Annons

Euroländernas ledare förstås redan insett problematiken men att lämna ifrån sig makt är smärtsamt, skriver Jakob Larsson.

Euroländernas ledare förstås redan insett problematiken men att lämna ifrån sig makt är smärtsamt, skriver Jakob Larsson.

Bild: 13dede

MittEuropa »
Därför vägrar krisen släppa taget

Krisen är ett fatalt politiskt misslyckande. Men att lämna ifrån sig makt är smärtsamt. Det skriver Jakob Larsson.

I juni var det Grekland. I augusti Frankrike, Italien, Spanien och Portugal. I september var det återigen Grekland och Spanien. I oktober Grekland igen. I november lite mer Grekland och Italien. I skrivande stund tycks det vara Spanien och Frankrike. Belgien står förmodligen på tur. Statsobligationsräntan rusar i höjden och trycket ökar på Europeiska Centralbanken (ECB) att rulla igång sedelpressarna. Tyskarna bromsar in i det sista, livrädda för att upprepa det historiska misstag som ledde till hyperinflation och banade väg för ... ja, ni vet vem.

Men vad beror det egentligen på att krisen vägrar släppa taget om Euroländerna trots otaliga ekonomiska räddningspaket? Vad det kokar ner till är brist på fortroende. Lågt förtroende från marknaden är lika med hög låneränta. Logiskt. Men varför är förtroendet så lågt? Nu blir det mer komplicerat. Initialt berodde det på statsskulder som tillåtits skena med brutna pakter om stabilitet som följd. Men det som nu håller krisen vid liv är otydliga, okoordinerade och alldeles för långsamma beslut. Krisen är ett fatalt politiskt misslyckande.

Sett utifrån, från andra delar av världen, är det ingen tvekan om den saken. Men att skylla på enskilda politiska ledare vore orättvist, de har sina medlemsländers bästa för ögonen möjligtvis med undantag för herr Berlusconi, men det är ju som bekant löst.

Problemet för Euroländerna är snarare allt för svaga gemensamma institutioner. Den europeiska räddningsfonden EFSF gavs inte tillräckliga muskler för att lugna marknaden när krisen rullade över till de stora länderna. ECB är visserligen en federal institution men dess handlingsutrymme är begränsat eftersom finanspolitiken är nationell. Problematiken i detta har Euroländernas ledare förstås redan insett, men att lämna ifrån sig makt är smärtsamt. För att återupprätta marknadens förtroende tvingas de dock nu att öka integrationen sinsemellan. Finanspolitiken kommer med stor sannolikhet att göras gemensam och röster höjs även för gemensamma skatter.

Så vad spelar då detta för roll för Sverige? Personligen tror jag att ett Europa som är delat i ett a- och b-lag, där Sverige tillhör den senare gruppen kan påverka oss mer än vi anar. Risken för en liten öppen – och extremt exportberoende – ekonomi att stå utanför kan bli hög.

Göran Persson exemplifierar i en artikel häromdagen med att jämföra Sverige med Schweiz där man redan tvingats knyta schweizerfrancen till euron eftersom francen blev för stark.

”Det kan mycket väl ske också i Sverige. Det är lätt att se hur en sådan utveckling kan gå i gång. Och när väl valutorna drivs uppåt är ett exportorienterat land ohyggligt sårbart ... om det väl händer kan det gå fort”.