Tillsammans vill vi, de svenska NGO:erna för Europasamarbete, fortsätta att påminna om krigets fasor och den europeiska freds- och samarbetstanken. De skriver de fyra debattörerna.

Tillsammans vill vi, de svenska NGO:erna för Europasamarbete, fortsätta att påminna om krigets fasor och den europeiska freds- och samarbetstanken. De skriver de fyra debattörerna.

Europa ligger på dödsbädden

Dagens euro är ett abstrakt fantasifoster. Utan en federation kan ingen gemensam valuta bestå. Antingen tar Europa ett nytt, avgörande steg mot politisk integration, eller så gör man sorti från historien och sjunker ner i kaos. Vi har inte längre något val: Det står mellan en politisk union eller slutet.  Det skriver elva europeiska intellektuella i ett appel till Europas medborgare.

Europa är inte i kris. Europa är döende. Inte i geografisk bemärkelse, naturligtvis, men Europa som idé. Europa som dröm, som projekt.

Det Europa som Edmund Husserl hyllade i två stora tal i Wien och Berlin då Europa styrde mot det mörkaste kapitlet i sin historia. Europa som pakt och symbol, vision och fundament. Det Europa som våra föräldrar byggde upp, en ny idé som gav efterkrigstidens människor fred, välstånd och demokrati, fördelar som var och är unika. Det Europa som återigen är på väg att falla sönder inför våra ögon.

Förfall och underkastelse

Aten, en av vaggorna i den västerländska civilisationen, befinner sig i upplösningstillstånd på grund av de europeiska broderfolkens likgiltighet och cynism. Det fanns en tid, under den hellenistiska perioden under tidigt 1800-tal, då Europas konstnärer, författare och stora tänkare, från Chateaubriand till Byron, från Berlioz till Delacroix, från Pusjkin till den unge Victor Hugo, skyndade till Greklands undsättning (och belägringen av Mesolóngi) och kämpade för landets oberoende. Idag verkar denna period väldigt avlägsen.

Medan grekerna förbereder sig för ett annat slags krig mot en annan form av förfall och underkastelse, tycks ättlingarna till dessa stora européer inte ha något bättre för sig än att skälla ut, stigmatisera och förnedra sina bröder och systrar, och genom strikta åtstramningsprogram som grekerna har tvingats godta, görs ingrepp i den suveränitetsprincip som samma folk för inte så länge sedan själva var upphovsmän till.

Giftig berlusconism

Rom, den andra av civilisationens vaggor i Europa, det andra fundamentet, tillsammans med Grekland och Jerusalem den andliga källan till dess lärande och kunskap, befinner sig också i upplösningstillstånd. Det var här de tydliga skiljelinjerna mellan lag och rätt, mellan människa och medborgare drogs, distinktioner som utgör själva grunden för den demokratiska modell som inte bara har betytt så mycket för Europa, utan för hela världen.

Den romerska våren är nu angripen av en giftig berlusconism som vägrar att släppa taget. Denna andliga och kulturella huvudstad har nu slagits ihop med Portugal, Irland, Grekland och Spanien under beteckningen PIGS-länderna, föraktade av finansiella institutioner som saknar både samvete och minne. Detta land som har skänkt så mycket skönhet till världen, från Europa – pekas nu ut som kontinentens sjuke patient. Vilken smärtsam, eländig ironi.

Ökande populism

Från öst till väst, från norr till söder – överallt är det upplösningstillstånd. Europa glider in i en strömning av ökande populism, chauvinism och andra typer av utslagnings- och hatideologier som Europa uttryckligen har arbetat för att bekämpa och marginalisera. Men nu sticker detta avskyvärda huvud fram ännu en gång. Den tid verkar vara väldigt avlägsen då det franska folket gick ut på Frankrikes gator i solidaritet med en student som hade kränkts av en partiledare, vars idéer var lika ynkliga som hans minne och skanderade: "Vi är alla tyska judar!".
 

Dessa rörelser i London, Berlin, Rom och Paris – som solidariserade sig med dissidenter från det andra Europa, det som Milan Kundera kallade det fängslade Europa och som framstod som Europas mittpunkt, påminner nu bara om ett avlägset förflutet.

