Budgetkommissionär Janusz Lewandowski menar att medlemsländerna måste vara mer ärliga när de när de talar om EU-budgeten.

Budgetkommissionär Janusz Lewandowski menar att medlemsländerna måste vara mer ärliga när de när de talar om EU-budgeten.

Bild: Anders Selnes

Budgetkommissionären: EU-länderna lider av minnesförlust

Det finns mycket goda skäl till att EU:s budget ökar nästa år. Medlemsstaterna vet mer än väl att kommissionen är bakbunden, att omkring 80 procent av EU:s budget består av obligatoriska utbetalningar  som medlemsstaterna själva beslutat om. Det skriver EU:s budgetkommissionär Janusz Lewandowski.

När kommissionen lagt fram förslaget till EU:s budget 2013 satt jag dagen därpå och pratade med några gamla vänner i Warszawa. Över en kopp kaffe blev jag milt tillrättavisad av en av dem: ”Hördu Janusz, hur kan du begära en sjuprocentig budgetökning när hela Europa befinner sig i kris? Det är inte rätt…”

Detta kom inte som någon överraskning. Med några få undantag kämpar nu EU:s medlemsstater med djupgående, smärtsamma och impopulära åtstramningar (efter att alltför länge ha levt över sina tillgångar), och vid första anblicken verkar en sjuprocentig ökning av EU:s budget milt uttryckt förbryllande. Kruxet är bara det här med ”vid första anblicken”.

Det är därför vi behöver ett minsta mått av ärlighet från medlemsstaternas sida, ärlighet nog att säga medborgarna sanningen när de talar om EU-budgeten i allmänhet och budgetförslaget 2013 i synnerhet.

Medlemsstaterna vet nämligen mer än väl att kommissionen är bakbunden, att omkring 80 procent av EU:s budget består av obligatoriska utbetalningar och att ökningen inte beror på något beslut från kommissionens sida, utan på tidigare beslut som medlemsstaterna själva fattat.

Ville medlemsstaterna vara ärliga, skulle de förklara för sina medborgare att den största ökningen faller under rubriken ”Hållbar utveckling”, som står för omkring 45 procent av hela EU-budgeten samt att denna rubrik huvudsakligen omfattar utbetalningar för gamla projekt som medlemsstaterna själva valt ut. Låt mig ställa en rak fråga: – Vad skulle ni säga om cheferna för ett företag skällde på sina ekonomiansvariga för att de talat om att kreditkortsräkningen kommit och därför begärt mer pengar till ekonomiavdelningen för att betala för chefernas utlägg?

Storleken på EU:s årliga budget avgörs av de sjuåriga planeringsperioderna, under vilka medlemsstaterna väljer ut och påbörjar projekt som att exempelvis bygga broar och motorvägar som delvis finansieras med EU-medel. Systemet fungerar på så sätt att medlemsstaterna betalar för hela projektet, varefter de lämnar in en ansökan till EU-kommissionen om ersättning för den del som ska finansieras av EU. Under de första åren i perioden inkommer endast ett fåtal ansökningar om ersättning för de projekt som då långsamt inleds i de 27 medlemsstaterna. Mot slutet av perioden däremot – och nuvarande planeringsperiod löper ut 2013 – avslutas tusentals liknande projekt i hela Europa, vilket gör att kommissionen tvingas begära en ökning av EU:s budget.

Lägg till detta omkring 35 procent i direktutbetalningar till jordbrukare i hela Europa och det blir uppenbart att kommissionen inte har något inflytande alls över ungefär 80 procent av de beslutade utbetalningarna ur EU:s budget!

Man behöver inte vara professor i matematik för att inse att besparingar i återstoden av budgeten (omkring 15 procent) aldrig kommer att kunna väga upp automatiska ökningar i över 80 procent av budgeten.

