Debatt: Europeisk krispolitik måste byta spår

Vi är oroade över att både jobbkrisen och den sociala krisen nu eskalerar i ett skede när den rena finanskrisen till slut är på väg att bedarra. Vi vägrar acceptera att 26 miljoner européer går arbetslösa och att ytterligare 15-25 miljoner européer riskerar att fastna i fattigdom.

Det handlar inte bara om alla individer som drabbas, utan också om att ett samhälle där hög arbetslöshet och stora klyftor tillåts bita sig fast blir mycket bräckligt. En grogrund skapas för främlingsfientlighet och extremism. I Grekland är utvecklingen i detta avseende redan på väg att gå överstyr.

Vad svenskt och europeiskt politiskt arbete nu primärt borde handla om är att hitta vägar att komma åt dessa problem. Den förda politiken har inte fungerat och behöver förändras.

Intressant nog rör denna markering upp känslor i repliker från både höger- och vänsterhåll.

Att Moderaterna i Europaparlamentet känner att de starkt måste invända mot vårt ställningstagande (Europaportalen 2013-09-19) säger en del om hur obekväma de är med sin egen politik. De har hamnat fel, men vägrar reflektera över sin position. Den enkelspårigheten får nu anmärkningsvärda konsekvenser.

Dels är Moderaterna snart helt ensamma i Europa om att inte se bristerna i den ensidiga åtstramningspolitiken. De allra flesta ekonomer – inte minst på tunga institutioner som IMF – har för länge sedan konstaterat att den enögda åtstramningslinjen slagit fel. Genom att sänka efterfrågan, minska skatteintäkterna och höja arbetslöshetsutgifterna har de alltför forcerade nedskärningarna gjort det svårare att sanera statsfinanserna och få ekonomin på fötter ibland annat Grekland, Spanien och Portugal. Krisen har i stället bara blivit längre och djupare.

I stället behövs en mer balanserad policy-mix där välplanerade och rättvist fördelade besparingar kombineras med aktiva arbetsmarknadsinsatser samt framåtsyftande investeringar ibland annat utbildning, forskning, infrastruktur, välfärd och miljö. Detta är den position som vi konsekvent hållit fast vid. Att alltfler politiker – även bland Moderaternas europeiska partivänner – på senare tid förflyttat sig åt vårt håll är en viktig anledning till att krisländerna nu visar tecken på att så sakteliga börja kunna resa sig igen.

Dels är Moderaterna snart helt ensamma om att försöka spela ner både jobbkrisen och den sociala krisen. I sin iver att rättfärdiga de ensidiga åtstramningarna väljer de att skyffla de arbetslösa och socialt utsatta åt sidan. Skyhöga arbetslöshetssiffror och svåra sociala missförhållanden förminskas till mindre relevanta sidoeffekter. Detta resonemang är orimligt.

I stället måste arbetslösheten och de sociala missförhållandena lyftas på agendan. Om inte dessa mycket allvarliga problem tas om hand kommer det aldrig gå att nå fram till någon långsiktigt hållbar lösning på krisen. Detta är ett synsätt som vi hela tiden argumenterat för och som alltfler politiker – även bland Moderaternas europeiska partivänner – nu ansluter sig till. Uppslutningen kring detta måste bli mycket större, men utvecklingen går i alla fall åt rätt håll.

När det gäller vänsterpartisten Gustafssons kritik (Europaportalen 2013-09-23) har vi svårt att förstå oss på hans försök att knyta oss till den ensidiga åtstramningspolitiken. Det känns lika oärligt som om vi skulle koppla ihop Gustafsson med den starkt federalistiska hållning som dominerar i hans egen partigrupp.

Det behöver skapas ordning i statsfinanserna i hela Europa. I det syftet är finanspolitiska ramverk av det slag som socialdemokratin byggde upp i Sverige på 90-talet ett utmärkt verktyg. Att sådana ramverk används i EU-länderna är därför rimligt. Att ramverken skulle tvinga fram ensidiga åtstramningar är dock en allvarlig feltolkning. I stället möjliggör ramverken en balanserad finanspolitik där ekonomin kan dämpas i högkonjunktur och stimuleras i lågkonjunktur. Inom ramverken hade det under krisåren gått att föra en klart mer jobb- och investeringsfokuserad politik än den som högern drivit igenom. Den balanserade policy-mix som vi argumenterat för hade varit fullt möjlig. Problemet är inte ramverken, utan att högern valt en annan väg.  

Våra prioriteringar är solklara. Jobbfrågan måste sättas främst. Den sociala dimensionen i politiken måste vässas. Det måste bli ordning och reda på arbetsmarknaden. I grunden måste det naturligtvis även bli ordning och reda i statsfinanserna. För att kunna skapa en hållbar utveckling måste Sverige och Europa byta spår. Vi vill bygga ett starkt och dynamiskt samhälle – inte ett svagt och bräckligt.

Göran Färm (S) Europaparlamentariker

Marita Ulvskog (S) Europaparlamentariker

Olle Ludvigsson (S) Europaparlamentariker

Åsa Westlund (S) Europaparlamentariker

Jens Nilsson (S) Europaparlamentariker

Anna Hedh (S) Europaparlamentariker