Och hur är det med den lilla internationella krets av frihetskämpar som för 20 år sedan kämpade för just detta europeiska hjärta och själ i ett Sarajevo som bombarderades av anhängare till en obarmhärtig ”etnisk rensning”? Var finns dom nu?

Ett fantasifoster

Sist men inte minst befinner sig Europa i sönderfall på grund av den ändlösa eurokrisen, en kris som ingen kan se något slut på. Denna abstrakta, flytande gemensamma valuta, är den inte bara ett fantasifoster med sin brist på förankring i en gemensam ekonomi, resurser och ekonomisk politik? Byggde inte de valutor som har fungerat (den tyska marken efter Zollverein, liran efter Italiens enande, schweizerfrancen, den amerikanska dollarn) alla på en stabil politisk enighet? Har en gemensam valuta någonsin varit framgångsrik utan ett sådant politiskt understöd? Finns det inte en absolut lag som säger att en gemensam valuta som minimum kräver gemensamma budgetar, standardiserade redovisningar och gemensamma investeringsregler – det vill säga, en gemensam politik?

Lärdomen är oomtvistlig. Utan en federation kan ingen gemensam valuta bestå.

Utan politisk enighet kommer valutan inte att överleva mer än ett par decennier innan den kollapsar till följd av ett krig eller en kris. Med andra ord, utan en kontinuerlig process mot politisk integration i enlighet med EU: s fördrag, ett åtagande som ingen ledare verkar vilja ta på fullt allvar, utan eftergifter med efterföljande överföring av mer suveränitet från medlemsländerna och utan en tydlig reträtt för nynationalisterna, som tvingar människor till att välja en katastrofal reträtt från Europa, kommer euron att förtvina på samma sätt som dollarn skulle ha gjort om de amerikanska sydstaterna hade vunnit det amerikanska inbördeskriget för 150 år sedan.
 

Politisk enighet eller barbari

Socialism eller barbari, brukade vi säga. Idag står valet mellan politisk enighet eller barbari. För att vara mer precis: Federalism eller kollaps, följt av social misär, en väldigt osäker arbetsmarknad och en tsunami av uppsägningar och fattigdom.
 

Eller för att uttrycka det ännu tydligare: Antingen tar Europa ett nytt, avgörande steg mot politisk integration, eller så gör man sorti från historien och sjunker ner i kaos. Vi har inte längre något val: Det står mellan en politisk union eller slutet. Detta slut kan se ut på lite olika sätt och ta flera omvägar in i framtiden.
 

Det kan ta två, tre, fem eller tio år efter flera förändringar till det bättre, och var och en av dessa omvägar kommer att skapa ett intryck av att våra farhågor var överdrivna och att det värsta har avvärjts.

Men det kommer. Europa kommer att försvinna ur historien. På det ena eller andra sättet kommer Europa att tyna bort, om inget görs. Det är inte längre bara en hypotes eller en vag rädsla, en röd flagga att vifta med i ansiktet på envisa och ovilliga européer. Det är ett faktum. Bortom den ödesdigra horisonten väntar oss ingenting. Resten, alla besvärjelser, de små kompromisserna, krisfonderna – kan bara fördröja det oundvikliga och ge den döende patienten illusioner om att det finns ett botemedel.
 

Juan Luis Cebrián, chefredaktör El País, Spanien

Umberto Eco, författare, Italien

António Lobo Antunes, författare, Portugal

Gabi Gleichmann, journalist och författare, Ungern, Sverige, Norge

Julia Kristeva,  filosof, författare med mera, Bulgarien, Frankrike

György Konrád, författare, Ungern

Bernard-Henri Lévy, författare och debattör, Frankrike

Claudio Magris, författare, Italien

Salman Rushdie, författare, Indien, Storbritannien

Fernando Savater, filosof och författare, Spanien

Peter Schneider, författare, Tyskland

Översättning av Mats Wikberg

Artikeln publicerades samtidigt i ett flertal europeiska tidningar, bland annat Le Monde, Frankfurter Allgemeine och El País i januari 2013.