När man kommit så här långt i argumentationen brukar EU-motståndarna vanligtvis medge att kommissionen inte kan göra något åt ökningarna inom dessa områden, men börjar i stället genast skräna om att EU-institutionerna borde gå före genom att spara bland sina ”skyhöga” eller ”galopperande” administrativa utgifter. Naturligtvis skulle de nogsamt utelämna det faktum att förvaltningen inte står för mer än fem procent av EU-budgeten, vilket innebär att omkring 95 procent av pengarna går tillbaka till medlemsstaterna i form av bidrag och finansiering till Europas regioner och städer, små och medelstora företag, vetenskapsmän, studenter och så vidare. De skulle också låtsas glömma, att nedskärningar i en del av budgeten som inte är större än fem procent aldrig kan göra någon avgörande skillnad, om 80 procent av budgeten samtidigt växer.

Nya ansvarsområden, nya uppgifter och nya EU-byråer, vilka inrättas av medlemsstaterna, skulle under normala förhållanden motivera personalökningar, men trots alla dessa nya uppgifter – inklusive Kroatiens kommande inträde i EU – har kommissionen i stället lyckats minska personalen med 120 tjänster till nästa år. För mig är det inte något oacceptabelt.

Men varför växer då den administrativa delen med totalt 2,8 procent? Jo, därför att denna del omfattar utgifterna för samtliga institutioner och organ inom EU, inte bara kommissionen, och därför att vissa av dem står inför ökande administrativa utgifter.

Medlemsstaterna har gemensamt beslutat att det ska inrättas nya EU-myndigheter med ansvar för övervakningen av finansmarknaderna, bankerna och pensionerna. Gott så, för de behövs verkligen, men det behövs också personal, lokaler och utrustning för att de ska fungera! Medlemsstaterna har också beslutat att EU behöver en utrikestjänst, och den befinner sig fortfarande i uppbyggnadsfasen. Medlemsstaterna har beslutat att EU-domstolen behöver ytterligare tolv domare för att påskynda sitt arbete och så vidare.

Kort sagt vill medlemsstaterna ha nya verktyg men utan att betala. Är inte det konstigt? Men det är värre än så: Det finns nämligen också de som offentligt hävdar att ”Bryssels krav”, exempelvis i fråga om administrativa utgifter är, ”obegripliga”. Men vad är detta ett prov på, om inte självförvållad minnesförlust?

Samma medlemsstater glömmer gärna också att EU-budgeten för närvarande ligger 66 miljarder euro under det utgiftstak som de själva har fastställt för räkenskapsperioden 2007–2013. På motsvarande sätt glömmer de också att EU-budgeten bara utgör en procent av medlemsstaternas samlade bruttonationalinkomst, och att denna lilla andel av deras förmögenhet genererar sådana enorma ekonomiska fördelar som den inre marknaden, bidrag till små och medelstora företag och annat. Här gör sig minnesförlusten gällande igen.

Slutligen, men kanske desto mer oroande, tycks just de medlemsstater som efterlyser nedskärningar i EU-budgeten glömma slutsatserna från ett av de möten som nyligen hölls i Europeiska rådet. I slutsatserna fastställde de 27 stats- och regeringscheferna att ”restriktiva åtgärder inte får hindra fullgörandet av tidigare åtaganden och genomförandet av unionsåtgärder som främst genom att främja tillväxt och sysselsättning på unionsnivå bidrar till att motverka krisens negativa följder.”

Varför gör då Europeiska rådet ett sådant uttalande? Jo, därför att de 27 stats- och regeringscheferna verkligen har insett att det är mycket effektivare om 27 medlemsstater drar åt samma håll än om var och en av dem har sin egen strategi för krisbekämpning, särskilt i frågor som rör vetenskap och forskning eller konkurrens och infrastruktur. I vår tid är inget land är en isolerad ö.

EU-budgeten är något bra för alla som får del av den: medlemsstaterna, 500 miljoner européer, omkring 100 000 lokala och regionala myndigheter samt tiotusentals företag. Det ska vi inte glömma bort.

Janusz Lewandowski
EU:s budgetkommissionär