Annons

Min slutsats är att Barroso är ett hinder för en lösning av eurokrisen som inte innebär ytterligare fattigdom och ytterligare arbetslöshet, skriver Thomas Janson, EU-utredare på TCO.

Min slutsats är att Barroso är ett hinder för en lösning av eurokrisen som inte innebär ytterligare fattigdom och ytterligare arbetslöshet, skriver Thomas Janson, EU-utredare på TCO.

Barroso ett hinder i eurokrisen

När man granskar kommissionsordförande José Manuel Barrosos roll under eurokrisen framgår att han står för en politik som i allt väsentligt har misslyckats för att lösa krisen. Det skriver Thomas Janson, EU-utredare TCO.

Sången från EU-kommissionen börjar vända till dur. Framförallt EU-kommissionens ordförande har den senaste tiden pratat om positiva resultat av besparingarna och åtstramningarna (State Of The European Union-tal (SOTEU), och att återhämtningen är inom synhåll (Conference on Restoring Socio-Economic Convergence in Europe).

Men mycket tyder på att Barroso bedrar sig. För det första har Barroso fel utgångspunkter för krisens orsaker. För det andra har den politik EU-kommissionen (tillsammans med framförallt Tyskland, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden) förespråkat i medlemsländerna ökat krisens följdverkningar.

I sitt State of the Union tal den 11 september sa Barroso att ”But we can remind voters that government debt got way out of hand even before the crisis,….. We can add that the most vulnerable in our societies, and our children, would end up paying the price if we don’t persevere now.”

Barroso hävdar alltså att statsskulderna ökade och var ohållbara redan före krisen. Sedan slår han fast att de hårda besparingarna är helt nödvändiga för att skydda de svaga i samhället.

Var statsskulderna ohållbara redan före krisen? Diagrammet nedan visar utvecklingen av statsskulden för ett antal medlemsländer. Det är tydligt av diagrammet att statsskulderna ökade som en EFFEKT av krisen. Det handlar dels om att vissa av länderna försökte stimulera ekonomin när antalet varsel ökade dels att utgifter för arbetslöshetsförsäkring med mera ökade i takt med krisen förvärrades.

Grafik

Det är också tydligt att statsskulden var stabil åren före krisen, eller till och med var på väg ner. Länder som idag är krisländer som Spanien och Irland hade lägre statsskuld än Tyskland. De enda länder som hade mycket höga statsskulder var Italien och Grekland, men de länderna var undantag. Barrosos påstående om att statsskulden var ohållbar före krisen stämmer inte på den stora majoriteten av länderna.

Mycket tyder dessutom på att de alltför hårda besparingarna onödigtvis har ökat arbetslösheten och fattigdomen. Ekonomiska kriser innebär alltid ökad arbetslöshet och ofta ökad fattigdom. Stater måste skära ner i välfärdssystem och höja skatterna för att kunna hantera ökade utgifter och minskade skatteintäkter. Men den rimliga måttstocken på om Eurozonens krishantering varit framgångrik är en jämförelse med tidigare kriser. Ekonomen Paul Krugman har i flera bloggar jämfört denna kris med krisen på 1930-talet och där han hävdar att nedskärningspolitiken förhindrat en återhämtning. Barry Eichengreen med flera skriver i ett arbetspapper från Berkeley att eurokrisen till och med är värre än krisen i Latinamerika under 1980-talet och menar att den är kronisk till sin natur. Slutsatsen är att de svaga och utsatta betalar ett högt pris för den misslyckade politiken- inte i framtiden utan nu.

Enligt Barroso har strukturreformerna börjat verka vilket bidrar till återhämtningen.  (Conference on Restoring Socio-Economic Convergence in Europe). Det är inte slutsatsen från de elva tyska ekonomer, samhällsvetare och jurister som skriver ett öppet brev i Die ZEIT den 17 oktober. De menar att ingen av de grundläggande problemen i eurozonen har lösts. 

Min slutsats är att Barroso är ett hinder för en lösning av eurokrisen som inte innebär ytterligare fattigdom och ytterligare arbetslöshet. Att han dels har synen att den nuvarande eurokrisen beror på en för hög statskuld dels håller fast vid att nedskärningar är det enda som kan lösa krisen står i motsats till vetenskap och beprövad erfarenhet. Barrosso är vår tids Andrew Mellon, USAs finansminister under första delen av den stora depressionen som sade sig vilja ”Liquidate labor, liquidate stocks, liquidate the farmers. … It will purge the rottenness out of the system.”

Barrosos dagordning och mål verkar vara försvaga kollektivavtal, försvaga fackliga strukturer och försvaga välfärdssystemen. Något han är på god väg att göra. Men det kommer inte bygga ett starkare Europa.

Thomas Janson,
EU-utredare på TCO