Sverige skulle kraftigt förlora i inflytande på att vara med i Europakten, skriver Thomas Janson och Claes-Mikael Jonsson.

Sverige skulle kraftigt förlora i inflytande på att vara med i Europakten, skriver Thomas Janson och Claes-Mikael Jonsson.

Sverige förlorar på europakten

Pakten försvårar en progressiv konjunkturpolitik och reducerar det demokratiska styret. Det skriver Thomas Janson, rådgivare EU-frågor TCO,  Claes-Mikael Jonsson, jurist LO. 

Sverige behöver en Europeisk Union som växer; ekonomiskt och socialt. Vi behöver ett EU som tar ledningen för en ny klimatsmart tillväxt, som värnar demokrati och mänskliga rättigheter såväl inom EU som utanför. Eurokrisen har fått EU att tumma på värden som tidigare har varit självklara, nämligen respekten för fackliga rättigheter, målet att människor skall få bättre arbetsvillkor och respekten för att medlemsländerna själva har rätt att besluta om sin ekonomi och välfärd. Syftet med politiken måste enligt vår mening i första hand vara att rädda människor och utveckla ekonomierna. Till skillnad från Tommy Svensson, i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet, tror vi inte att den kommande europakten har svaret på hur en modern och genomtänkt krispolitik ska se ut för Europas löntagare.

Europakten som stats- och regeringscheferna kom överens om natten mellan den 8 och 9 december, och där nu detaljerna börjar klarna, löser inget av dessa utmaningar. Istället för att finna lösningar på eurosamarbetets strukturella problem och hitta metoder för att alla, inklusive finanssektorn, på ett rättvist sätt skall kunna bidra till krishanteringen blev resultatet ett mellanstatligt åtstramningsfördrag för löntagarna. Pakten kommer inte att hjälpa länderna att växa ekonomiskt och socialt. 

Regeringsföreträdare för de 17 länderna i eurozonen signalerade att de är villiga att överge nationell suveränitet till fördel för en ökad överstatlig kontroll över statsbudgetar, striktare budgetdisciplin och mer automatiska sanktioner. En ny finanspolitisk regel skall införas i medlemsstaternas grundlagar, som kraftigt försvårar en progressiv konjunkturpolitik i Eurozonen. Dessutom får EU-domstolen till uppgift att övervaka reglernas införlivande och EU-kommissionen får ökade möjligheter att övervaka de nationella budgetplanerna och till och med tvångsförvalta nödställda medlemsländer. 

Regeringscheferna inom EU har således reducerat krisen i eurozonen till en disciplinär fråga som riskerar att Europa kastas ner i en allt djupare recession, med ökad arbetslöshet, sänkta löner och pensioner till följd. Detta riskerar att få allvarliga konsekvenser för Sverige. LO och TCO har därför motsatt sig svenskt medlemskap i pakten. 

Anhängarna till ett svenskt deltagande hävdar dels att avtalet inte förändrar något i sak i förhållande till de svenska budgetreglerna dels att Sverige förlorar i inflytande om vi inte går med. Båda argumenten är ihåliga. 

Sveriges finanspolitiska ramverk är mer flexibelt än europaktens föreslagna regler - vilket är bra. Vårt mål är inte grundlagsstadfäst utan fastställs genom ett enkelt riksdagsbeslut. Överskottsmålet uttrycks som ett genomsnittligt överskott under en sjuårscykel det vill säga en konjunkturcykel, inte för varje år. Syftet med detta, vilket också uttrycks i årets budgetproposition, är att man inte skall behöva föra en sparpolitik när det är lågkonjunktur. De automatiska stabilisatorerna som arbetslösförsäkringen och andra delar i välfärdssystemet skall tillåtas verka för att skydda människors inkomster och att upprätthålla en viss nivå på den ekonomiska aktiviteten utan särskilda politiska beslut om till exempel utbildningssatsningar. I korthet: i Sverige kan vi anpassa och förändra vårt finanspolitiska ramverk vid behov. Ytterst är det den politiska majoriteten i Riksdagen som beslutar om ramarna.

Europaktens regler har också automatiska stabilisatorer, men åt andra hållet. Istället för att upprätthålla en viss ekonomisk aktivitet är målet att automatiskt skära ned ekonomin i händelse av en lågkonjunktur. Länder med relativt stora (positiva) stabilisatorer och stora välfärdssystem, kommer tvingas skära i välfärden eftersom de riskerar större underskott när stabilisatorerna verkar. För att följa reglerna kan länder bli tvungna att minska välfärden och investeringar i tillväxtskapande åtgärder mitt i en lågkonjunktur vilket kan vara oerhört skadligt för ekonomin och sysselsättningen. I ett överstatligt finanspolitiskt regelverk blir flexibiliteten mindre. Det är inte bara irrationellt, det hindrar den politiska majoriteten i Riksdagen från att fatta rationella och demokratiskt förankrade beslut om ramverket.

Det finns också argumentet att Sverige förlorar i inflytande om vi står utanför. Skall man döma av det utkast till mellanstatligt avtal som läckt ut är det tvärtom, Sverige skulle kraftigt förlora i inflytande på att vara med. Enligt utkastet gäller många av de skyldigheter som är inskrivna i avtalet alla som deltar.  Här kan nämnas de finanspolitiska reglerna liksom skyldigheten att genomföra så kallade strukturella reformer vid regelbrott och plikten att fråga euroländerna innan ett land genomför någon större ekonomisk reform. Den svenska handlingsfrihet begränsas avsevärt. 

Samtidigt står det klart att inflytandet endast kommer tillfalla euroländerna. Enligt avtalsutkastet är det bara euroländerna som får ingå i eurotoppmötena som skall koordinera den gemensamma politiken. Även om Sverige åtar sig att samordna sin ekonomiska politik med andra länder är vi uteslutna från de beslut och det inflytande som anhängarna hävdar skulle vara en viktig del av medlemskapet i europakten. 

För att EU ska klara krisen och hantera dess sociala konsekvenser krävs omfattande och samordnade insatser för att stimulera ekonomisk tillväxt och jobbskapande. Europa behöver åtgärder som sätter fart på tillväxten, bland annat bör Europeiska centralbanken agera mer kraftfullt. Vi måste värna ett demokratiskt samarbete som respekterar olika arbetsmarknads- och välfärdsmodeller, där vi gemensamt kan bygga välstånd.
 

Thomas Janson, rådgivare EU-frågor TCO,  Claes-Mikael Jonsson, jurist LO.