Arkivbild: Staffan Danielsson (C), Anna Kinberg Batra (M), Birgitta Ohlsson (FP) och Holger Gustafsson (KD) i maj 2010.

Arkivbild: Staffan Danielsson (C), Anna Kinberg Batra (M), Birgitta Ohlsson (FP) och Holger Gustafsson (KD) i maj 2010.

Bild: Frida Jacobsson

MittEuropa »
Rödgröna saknar trovärdig EU-politik

Alliansregeringen har tagit över 1000 EU-beslut tillsammans samtidigt som oppositionen har varit splittrade. De saknar en verklig gemensam övertygelse och saknar svar på hur EU ska komma ur den ekonomiska krisen.

Så kom den tillslut – oppositionens gemensamma EU-politik - då de i helgen publicerade sitt program för EU-samarbetet. Många var förväntansfulla, inte minst vi i Alliansen som länge påpekat att det går inte att gå till val, som en koalition, utan att redogöra för vad man vill med svensk EU-politik.

Men efter en titt på texten saknar vi två saker. Det ena är den verkliga övertygelsen. Detta saknar vänsteroppositionen, vilket blir tydligt då de känt att de måste skriva dit att man fortfarande har olika syn på EU. Att (V) fortsätter att i sitt partiprogram kalla unionen odemokratisk och kräva utträde förklarar Lars Ohly med att ”partiprogrammet och verkligheten inte är samma sak”. Då kan man ju undra hur de ser på en gemensam rapport med (S) och (MP)- Är det inte heller riktigt verkligt för dem?

Det andra, som kan vara ett ännu större problem, är att de också saknar svar på den allra viktigaste frågan just nu, nämligen hur vi ska komma ur den ekonomiska krisen och få bukt med underskotten. De vill satsa och investera men talar tyst om budgetdisciplin. Sahlin och Östros (S) gick för några veckor sedan ut och berättade om hur de ville stärka EU:s stabilitetspakt. Att Socialdemokraterna delar vår uppfattning om vikten av stabila offentliga finanser är bra men räcker dock inte. De söker inte makten på egen hand och måste därför förlita sig på Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Vänsterpartiets företrädare i Europaparlamentet har på Europaportalen klargjort att stabilitetspakten borde upphävas och sysselsättning överordnas den ekonomiska politiken. Så hur oppositionen ska tackla EU:s ekonomiska kris och skapa ett konkurrenskraftigare Europa för fler jobb verkar man långt ifrån att ha ett gemensamt svar på. Till detta måste oppositionen komma överens med sina röda vänner runt om i Europa som alla sitter på stora budgetunderskott och liten handlingsförmåga.

Mycket av de punkter som vänsteroppositionen vill verka för inom unionen som exempelvis ökad öppenhet, hållbar utveckling, fred, demokrati, rättvisa i världen, är dessutom helt okontroversiella svenska prioriteringar som alla riksdagens partier står bakom. Likaså gäller de lite mer konkreta förslagen som reformering av EU:s jordbrukspolitik, omorientering av EU:s fiskepolitik, stärka EU:s lagstiftning mot diskriminering och att verka för fortsatt utvidgning, ståndpunkter som riksdagens alla partier varit överens om länge.

Alliansens stöd för EU är gediget och glasklart och vi välkomnar att Vänsterpartiet och Miljöpartiet nu lite tydligare kan erkänna EU som en central aktör för att lösa gränsöverskridande problem. Men svenskt inflytande i EU handlar om så mycket mer än att skriva ihop sig i en rapport. Här krävs att i vardagen ha förmåga att fatta beslut om små och stora sakfrågor.

Hittills under mandatperioden har alliansregeringen förankrat en gemensam hållning i över tusen EU-beslut. Oppositionen har varit kraftigt oense i dessa beslut och Socialdemokraterna mer ense med Alliansen än med (V) och (MP). Vi älskar inte allt EU gör, men för att seriöst kunna förändra måste man ha en trovärdig grund. Det saknar oppositionen fortfarande.