Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuys nya politiska färdplan fortsätter längs en väg som försvagar löntagares rättigheter och alla arbetsmarknadsinstitutioner som i dag fungerar som ett värn mot försämringar. Det skriver Ronald Janssen.

Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuys nya politiska färdplan fortsätter längs en väg som försvagar löntagares rättigheter och alla arbetsmarknadsinstitutioner som i dag fungerar som ett värn mot försämringar. Det skriver Ronald Janssen.

Ett bröllop och tre begravningar för det sociala Europa

Löntagarna blir åter igen förlorarna när europeiska politiker är klara vårens färdplan mot en starkare ekonomisk union. Nya och mer kraftfulla redskap för ”ekonomisk tortyr” ska skapas för att tvinga medlemsstater att fortsätta på den inslagna vägen, att avreglera arbetsmarknader och pressa ner lönerna. Det skriver fackföreningsekonomen Ronald Janssen.

Under de kommande veckorna kommer europeiska politiker att utforma en färdplan mot en ”verklig” och starkare ekonomisk union. Den sociala dimensionen, inklusive social dialog, är ett av fyra kapitel i denna färdplan.

Mer detaljer om färdplanens fyra punkter står att finna i ett brev från Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy till det irländska ordförandeskapet, daterat den 1 februari. Bilagan till detta brev hyllar den sociala dimensionen och menar att det europeiska sociala kontraktet är en del av vår globala konkurrensfördel och kittet för politisk stabilitet.

Detta låter lovande. Det är som att Europas politiska ledare efter att tidigare ha styrt skutan mot en förödande kurs av åtstramning och avreglering nu är allvarligt bekymrade över växande arbetslöshet, ökande fattigdom och den politiska instabilitet som följer som en konsekvens av denna utveckling.

Men vad kan sägas om de tre övriga kapitlen i denna färdplan?

En närmare titt i ordförandens brev och diskussionsunderlag avslöjar snabbt att det inte finns någon som helst avsikt att förändra den rådande inriktningen av den ekonomiska politiken. Tvärtom, tanken är att göra systemet för den europeiska ekonomiska styrningen ännu starkare. Nya och mer kraftfulla redskap för ”ekonomisk tortyr” ska skapas för att tvinga medlemsstater att fortsätta på den inslagna vägen, att avreglera arbetsmarknader och pressa ner lönerna.

Förhandssamordning av strukturella reformer

Det första förslaget innebär att alla nationella planer på arbets- och varumarknadsreformer ska diskuteras och bedömas innan de ens är införda av den nationella regeringen. En sådan samordning av strukturella reformer på en bredare europeisk nivå skulle i sig kunna vara vettig. Om eurokrisen har lärt oss något så är det att en monetär union där nyckelspelare bedriver en politik för lönedeflation medan andra genomgår en inflationsdrivande skuldökning är ett recept för katastrof.

Att döma av brevet till det irländska ordförandeskapet verkar det emellertid närmast som att europeiska politiker endast är intresserade av en typ av strukturella reformer, nämligen de som ökar flexibiliteten på arbetsmarknaden. Tanken är än en gång att eftersom medlemmar i en monetär union inte kan devalvera den nationella valutan så borde deras arbetsmarknader vara flexibla och snabbt kunna leverera stora lönesänkningar och försämringar i andra arbetsvillkor i syfte att hantera ekonomiska kriser.

Det finns inget intresse överhuvudtaget av en samordning av strukturella reformer som skulle kunna hindra medlemsstater i en monetär union från att tillämpa en rofferipolitik. Tvärt om, den slags samordning som ordförande Herman Van Rompuy har i tankarna skulle i själva verket applådera politiska initiativ likt det som togs i Tyskland i början på förra decenniet. Vid det tillfället hotade den dåvarande regeringen att ingripa i kollektivavtalsförhandlingar på branschnivå om fackförbunden vägrade att göra lönerna mer flexibla genom att tillåta lönesänkningar på företagsnivå. Detta ledde sedermera till ett decennium av lönestagnation och ökad ojämlikhet som på ett avgörande sätt kom att destabilisera den gemensamma valutan.

