Gästkrönika »

EU-kandidaterna borde prata försvarspolitik

Att frågan om vår försvarsförmåga inte är en europeisk angelägenhet nu inför EU-valet, blottar en fundamental svaghet. Antagligen är den taktisk; att inte störa ett tråkigt val. Men det kan stå kandidaten dyrt. Det skriver gästkrönikör Signhild Arnegård Hansen.

Långt innan Sverige blev en del av europasamarbetet, hade jag en stark önskan om att även vi skulle kunna bli delaktiga i det stora fredsprojektet som EU för mig representerar. När chansen kom, omfamnade jag den helhjärtat.

Ja, för mig är fredsprojektet viktigaste syftet med EU.

Det är nu så, att den viktigaste komponenten i att uppnå fred, är förmågan att kraftfullt kunna försvara sig mot yttre aggression. Utan ett trovärdigt militärt försvar är EU endast en administrativ koloss på lerfötter.

Att frågan om vår försvarsförmåga inte är en europeisk angelägenhet nu inför valet, torde blotta en fundamental svaghet. Antagligen är den taktisk; att inte störa ett tråkigt val. Det kan stå kandidaten dyrt.

Det föreligger ett reellt behov för en diskussion kring försvarsförmågan. Europa är såhär långt mest en ideorganisation, och kan aldrig bli annat, innan den förmår säkerställa europeernas grundläggande skydd mot de främmande krafter som hotar den frihet, fred och de institutionella funktioner, som samarbetet bygger på.

Det vore så klart önskvärt att fortsätta vårt samhällsbyggande utan att investera i militärt försvar. Att lägga pengar på välfärd och samtidigt negligera samhällets första och viktigaste grundsten är välmenat, men ack så kortsiktigt.

EU:s dominerande granne heter Ryssland, och med historiska fakta till grund, anser jag att den blåögdhet som lett till dagens yrvakna handfallenhet mot vår granne i öster, varit förutsägbar sedan murens fall. Putin är inget unikum, utan representerar en generell uppfattning i Ryssland, att landet har historisk rätt att dominera sin omvärld.  

Om inte Ryssland nu tvingar fram ett gemensamt agerande, ter det sig som om försvarsviljanviljan inte finns inom unionen. Titta bara på spretigheten: Storbritanien och Frankrike vill inte samarbeta inom militära området. Tyskland vill inte höra talas om militär uppbyggnad. Frankrike söker närmare militärt samarbete med USA, och Sverige, liksom de flesta andra medlemsländer, har redan nedrustat och står försvarslöst mot varje form för aggression.

Vi står därför sämre rustade nu än för 25 år sedan, fast motsåndaren är den samma. Vi har bjudit in honom med öppna armar till vardagsrummet och även sovrummet, emedan varningssignalerna medvetet negligerats.

Försvarsfrågan kan få en ny väckelse nu, men vid första tecken på lugn, kommer vi igen koppla bort det faktum att vår demokratiska livsstil vacklar på lerfötter. Om Ryssland inte låter sig skrämmas av amerikanska hot om administrativa motåtgärder (europeiska motåtgärder ter sig ännu mera tandlösa), så är vi tvungna att investera i fred genom ett militärt försvar. Jag anser att ett gemensamt EU-försvar vore att föredra, men tydligen vilar frågan på de enskilde medlemsländernas bord. Dock efterfrågar jag ämnet i debatterna nu inför valet.  

Kandidaterna borde ta bladet från munnen nu när det är uppenbart hur svaga och undfallande vi är som union. President Obama har uttalat sitt stöd till försvar av Nato-länder, men Ryssland har redan synat hans kort och biter honom i svansen, väl medveten om att Obamas enda militära seger var att döda Usama bin Laden, och att “röda linjer” inte är på riktigt.  

Om inte EU-länderna kan skydda sig mot hot utanför dess gränser, så har inte organisationen en överlevnadsstrategi värt namnet. Att denna underliggande svaghet inte berörs i valspurten är mig en gåta lika stor som strutsens underliga beteende under hot.