellt, regionalt och lokalt som i det civila samhället.

När efterföljaren EU2020 nu ska beslutas ropar många, likt Jakob Larsson, på mer makt (”piska”) åt kommissionen. Styrningen måste bli hårdare och de länder som inte lever upp till de gemensamma målet måste straffas. Böter eller indragna bidrag nämns.

Vad man då glömmer är att Lissabonstrategin var ett sätt att skapa en samordnad politik på områden som länderna själva bestämde över. Därför byggde den i huvudsak på frivillighet. Alternativet var en omfattande maktöverföring till EU på områden som arbetsmarknad, utbildning och socialpolitik.

Såväl Lissabonstrategin som den nya EU2020 innehåller dock åtskillig lagstiftning, exempelvis när det gäller att förverkliga den inre marknaden. I alla dessa avseenden finns det vanliga regelverket mot länder som inte följer EU:s direktiv.

EU2020 innehåller bra, men luddiga mål för sysselsättning, forskning, klimat, utbildning och fattigdomsbekämpning. Sannolikt kommer man inte att nå ett enda, men om man kommer en bra bit på vägen kan det vara gott nog.

Ur facklig synpunkt saknas mycket – ett socialt medborgarperspektiv, tydligare mål om goda och tryggare arbeten, om jämställdhet med mera.

Att driva på och förbättra både målen och medlem är en politisk process. Trycket måste komma underifrån, från medborgarna och från exempelvis de fackliga organisationerna. Om några ska hålla efter politikerna med piskan bör det vara väljarna, och inte EU-kommissionen.