Avtalsarrangemang för tillväxt och konkurrenskraft

Det andra förslaget går ut på att medlemsstater ingår avtal med kommissionen avseende strukturella reformer som de förväntas att genomföra. I detta fall säger ordförandens brev uttryckligen att meningen är att bygga vidare på det nyligen införda systemet för ekonomisk styrning. Detta är ett system som redan gör det möjligt för kommissionen att utfärda böter till medlemsstater som vägrar eller misslyckas med att implementera de reformer som rekommenderas.

Med andra ord kommer avtalen ge kommissionen ännu större makt att påtvinga strukturella reformer: en medlemsstat som misslyckas med att leverera de strukturella reformer som kommissionen vill se uppfyller inte sin del av kontraktet. Likt alla andra kontrakt innebär detta konsekvenser i form av ytterligare böter och/eller utestängning från europeiska fonder (se även nästa punkt).

Det råder inga illusioner om vad det är för slags reformer som föreslås i ordförandens brev: än en gång ligger fokus på att förbättra konkurrensläget genom att rikta sig mot ”sektoriella flaskhalsar” (en underförstådd hänvisning till kollektivavtalsförhandlingar på branschnivå?) och ”institutionella flaskhalsar” (en hänvisning till nationella minimilöner eller system för allmängiltigförklaring av kollektivavtal?).

Vid andra tillfällen har politiker fört fram dessa kontrakt som ett sätt att sprida till hela eurozonen de strukturella anpassningsprogram som den så kallade trojkan föreskriver för de finansiellt nödställda länderna. Om så blev fallet skulle sänkningar av minimilöner och löner inom den offentliga sektorn samt reformer som försätter fackliga organisationer och löntagare i en svag förhandlingsposition bli den rådande ordningen i hela eurozonen.

En mekanism för perverterad solidaritet

Det tredje redskapet för ekonomisk tortyr som föreslås i Van Rompuys brev kallas, ironiskt nog, solidaritetsmekanism. För att kompensera för det faktum att strukturella reformer är ekonomiskt och socialt kostbara ska en europeisk fond tillfälligt täcka upp för en del av dessa kostnader. De medlemsstater som tecknar ovan nämnda avtal och genomför de reformer kommissionen vill ha, kommer att få ytterligare resurser. Med andra ord skulle Europa subventionera strukturella reformer såsom privatiseringar av allmänna pensionssystem, sänkningar av minimilöner och offentliganställdas löner, försvagningar av kollektivavtalssystem och försämrad arbetsrätt.

Detta är en väldigt märklig uppfattning om solidaritet - från de svaga till de starka. Löntagare i krisande ekonomier kommer att få lida av avregleringarnas sociala konsekvenser. Löntagare i länder som inte är i kris kommer att ställas inför lönekonkurrens samtidigt som de bidrar till en alleuropeisk fond som används för att främja samma lönekonkurrens. Detta samtidigt som de stora vinnarna i denna konkurrens med försämrade villkor kommer att vara företagsledningar och kapitalägare som kommer att dra nytta av nedpressade löner för att få vinster, utdelningar och bonusar att flöda.

Den sociala dimensionen som dimridå

Den ekonomiska unionens färdplan som ordföranden i Europeiska rådet föreslår kommer med ett löfte till löntagarna och fackföreningarna om en social dimension. Vid en analys av färdplanen i sin helhet ligger det emellertid nära till hands att dra slutsatsen att det bakom det förnyade språkbruket döljer sig en verklig fara. Medan fackföreningarna och löntagarna uppehålls av fina ord och löften om att uppvärdera social dialog och social sammanhållning är färdplanens egentliga agenda att kraftfullt fortsätta längs en väg som försvagar löntagares rättigheter och alla arbetsmarknadsinstitutioner som fungerar som ett värn mot försämringar genom flexibilitet.

Om detta system fortsatt får vara det rådande kommer fackföreningarna ställas inför en ekonomisk union inom vilken okontrollerade marknader får styra och företag inte behöver bry sig särskilt mycket om löntagares rättigheter eller fackföreningar. Det är svårt att se hur detta kan förenas med löften om en gemensam valuta med en social dimension.

Ronald Janssen

Ekonom, arbetar som rådgivare för den europeiska fackföreningsrörelsen i Bryssel.

Svensk översättning Jesper Lissmark.