MittEuropa »
”Arbetsgivare och fackförbund överens”

För första har både fackliga organisationer och arbetstagarrepresentanter har en samsyn kring hur arbetstagarnas rättigheter skall stärkas med anledning Lavaldomen och tre andra domar i EU-domstolen. omsluten. De kräver nu gemensamt en ändring av lagstiftningen. Det skriver Thomas Janson, TCO.

EU-domstolens beslut i Viking-, Laval-, Rüffert- och Luxemburgmålen har bland annat lett till att grundläggande fackliga fri och rättigheter som förenings-, förhandlings- och konflikträtt begränsats och till att arbetstagare som är utstationerats från företag i andra EU-länder riskerar att få sämre villkor än personer som är anställda av företag som är baserade i t.ex. Sverige, Tyskland eller andra EU-länder.

Nu har den Europeiska ekonomiska och sociala kommittén EESK (en rådgivande EU-institution med arbetsgivare, fackliga organisationer och andra representanter för det civila samhället) klart uttryckt att domarna riskerar att urholka arbetstagarnas rättigheter och att det behövs åtgärder för att stärka arbetstagarnas desamma. Det är ett stort framsteg eftersom det är första gången som både fackliga organisationer och arbetstagarrepresentanter har en samsyn kring hur arbetstagarnas rättigheter skall stärkas med anledning av de fyra domsluten. Tidigare har de europeiska arbetsgivarna varit nöjda med domarna och EU-kommissionen varit alltför passiv eller till och själva initierat mål i domstolen, nämligen Luxemburgmålet. .

Domarna innebär att en obalans har uppstått mellan företagens ekonomiska friheter och grundläggande rättigheter inom Unionen till nackdel för de senare. EU:s sociala dimension har således fått en törn och risken att vi kan få nya liknande domar från EU är uppenbar. Arbetstagare som utstationeras från företag i andra EU-länder till Sverige, Tyskland eller andra EU-länder riskerar nu att få sämre arbetsvillkor än dem som är anställda av företag som är etablerade här. Olika regler kan komma att gälla för inhemska respektive utländska företag beroende på om de har svenska kollektivavtal eller inte och konkurrensen risker bli osund.

EESK anser att de fyra EU-domarna har gett upphov till oro och fara för att arbetstagarnas rättigheter urholkas varför den europeiska lagstiftaren nu måste ta sitt ansvar. EESK har tre förslag på hur situationen för de utstationerade arbetstagarna skall förbättras:

1. För det första efterfrågar EESK ett effektivare genomförande av utstationeringsdirektivet för att täppa till de kryphål som finns i lagstiftningen idag. EESK vill också inrätta ett "Europeiskt socialt Interpol" med ansvar för att samordna och stödja samarbetet mellan yrkesinspektionerna i de olika medlemsstaterna.

2.
För det andra anser EESK man bör göra en översyn av delar av utstationeringsdirektivet för att på ett konsekvent sätt tillämpa arbetsplatsprincipen. Syftet är att återetablera den princip som försvagades av EU-domstolen, nämligen att samma arbets- och ersättningsvillkor ska gälla för samma arbete på samma arbetsplats så at den fria rörligheten inte kan utnyttjas för att sänka löne- och arbetsvillkor.

3. För det tredje bör EU verka för att arbetstagarnas rättigheter stärkas inom unionen. Genom Lissabonfördraget har stadgan om de grundläggande rättigheterna, där strejkrätten ingår, samma status som fördraget. Men för att stärka de grundläggande fackliga rättigheterna är det, enligt EESK, viktigt med ändringar av fördraget. Utgångspunkten måste vara att skydda de fackliga rättigheterna från inskränkningar och att dessa kommer i första hand vid en eventuell ny domstolsprövning.

