Vill man göra det enkelt för sig kan man avfärda söndagens parlamentsval som ett uttryck för främlingsfientlighet, intolerans och nationalism. Själv tror jag att det handlar om något annat. Oklart vad, skriver Claes-Mikael Jonsson.

Vill man göra det enkelt för sig kan man avfärda söndagens parlamentsval som ett uttryck för främlingsfientlighet, intolerans och nationalism. Själv tror jag att det handlar om något annat. Oklart vad, skriver Claes-Mikael Jonsson.

Bild: Anders Selnes

Medborgarna ställer sig på tvären

Bilden av EU-valet är betydligt mer komplext än vad som förmedlas av medierna. Man kan fråga sig om den politiska eliten håller på att tappa kontrollen över EU. Det skriver Claes-Mikael Jonsson, jurist LO.

Kanske blir söndagens parlamentsval ett formativt ögonblick i EUs utveckling. Trots närmare trettio år av intensiv uppvaktning verkar Europas medborgare inte vilja följa den politiska och ekonomiska elitens strävan mot ett allt mer integrerat Europa. Valresultatet tycks för många vara ett uppvaknande – vilket förvånar mig. Allt sedan Maastrichtfördragets dagar har medborgarna försökt uttrycka oro och skepsis. Frågan är när etablissemanget tänkt lyssna. Utgången av parlamentsvalet framstår allt mer som ett rop på uppmärksamhet.

I varje samhälle finns formativa berättelser. Händelser som bärs kollektivt av medborgarna och som markerar ett ”före” och ett ”efter”. Ett sådant svenskt exempel är Ådalsmassakern 1931. En händelse som markerar brytpunkten mellan det gamla och det moderna Sverige. Kristallnatten och Berlinmurens fall är tyska exempel på formativa händelser. När samhällets självbild förskjuts är det inte med nödvändighet till det bättre.

Vilket är EUs formativa ögonblick? Det råder ingen brist på viktiga händelser som förändrat EU-samarbetet i grunden. Schumandeklarationen 1950, EU-domstolens beslut om gemenskapsrättens företräde 1964, Maastrichfördraget 1992, upprättandet av eurosamarbetet, EUs utvidgning 2004.

För mig är händelserna efter Maastrichtfördraget formativa i EUs utveckling. När det europeiska samarbetet skulle ges demokratisk legitimitet och medborgarna involverades uppstod en chock. I den danska folkomröstningen blev det nej och med endast en procents marginal vann ja-sidan i Frankrike. Först efter mycket lirkande kunde Maastrichtfördraget antas. Vi såg en upprepning av detta när den europeiska konstitutionen föll i Frankrike och Holland 2005. Att medborgarna, som alltid förväntats vara tyst lojala och passivt stödjande till den europeiska integrationen, skulle (och kunde) säga ”stopp” och ”nej” var ett transformativt ögonblick i EUs historia. Söndagens Europaparlamentsval är en fortsättning på samma utveckling

Vill man göra det enkelt för sig kan man avfärda söndagens parlamentsval som ett uttryck för främlingsfientlighet, intolerans och nationalism. Själv tror jag att det handlar om något annat. Oklart vad. Kanske rör det sig om ett nej till den europeiska integrationens ortodoxi? En motvilja till en politisk logik som handlar om att underkasta sig en överstatlighet som kräver lydnad. Kanske säger man nej till lönekonkurrensen som skapat osäkerhet på arbetsmarknaderna? Kanske är det verkningarna av eurosamarbetets sociala pris?

Bilden av parlamentsvalet är betydligt mer komplext än vad som förmedlas av medierna. Tolkningen av resultaten kan inte göras kollektivt för hela kontinenten. De sydeuropeiska resultaten hämtar kraft från eurohanteringens verkningar och har kraftiga vänstervindar, medan de nordvästeuropeiska resultaten i huvudsak tycks vara missnöjesyttringar mot det politiska etablissemanget. Parlamentsvalet är fortfarande i allt för stor utsträckning en nationell angelägenhet.

Den underliggande EU-logiken är att man gör först och tänker efteråt. Det normala i många andra sammanhang är att man först lyssnar, diskuterar och förstår. Och att man därefter handlar. Men EU har aldrig fungerat på det sättet. EU fungerar tvärtom. Man gör först och debatterar i efterhand. Kanske för att det varit nödvändigt. I vissa sammanhang måste visionerna komma före debatten.

Legitimiteten för EUs utveckling har under årtiondenas gång byggt på att samarbetet ger resultat. Den demokratiska förankringen har därmed inte ansetts vara överordnad. Men för att detta ska fungera kan EUs kompetens inte omfatta alltför många frågor med politisk sprängkraft. I takt med elitens vilja att ge EU mer makt insåg man att det demokratiska inflytandet måste hänga med. I alla fall på papperet. EU skulle göras populärt och synligt för medborgarna. Genom ett europeiskt medborgarskap tänkte man sig att en europeisk identitet skulle växa fram. EU-samarbetet skulle bli folkens gemensamma projekt. Men det tycks inte ha fungerat. I vart fall inte på det sätt Europas politiska och ekonomiska elit önskat sig. Medborgarna vill inte ge ett entydigt mandat mot ovillkorlig europeisk integration.

För medborgarna i medlemsstater har EU-samarbetet handlat om att acceptera de beslut som fattats för dem. Den demokratiska strukturen uppfattas som en fernissa – ett tafatt försök till legitimitet. Kanske är det missnöjet handlar om? Kravet på lydnad hörsammas inte längre. För den som vill protestera mot utvecklingen är möjligheterna få.

Samtidigt menar vissa att det låga valdeltagandet i Europaparlamentsvalen inte behöver innebära att medborgarna är missnöjda med EU. Det kan tvärtom vara en yttring om att det är bra som det är. Allt beror på hur den tysta majoriteten (som inte röstar) tolkas. Själv är jag inte övertygad om att tystnaden förtjänar en sådan positiv tolkning. Hälsan tiger inte alltid still.

Ofta används cykelmetaforen för att beskriva EUs integration. Stannar cykeln så välter man. Samma sak gäller EU. Om detta är sant är det ingen som vet. För EU har alltid cyklat vidare mot djupare integration. Frågan är dock vart man ta vägen denna gång. Man kan fråga sig om den politiska eliten håller på att tappa kontrollen över EU. Vad innebär det i så fall för den framtida utvecklingen? Med anledning av framgångarna för de högerextrema och EU-kritiska krafterna tyder mycket på att den socialdemokratiska och konservativa gruppen kommer att behöva göra överenskommelser i Europaparlamentet.  

För egen del tror jag att det skulle vara en tragedi om det europeiska samarbetet bröt samman. Uppdraget nu måste vara att fortsätta demokratisera och fördjupa politiseringen av EU-politikens innehåll. Att gå från drömmar och prat till handling, från förblindad förvåning till optimism.

Grundläggande reformer är nödvändiga. Att få stopp på låglönekonkurrensen och eurosamarbetets sociala pris är ett måste. Att den ekonomiska och politiska eliten utmålar stora grupper av Europas medborgare såsom främlingsfientlig, intolerant och nationalistisk döljer mer än vad det förklarar. Det behövs en verklig lyhördhet. Vad är det de kritiska rösterna egentligen vill säga? Kan utvecklingen inte vändas är risken att politiska krafter som inte setts sedan 1930-talet tar över. Det skrämmer.

Claes-Mikael Jonsson

Jurist LO