FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon under klimatförhandlingarna i Doha.

FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon under klimatförhandlingarna i Doha.

Klimatförhandlingarna ett misslyckande för EU

Det var länge sedan EU agerade så svagt och splittrat på ett internationellt klimatmöte. Det är enormt många frågor som ska sys ihop nu de sista skälvande timmarna. Det skriver Jens Holm (V) direkt från Dohamötet.

Klimattoppmötet i Doha går i dag fredag in på sista varvet och de flesta frågorna kvarstår obesvarade: Kyotopotokollet som löper ut om några veckor, hur ska det förlängas? Blir det skärpta minskningsåtaganden? Vad att göra med överskottet på utsläppsrätter, AAUer? Kommer de rika länderna att anslå nya klimatpengar till de fattiga samt att föra över ny miljöteknik till desamma? 2015 ska ersättaren till Kyoto vara klart, 2020 ska avtalet träda i kraft. Hur fortskrider detta?

I alla dessa frågor ska EU förhandla med en röst. På tidigare klimatmöten, exempelvis det senaste i Durban imponerades många kanske inte så mycket av EUs klimatambitioner, men mer av dess förmåga att hålla ihop som union. Den här gången är läget helt annorlunda. Det var länge sedan EU agerade så svagt och splittrat på ett internationellt möte som vid detta.

För åren 2010-2012 har EU lyckats koordinera så kallade snabbstartspengar till utvecklingsländernas klimatarbete. Visserligen för lite pengar, men ändå något. Alla har förväntat sig en fortsättning på dessa anslag och för att de sedan ska skalas upp på allvar till 2020.

Men i Doha har länderna inte kommit överens och klimatkommissionär Connie Hedegaard har frustrerat fått konstatera att det nu är upp till respektive EU-land att anslå de summor som man vill. Någon koordinering och målsättning om hur mycket det ska vara finns inte.

För Sveriges del handlar detta om ca 2,5 miljarder kronor, pengar som tas från biståndsbudgeten och därmed inte är ”nya och additionella”, vilket de ska vara enligt klimatregimen.

Storbritanniens klimatminister Edward Davey talade för döva öron när han i tisdags krävde att EU omedelbart skulle höja upp sina klimatambitioner till minskade utsläpp med 30 procent jämfört med 1990. Förslaget om att skärpa klimatambitionerna har diskuterats länge inom EU och EU-kommissionen har gjort beräkningar som visar på att det vore en bra idé ur alla aspekter för EUs medlemsländer, men det kommer inte heller förverkligas på detta klimatmöte. Några länder driver på, som Storbritannien, andra stramar emot. Och det finns ingen vision om hur man ska kunna prestera bättre för klimatet.
Men det mest frapperande exemplet på EUs splittring är överskottet av utsläppsrätter.

Handel med utsläppsrätter inom FN-systemet har inrättats som ett sätt att underlätta för världens länder att minska sina utsläpp. Ett land som varit bra på att minska utsläppen kan sälja sitt överskott till ett annat mindre klimatduktigt land som behöver mer utsläppsrätter. Som en följd av för låga ambitionsnivåer och nedgången i ekonomin har överskottet av utsläppsrätter, så kallade AAUer blivit gigantiskt. Endast EU-länderna förfogar över minst fyra miljarder AAUer, d v s fyra miljarder ton koldioxid. Sverige har för närvarande ett överskott på 70-80 miljoner ton.

Inom rådande regler för Kyotoprotokollet kan ett överskott av AAUer föras över till nästa åtagandeperiod, som startar 1 januari 2013. Skulle överskottet kunna föras vidare skulle en stor del av ett framtida Kyotoprotokoll undermineras. Det skulle helt enkelt finnas för många utsläppsrätter och utsläppen skulle inte minska så mycket som de borde.

De fattiga länderna, miljörörelsen och huvudfåran inom EU är eniga om att överskottet måste skrotas. De fattiga länderna, G77 och Kina, har lagt fram ett konkret förslag till COP18 som uttrycker detta. Men Polen, som har ett lika stort överskott som man är ointresserade av att minska sina utsläpp, har motsatt sig att AAUer ska tas bort från marknaden.

EU och svenska miljöministern Lena Ek har nu ändrat strategi och försöker istället tona ned problemet med AAUerna. EU har just nu gjort en överenskommelse om hur överskottsproblemet ska lösas. Det är oklart vad detta innehåller, men enligt uppgift kommer det inte att vara bra ur ett klimatperspektiv och den, återigen enligt uppgift, riskerar att bara skjuta problemet på framtiden. Att EU tvingas lägga mycket energi på att förhandla internt istället för att driva klimatförhandlingarna framåt är förvånande och otillfredsställande.

Det är enormt många frågor som ska sys ihop nu de sista skälvande timmarna. Även om klimatkonventionens generalsekreterare Christiana Figueres nyligen sa att ”idag blir en lång dag, men det blir bara idag”, tror jag inte att förhandlingarna slutförs idag.

Mer troligt någon gång under lördagen. Men det är redan nu uppenbart att COP18 i Doha kommer att ses som ett mellan-möte där Kyotoprotokollet visserligen förlängdes men med ett så urvattnat innehåll att det måste ses som en besvikelse. Även om det alltid finns värre skurkar måste en stor del av ansvaret för detta misslyckande läggas på EU.

Räkna med att EU-samarbetet kommer att analyseras noggrant i Bryssel. Inför nästa års klimatmöte, COP19, kommer man inte vilja vara lika dåligt förberedda. COP19? Just det, det sägs att det är Polen som kommer att arrangera detta. Utmaningarna lär fortsätta till än högre nivåer inom det internationella klimatsamarbetet.

Jens Holm (V)
Riksdagsledamot  på plats på COP18, Doha