Bakgrunden till det gemensamma yttrandet från EESK är att den europeiska arbetsmarknaden står inför de värsta utmaningarna på årtionden. Finanskrisen har inneburit att arbetslösheten har ökat kraftigt. Staternas räddningsåtgärder och den ökande arbetslösheten har inneburit att många länder nu har stora skulder som de måste åtgärda. Det som inom EU kallas den sociala dimensionen har urholkats genom välfärdssystemen attackerats där resultaten blivit att de ekonomiska skillnaderna ökat. Detta trots att vi vet att till exempel arbetslöshetsförsäkringar och sjukförsäkringar är av avgörande betydelse för att minska fattigdom och klyftor. 

Konsekvenserna av de fyra domarna har ytterligare spätt på den sociala krisen eftersom det hindrar fackliga organisationer från att säkerställa att utstationerade arbetstagare har godtagbara villkor. Nationella myndigheter tvekar idag vid offentlig upphandling att ställa sociala krav som ska skydda arbetstagare vid tjänsteupphandling trots att sådana krav är väl förankrade i internationella konventioner. LO har t ex i en nyligen publicerad rapport kritiserat att Vägverket och Banverket (som den 1 april inkorporerades i Trafikverket) pressat priserna vilket inneburit att huvudentreprenörer som anlitar underentreprenörer med stor andel utländsk arbetskraft fått en stor del av upphandlingen. Den utländska arbetskraften drabbas av lägre löner och sämre villkor och de inhemska arbetsgivarna av osund konkurrens när staten pressar kostnaderna. Arbetstagarna kan dessutom i högre grad riskera att drabbas av arbetsplatsolyckor.

Flera organisationer har reagerat på domarna. I maj 2009 demonstrerade hundratusentals arbetstagare i flera europeiska städer för starkare rättigheter med anledning av domstolsutslagen. Europaparlamentet har i en resolution betonat att friheten att tillhandahålla tjänster inte har företräde framför de grundläggande rättigheterna. Också den akademiska världen är kritisk. I juni 2009 skickade mer än ett hundra europeiska advokater och akademiker med inriktning på arbetsrätt ett öppet brev till stats- och regeringscheferna där de uttryckte sin stora oro över försämringarna i de grundläggande sociala rättigheterna och konsekvenserna av den senaste tidens avgöranden från EU-domstolen för arbetstagarnas – och deras organisationers – rättigheter.

Europafacket har föreslagit att det krävs två olika rättsliga åtgärder för att komma ur den situation dessa domar skapat. Dels att det sker partiell ändring av utstationeringsdirektivet, dels en förändring av fördraget som skulle stärka de grundläggande rättigheterna, t.ex konflikträtten i ett socialt protokoll. Inget av förslagen har hittills fått något avtryck i någon mer bestämd viljeinriktning eller konkret förslag från EU-kommissionen även om frågan på vissa håll alltjämt diskuteras och kanske tom övervägs. De europeiska arbetsgivarna förhåller sig som väntat passiva.

Försök har dock gjorts att hitta vägar som skulle lösa konflikten med anledning av de fyra domarna. I mars 2009 bjöds de europeiska arbetsmarknadsparterna för att försöka hitta en gemensam lösning på de problem som Lavalmålet och övriga rättsfallen skapat, vilket dock inte lyckades.

Nu är dock alla de grupper som representeras i EESK däribland arbetsgivarrepresentanter och fackliga organisationer överens om att en ändring av lagstiftningen krävs. Det är nödvändigt att ändra utstationeringsdirektivet och fördraget för att skapa en bättre balans mellan grundläggande fackliga rättigheter och ekonomiska rättigheter anser EESK.

Den inre marknaden får inte innebära att arbetstagarnas grundläggande rättigheter åsidosätts eller försvagas. Detta bör stämma EU-kommissionen och ministerrådet till eftertanke kring hur de skall gå vidare med frågan efterverkningarna av Laval, Viking, Rüffert och Luxemburg domarna. Det finns ingen ”quick fix” utan en lösning förutsätter politisk vilja och att det i lagstiftning och fördrag skapas bättre skydd för arbetstagarnas rättigheter på den inre marknaden.