EU-frågorna lyser med sin frånvaro i den svenska valdebatten trots att de avgörs i valet, skriver Jakob Larsson.

EU-frågorna lyser med sin frånvaro i den svenska valdebatten trots att de avgörs i valet, skriver Jakob Larsson.

Bild: Fredrik Hjerling/Flickr

MittEuropa »
Sveriges EU-politik avgörs i riksdagsvalet

Att mer än hälften av alla beslut i riksdag och kommuner har sitt ursprung i Bryssel har varit känt en längre tid. Trots detta har svensk medias rapportering av EU-politik varit – och är – undermålig. Det skriver Jakob Larsson vid Institutet för framtidsstudier.

I samband med valet till Europaparlamentet våren 2009 brottades nyhetsredaktioner med att identifiera EU-frågor med tydliga ideologiska skiljelinjer. Resultatet blev halvhjärtat och valdeltagandet stannade på pinsamt låga 45,5 procent. Glädjande var i alla fall att man slutligen – efter 15 år! – lämnade ja/nej-debatten.

Den brittiske statsvetaren Simon Hix har länge argumenterat att den sjukdom som EU lider av är brist på folklig legitimitet. Endast hälften av medborgarna anser att deras land tjänar på att vara medlem i EU. Hans medicin är att överföra den ofta livliga politiska kampen mellan höger och vänster i nationella frågor till EU-frågor. Hix skisserar bilden av ett EU som genomgått ett successivt politiskt skifte. I takt med att fokus flyttats från gemensamt marknadsbyggande präglat av konsensus till en mer preciserad politik som brottas med hur liberal eller reglerad den inre marknaden bör vara, har den politiska konflikten accentuerats även på det europeiska planet (Hix 2008).

I den svenska valrörelsen spelar EU-frågorna i media än så länge en relativt undanskymd roll, men det finns undantag. I Sveriges radio hör jag ena dagen ett inslag om att debatterna i den tidigare avsomnade EU-nämnden (det organ där riksdagen samråder med regeringen inför EU-beslut) under våren allt mer kommit att präglas av tydliga blockskillnader. Dagen därpå sänder radion en fyrtiofem minuter lång debatt med rubriken ’Vilken politik vill nästa regering driva i EU?’ Även här är trenden tydlig; på allt fler frågor går en tydlig skiljelinje mellan den borgerliga alliansen och de rödgröna.

För den enskilde väljaren har valet av svensk regering stor betydelse för vilken EU-politik man vill ha, till och med större betydelse än valet till Europaparlamentet. De täta rådsmötena i kölvattnet av krisen har stärkt både Europeiska rådet och ministerrådens makt i förhållande till Europaparlamentet. Mot denna bakgrund är det av stor vikt att EU-frågorna bereds utrymme i höstens valdebatter. Om journalister har svårt att identifiera EU-frågor som utmärks av tydliga ideologiska åtskillnader, följer här några ämnen som jag gärna skulle vilja höra politikerna debattera mer innan jag går till valurnan den 19 september:

- Fri rörlighet för sjukvård inom EU (patientrörlighetsdirektivet)
- Exportsubventioner inom fiskenäring och jordbruksproduktion
- Migrationspolitik (”Fort Europa” och cirkulär migration)
- Jobbfrågan: arbetstagares rättigheter (Laval-domen)

I det längre perspektivet bör diskussionen handla om vilket EU vi vill ha: Vill vi ha ett mer ekonomsikt integrerat EU? Vill vi ha en gemensam utrikespolitik inom EU? Vill vi ha ett mer socialt sammanhållet Europa, där även sociala rättigheter görs rörliga i en union som bygger på medborgares fria rörlighet?