Debatt: EU ska inte skylla krisen på lönerna

Utfallet av veckans omröstning i EU-parlamentets ekonomiutskott om EU-kommissionens så kallade sixpack var en delseger för skyddet av en fri och oberoende lönebildning i EU, men det räcker inte. Att inte de länder som också har för låga löneökningar och för stora bytesbalansöverskott (exempelvis Tyskland) blir föremål för kritik bäddar för att vi får se en politik inom euroområdet som pressar lönerna nedåt. Det innebär att krisländerna i söder också får svårare att komma ur krisen utan att genomföra än mer drakoniska sänkningar av välfärd och löner.

De fackliga organisationerna har riktat stark kritik mot kommissionens förslag och framför allt att de innebär en inblandning i lönebildningen. Lönebildningen i Sverige är parternas ansvar. Varken staten eller EU- kommissionen ska blanda sig hur utfallet blir, på vilken nivå avtal träffas och vilket löneutrymme som parterna kommer fram till i olika sektorer. Lönebildningen i Sverige fungerar dessutom väl och är konkurrenskraftig i ett europeiskt perspektiv.

När hela parlamentet i juni slutbehandlar förslagspaketet har parlamentarikerna möjligheten att skicka ett meddelande till Europas regeringar och Ministerrådet:

För det första att det är parterna är ansvariga för lönebildningen och att EU skall respektera de olika kollektivavtalssystemen. EU skall inte lägga sig i hur arbetsmarknadens parter förhandlar lönerna nationellt.

För det andra att både länder med bytesbalansunderskott likaväl som överskott bör vidta åtgärder om det förekommer ekonomiska obalanser.

För det tredje att arbetsmarknadens parter måste ha större inflytande och insyn i processen.

Att skylla på lönerna som orsak till krisen är ogrundat och omotiverat. En del av debatten pekar ut just lönebildningen som problem i de länder som nu genomgår stora nedskärningar av välfärden och lönerna. Det är viktigt att komma ihåg att finanskrisen och den nuvarande skuldkrisen inte beror på för höga löner. Istället pekar bevisen mot att för låga löner och för låga löneökningar förvärrade skuldkrisen i USA.

En IMF-rapport från 2010 pekar ut den växande inkomstojämlikheten och löntagarnas försvagade förhandlingsstyrka ut som den främsta orsaken till finanskrisen i USA 2007. För att undvika att drabbas av ständiga finanskriser handlar det om att minska inkomstklyftorna och stärka löntagarnas förhandlingsstyrka.

EU-kommissionen pekar dessutom själv på, i European Competitiveness Report 2010, att utvecklingen av enhetsarbetskostnaderna i krisländerna inte har haft någon signifikant effekt för ländernas exportmöjligheter. Problemen i till exempel Grekland och Spanien är olika till sin karaktär.

Grekland har ett budgetbalansproblem eftersom landet har fört en ohållbar finanspolitik under lång tid. Spanien hade inte några problem med budgetunderskott utan istället problem med otillräckligt stram stabiliseringspolitik som ledde till överhettning. Att skylla på lönerna som orsak till krisen är därför ologiskt och kontraproduktivt.

Det är också viktigt att inse att Tysklands och andra överskottsländers roll är minst lika viktig för krisländerna som deras egen hantering av krisen. För låga löneökningar i Tyskland påverkar också de andra länderna i eurozonen och försvårar en återhämtning. En politik med press på löner och välfärd riskerar därför att ytterligare försämra situationen för alla länder i eurozonen genom ökad arbetslöshet, fler fattiga och ökade klyftor. Därför är det viktigt att i lagförslagen också kräva åtgärder av Tyskland och andra överskottsländer i eurozonen. Både Sveriges och Tysklands regeringar har dock drivit en linje som går i motsatt riktning.

Det är också dags att involvera arbetsmarknadens parter i diskussionerna om hur Europa skall bekämpa den ekonomiska krisen och öka tillväxten, sysselsättningen samtidigt som man måste minska de ekonomiska och sociala klyftorna.

Fackföreningarna är starkt kritiska mot de åtgärder som genomförts av regeringarna i de krisdrabbade länderna. Valet för våra kollegor i Grekland, Irland eller Spanien har varit att gå med drakoniska nedskärningar eller se hur regeringarna genomför nedskärningar i alla fall.

Nu kan EU gå före och bjuda in arbetsmarknadens parter genom att formellt inkludera Europafacket och de europeiska arbetsgivarna i den process som finns inom ramen för Tillväxt- och stabilitetspakten. Den svenska regeringen har, genom att skapa ett samarbete mellan regeringen och arbetsmarknadens parter i om EUs tillväxtstrategi EU 2020, gett ett gott exempel på vikten att inkludera parterna i tillväxtfrågor.

Det är dags att sluta skylla på lönerna och istället vidta åtgärder för att de som orsakat krisen också får betala en del för att ordna upp den.